Katoliker och protestanter

Har funderat på detta ett tag, att om man skulle kunna lyckas få tillbaka lutheranerna/protestanterna hem till Katolska Kyrkan skulle mycket vara vunnet.
Det är ju främst lutheraner/protestanter som den andra halvan av de två miljarder kristna utgörs utav.

Det som också är till stor glädje för Humaniserna och andra allehanda ateister eller motståndare till kristendomen i allmänhet är ju just det att vi är splittrade.
Detta gäller kanske främst de protestantiska samfunden, då du på en och samma väg kan finna församlingar som har helt olika syn på synd, Gudstjänsten och till och med Gud själv.

Jag inbillar mig att problemet vi har inom Katolska Kyrkan inte är att vår tro och lära är felaktigt. Det är den inte, och vi har mycket goda skäl till varför vi tror på ditten och datten.

Jag tror även liturgin är viktig att bibehålla, eller utveckla med stor försiktighet, så den verkligen speglar det som är själva meningen med Gudstjänsten.
Detta är något som just har framtagits med största försiktighet inom Katolska Kyrkan (förstås med undantag för en del egensnickrad liturgi efter Andra Vatikankonciliet), hur man ska frambära offret inför Gud med värdighet.

Där vi kan lära oss mycket utav protestanterna/lutheranerna är hur en del av de har lyckats dels med att locka människor till de, kanske främst frikyrkorna då. Men också hur man lyckas knyta ihop församlingen till en gemenskap med grupper som har tätt kontakt och som i alla fall för en från utsidan som mig själv tycks ge stöd och hjälp till varandra på ett helt annat sätt än vad som blir naturligt när man bara pratar med varandra tio minuter efter Mässan (katolska ord för den viktigaste Gudstjänsten för den oinvigde).

Det är just den närhet som jag tror saknas inom Katolska Kyrkan, som i alla fall tycks finnas på ett annat sätt inom protestantiska/lutherska rörelser, och det missionerandet som också tycks ske på ett helt annat sätt - och som också ger frukt på ett helt annat sätt.

Ett samfund som speciellt fångat min uppmärksamhet är EFK, Evangeliska Frikyrkan och dess ordförande Stefan Swärd som exempelvis bloggar och ger sig ut och förkunnar det glada budskapet till, bland annat, berusade ungdomar på fredagskvällar.
Jag beundrar honom verkligen, och han tycks på många sätt vara en unik personlighet i det kristna Sverige av idag, med den ställningen, ansvaret och det han lyckas göra.

Visa ord från Stefan Swärd

Evangeliska Frikyrkan är kanske en av de andra samfund förutom Katolska Kyrkan som jag känner mig nära, på många sätt, och Stefan Swärd som är deras ordförande ger mig gott om själ för detta. Han är tydligen - precis som påven många gånger - i blåsväder (Dagen: "EFK:s ordförande Stefan Swärd: Jag tycker man ska höja ribban - inte sänka den"). Det är allt som oftast lönen för att vara en radikal kristen, d.v.s. en person som faktiskt ser Jesus Kristus som förebilden i sitt liv, som vill förvandla sitt liv till ett liv i samklang med Gud.

..."Stefan Swärd betonar att han ser utlevd homosexualitet som en ganska liten del av problematiken. Materialism och girighet borde det vara större fokus på.- Men att använda det som ett argument för att vi ska vi bli överslätande mot homosexualitet tycker jag är fel. Vi behöver arbeta mer med vår inställning till materialismen, utan att urvattna på andra områden, säger han."...

Reportern från Dagen frågar vidare om man inte kan komma in i församlingen och därefter förändra sitt liv, till vilket Stefan Swärd svarar: "Starten är ändå någon form av Guds storstädning. Om till exempel en drogmissbrukare blir kristen hör det till omvändelsen att han lämnar sitt missbruk, sedan innebär det inte att han är färdig, han kanske får återfall. Men det är en helt annan sak att säga till missbrukaren: Det är helt okej att vara kristen och att knarka, säger han."

Stefan Swärd utvecklar än mer om syndfullt leverne i sitt blogginlägg:
..."När det gäller bedömningen av homosexualiteten behöver vi alltså i första hand söka oss till Bibeln för vägledning. De enda texterna vi har i Nya Testamentet om detta är 1 Kor. 6:9-11: “Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utöver homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike. Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande” och Pauli ord i Rom. 1:24-27 som kraftigt fördömer den utlevda homosexualiteten."...

..."De äldre kyrkorna, den katolska, och den ortodoxa är solklara i sin syn på denna fråga. Jag tycker att man orienterar sig bort från den evangelikala bibelsynen om man menar att utlevd homosexualitet är en acceptabel kristen livsstil."... (kan detta kanske betyda eller i alla fall spela roll för ett framtida närmande från EFK:s håll till Katolska Kyrkans fulla gemenskap?)

..."Homosexualiteten är en liten detalj i sammanhanget, eftersom det berör en begränsad grupp människor. Men många synder berör oss alla, i varje fall de flesta av oss, och det är viktigt med en tydlig undervisning i kristna församlingen om hur vi ska leva. Samtidigt behöver undervisning bäras upp av Guds nåd, Andens kraft, och leda till kraften att leva ett heligt liv, annars blir det bara omöjligt och träldom. Förkunnelse av lag måste alltid gå hand i hand med förkunnelse av nåd. Det som driver oss är längtan efter helighet, Kristuslikhet, att leva i lydnad till Kristus. Om man bara upplever det heliga livet som lagiskt och betungande så har man inte fått grepp om vad det handlar om."...


Jakobsbrevet 2:17: "Så är ock tron i sig själv död, om den icke har med sig gärningar."

..."Jag anser inte att det är förenligt med kristet liv varken att leva i sambo, homosexuella förhållanden, bunden av girighet och penningbegär, eller leva i skvaller och förtal. Det går inte bara att börja utesluta en massa människor ur församlingen, det är helt fel sätt att höja ribban. Tydlig undervisning, tydlig församlingsordning, genomarbetade introduktionskurser in i församlingen, fortsättningskurser på Alfa, och aktiv själavård, cellgrupper, där man stegvis engagerar sig mer i varandras liv, är rätt väg att gå för den sekulariserade församlingen."... - Är detta kanske något vi katoliker/Katolska Kyrkan kan lära sig av Evangeliska Frikyrkan? Att vi på olika sätt blir mer delaktiga i varandras liv, för att stötta varandra i tron?

Guds helande kraft?

Dagen rapporterar om en nioårig rullstolsbunden pojke som när han bad i Sankt Peterskyrkan, Rom blev helt frisk.

..."Pojken, som kommer från Polen, var i Rom med sin familj för att fira minnet av påven Johannes Paulus II. På kvällen 2 april, exakt fyra år efter påvens död, befann sig pojken vid den förra påvens grav och bad. När familjen lämnat basilikan ville han plötsligt resa sig ur sin rullstol för att gå, skriver nyhetsbyrån AP.

Kardinal Stanislaw Dziwisz berättade att den nioåriga pojken kommer från Gdansk. Han sa också att om efterforskningar visar att det inte finns någon vetenskaplig förklaring till det som hänt pojken kan helandet få Johannes Paulus II saligförklarad. Två mirakel behövs för att kunna bli ett helgon."...

Personligen har jag mycket svårt för "helande". I alla fall på det sätt såsom många frikyrkliga brukar det, där det snarare verkar som att "pastorn" befaller Gud/Jesus att göra saker och ting, och om det hela misslyckas är det den skadade (som alltså inte blivit helad) det är fel på, på dennes tro då allt som oftast, avsaknaden av tro. Eller på grund av att denne är syndfull. Eller något annat.

Jag tror snarare inte att man skall förvänta sig helande.
Däremot kan man förstås hoppas och tro på Guds helande kraft.