onsdag 7 januari 2009

Lydnad och auktoritet

Lydnad är något ytterst centralt i kristen tro.
Att Gud är den högsta auktoriteten likaså.
Personligen skulle jag vilja påstå att dessa två grundbultar fastslogs i Gamla Testamentet.
Ty den som lyder Gud - som ju alltid är den högsta auktoriteten oavsett hur annorlunda Hans bud kan te sig mot den verklighet eller de känslor som omger oss är - får Guds behag och välgång.
Kanske inte i denna värld, men vad är denna värld för värld värd namnet egentligen?

Det allra tydligaste exemplet på denna blinda lydnad - som överstiger allt vårt förstånd - ser vi i Abraham i första Moseboken.

"En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Han sade till honom: 'Abraham!' Han svarade: 'Ja, här är jag.' Då sade han: 'Tag din son Isak, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig" (1 Mos 22:1-2)

Gud ger och Gud tar.

"När de kommit fram till den plats som Gud hade sagt till Abraham, byggde han ett altare där och gjorde i ordning veden. Sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son.
Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: 'Abraham! Abraham!' Han svarade: 'Här är jag.' Då sade han: 'Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. Nu vet jag att du fruktar Gud...'"
(1 Mos 22:9-12)

Ingen har dock någonsin påstått att det skulle vara lätt att följa Gud.
Tvärtom.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste ha känts för Abraham att få budet att offra sin ende son, som han genom ett mirakel - från Gud - hade fått med sin hustru.

Vi vet ju att den kristna historien är full utav martyrer, som fått dö för sin tro.
Vi har idag många kristna systrar och bröder i världen som får dö för deras tror skull, kanske främst i Indien, men också i Kina och många andra länder i framförallt Mellanöstern.
Låt oss be för dessa.

Det är dock viktigt att urskilja vad som faktiskt är Herrens vilja och vad som är villoläror.
Därför är det intressant att vissa som kallar sig kristna idag menar på att det inte finns någon högre auktoritet än de själva, att de själva är tillräckliga för att kunna tolka Guds ord - Bibeln.
Men se vilka skiftande svar människorna kommer fram till när de själva hävdar sig som den högsta auktoriteten. Vi har protestantiska, så kallade kristna i allt från Ku Klux Klan, som dödar de med annan hudfärg, i Westboro Baptist Church som stör vid begravningar av amerikanska militärer och menar på att detta är Guds straff, och här hemma i Sverige har vi ju Svenska kyrkan som alltid försöker vara politiskt korrekt.
Listan kan helt enkelt göras mycket, mycket längre.

Med grund i Bibelcitatet Matt 16:18-19 där Jesus Kristus säger till Petrus: "Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." tror vi katoliker just att Jesus Kristus här inte bara grundar Kyrkan, den Heliga Katolska och Apostoliska Kyrkan, utan också instiftar Petrusämbetet, ni vet, hela det där köret med att vi har en påve.
Men inte bara det, för här ger Jesus Kristus - Gud - ett löfte.
Han lovar att Kyrkan för alltid skall vara trogen och ledd av Honom.

Detta innebär inte att varje enskild individ som utgör Katolska Kyrkan är ofelbar.
Det innebär att Kyrkans lära och tro är ofelbar.
Eftersom vi fortfarande är människor så har vi alltid möjligheten att fela.
Det är därför felaktigheter - inte i lära eller tro - har kunnat ske inom Kyrkan.

3 kommentarer:

Johanna G sa...

Gud lovade också David att en ättling till honom alltid skulle sitta på tronen. Fast det blev kanske inte riktigt på det sättet som David och judarna hade tänkt...

minutz3 sa...

Fast Jesus är väl av Davids hus, eller hur var det nu?

Johanna G sa...

Javisst! Men det jag menade var just att judarna antagligen förstod och tolkade Guds löfte om en ättling som skulle sitta på Davids tron som om att Juda kungarike alltid skulle bestå, så när de bortfördes till Babylon och kungalinjen till synes bröts så kan jag gissa att många var förtvivlade och undrade hur Gud kunde bryta sin löften.

Det är som alltid enklare i efterhand att säga "titta på Jesus, löftet stämmer", men det var ju trots allt några hundra år där utan någon ättling på kungatronen.

Så kanske har även ni katoliker tolkat somliga löften mer efter eget behag än efter Guds tanke...