Gregoriansk rit

Hade för en gångs skulle en alldeles förträfflig chans idag att medverka i Mässtillfälle enligt gregoriansk rit, som firades av Kristkonungens institut.

Denna firades i Maria bebådelse kyrka, närmaste tunnelbanestation var Karlaplan, därifrån var det bara cirka 700 meter att gå till Linnégatan 79. Var förstås där i god tid, då jag inte visste riktigt vad jag kunde förvänta mig. Det var mycket glest med folk i bänkraderna ska sägas, men det är ju förstås inte det viktiga, hur många besökare det är.
Mycket av själva Gudstjänsten sker från prästens sida, och vid detta tillfälle var det faktiskt ingen sång överhuvudtaget, vilket ju både har negativa och positiva sidor. Det negativa är ju att jag personligen tycker om att prisa Gud genom sång, eller på annat sätt. På pluskontot hamnar förstås att här gavs mycket större utrymme till tyst stilla egen bön.

Det som kanske märks mest är ju just att prästen nästintill hela Mässan står vänd mot korset istället för mot församlingen. Jag tror det är viktigt dock, för att betona att det är till Guds ära detta sker, inte för att underhålla församlingen.

Allting i själva Gudstjänsten sker annars på latin, förutom predikan och Bibelläsningarna.
Mottagande av kommunion skedde på kommunionsbänk, vilket jag bara kan se som någonting positivt, då det känns mera vördnadsfullt att göra på detta sätt, och att ingen förutom prästen får ta i Eukaristin.

Men jag måste nog ändå påstå att om jag har att välja mellan den gregorianska Mässformen och den form av "Novus Ordo" (den som vanligen firas i de flesta katolska församlingar i Sverige) skulle jag nog välja Novus Ordo, då jag inte förstår latin och gärna vill ta till mig större delar av själva Gudstjänsten, men också då jag saknar fridshälsningen som finns i Novus Ordo, och det faktum att man sjunger psalmer.

Hur Lutherskt/protestantiskt det än kan verka.

Stöd påve Benedikt XVI

Med bakgrunden av SSPX-skandalen så har en samling katoliker trogna Kyrkan och präster och andra startat en namninsamling till stöd för påve Benedikt XVI:s faderliga gest.
Att han gjorde det som var rätt, även fastän det inte var politiskt korrekt.

Att göra det som är rätt men inte alltid politiskt korrekt är väl förresten en ganska god sammanfattning av vad den katolska tron i praktiken innebär...

Skriv under brevet som ger påven ditt stöd

Bilden är av Szamil och är under Creative Commons Attribution ShareAlike 2.5-licensen.

Alla har vi kors...

Tänkte på det, att alla har vi ju faktiskt kors att bära.
Även de allra starkaste individerna, eller i alla fall de som man tror är starkast, får man höra om att de faller, eller får kanske i förtroende vet om vilka kors de bär inom sig.

Dessa kan variera så oerhört från människa till människa.
Korsen kan ju, till det yttre, te sig likadana, men vi kan, vid närmare titt, se att materialet kanske är annorlunda, kanske utformningen också är något annorlunda.
Storleken på korsen kanske också varierar.
Den som är stark kanske har ett tyngre kors.
Kanske den som är stark inte har ett tyngre kors, utan förväntas istället göra så mycket mer utöver att bära korset.

Saken är den, vid en första anblick kan korset se oansenligt ut, men då kanske vi inte ser miljön personen som bär det utsätts för.
Eller så ser vi inte det andra som personen gör utöver att bära korset.

Därför bör vi vara försiktiga med att dra slutsatser.

Samtidigt bör vi alla också veta att Gud aldrig ger oss ett tyngre kors än vi orkar bära.
Så även när det känns tungt, eller när vi ser andra som verkar ha ett kors att bära som tycks vara alldeles för tungt för personen ifråga, bör vi veta att med Gud är allt möjligt.
Även i de stunder när vi inte tror att Gud finns där för oss så är Han med oss.

Till sist, när allt kommer omkring, får alla sin rättmätiga lön för det vi har gjort - och det vi inte har gjort - mot Gud och mot våra bröder och systrar här på jorden.

Idé att ens bry sig?

Har funderat på det på sistone; är det ens någon idé som kristen att bry sig om politiken?

Jag var extremt politiskt intresserad och aktiv innan jag blev kristen, men min kristna tro gjorde mitt politiska engagemang (inom SSU och Socialdemokraterna) omöjligt. Att stödja en rörelse som ovillkorligt ser det som en rätt för en kvinna att döda sitt barn, är inte okej som kristen. Därutöver tillkommer förstås att "Rörelsen" (Socialdemokratin) utan kompromiss vill tillåta "homoäktenskap" och adoption för samkönade par. Snacka om att strunta i barnen.

I vilket fall som helst, så var detta något jag förstod att jag var tvungen att ge upp, och gjorde så också långt innan jag blev upptagen i katolska kyrkans fulla gemenskap.

Ett tag efter att jag kommit i kommunion med katolska kyrkan bestämde jag mig dock för att gå med i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.
Ju mer jag läst om "Krist"-demokraterna dock, och hur de har utvecklats, framförallt i synen på människovärdet. "Krist"demokraterna har ju nämligen faktiskt varit DRIVANDE i frågan om att utvidga möjligheterna till abort.
Det var de som LADE FRAM motionen om att tillåta utländska kvinnor att komma hit till Sverige för att döda sina ofödda barn.

Till skillnad från "Krist"demokraterna, såsom parti (ty ideologin är det verkligen inget fel på, läs gärna påve Leo XIII:s encyklika "Rerum Novarum" som är själva grunden för kristdemokratisk ideologi, som motsätter sig både socialism och kapitalism) så verkar Sverigedemokraterna i dagens läge allt mera utkristallisera sig som de som värnar om värden som är värda att kämpa för, såsom att sänka abortgränserna (för att sedan avskaffa abort helt vad jag har förstått det som), men man vill också försvara familjen genom att ge extra ekonomiskt stöd till de som kan komma att bli ensamstående mödrar (vilket ju gör att man minskar de ekonomiska argument för en abort som finns) men Sverigedemokraterna erkänner inte heller "samkönade äktenskap" eller att samkönade par skulle få adoptera, särskilt med tanke på barnen är detta viktigt.
Många organisationer vars syfte är att värna om barnen har motsatt sig att samkönade par skulle få adoptera.

Så, min fundering är egentligen, finns det någon framtid för Kristdemokraterna i Sverige såsom parti?

Uppdatering: Dagen rapporterade ju igår också om högervridningen av KDU, vilket i praktiken innebär mindre bistånd, mindre hjälp till de allra fattigaste, ser bara EU-medlemskapet som något positivt p.g.a. de ekonomiska incitamenten men inte någon uppryckning i moralfrågorna. Att man dessutom inte värnar om alkoholmonopolet i den utsträckning det skulle behövas är förstås också beklagligt, då det enligt ledande alkoholforskare är det enda sättet att faktiskt minimera antalet beroende.

Vem hatar inte Katolska Kyrkan?

Det är frågan jag ställde mig efter jag läste gårdagens upplaga av Stockholm City.
I den intervjuades Karin Victorin, konstnärlig ledare för Hootchy Kootchy Club som på lördag anordnar en "klubbkväll med katolskt kyrktema".

Bl.a. säger hon;
..."Sedan kommer påven som Gud glömde att göra en procession och tala till sina åhörare, en påve som är styrd av sina hjärnspöken horan och madonnan. Den heliga treenigheten. "...

På frågan varför man vill häckla den katolska tron är svaret:
..."Det är lite bundet till julen. Men det har också varit efterfrågat av vår publik. Religion och fundamentalism, som många gånger förtränger sexualiteten och kallar utlevelse för något syndigt, är populärt att driva med inom burleskkulturen. "...

Dessutom utlovas avslöjande av "the vatican secret" som man ska lockas till att höra om med argumentet att ..."Man har ju hört en del rykten om vad som försiggår bakom Vatikanens stängda dörrar"...

Frågan jag tänkt på ett tag är egentligen; vem hatar inte Katolska Kyrkan?
Vi verkar verkligen ha alla emot oss. Antingen är vi inte "tillräckligt Bibeltrogna" (enligt t.ex. Jehovas Vittnen) eller så är vi "för" Bibeltrogna (enligt alla politiskt korrekta).
Det händer mycket sällan att man får extra pluspoäng för att man är katolik.
Istället får man frågor om man verkligen stödjer Kyrkans inställning till t.ex. abort, "homosexualitet" (egentligen homosexuella handlingar, får man nog förklara då), preventivmedel, att kvinnor inte "får" bli präster osv.
Frågan de egentligen ställer är ju då om man är katolik.
För det är ju egentligen det det handlar om.
Även när det känns obekvämt att försvara Kyrkan så är det nödvändigt.
För som Jesus Kristus själv yttrade i Lukasevangeliet:

Lukasevangeliet 13:22-30:

"Gå in genom den trånga porten
Han gick genom städer och byar och undervisade på sin väg mot Jerusalem.

Någon frågade honom: "Herre, är det bara några få som blir räddade?" Han sade till dem:

"Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Jag säger er: många skall försöka ta sig in men inte lyckas.

När väl husets herre har stigit upp och låst porten och ni blir stående utanför och bultar och säger: Herre, öppna för oss! så kommer han att svara: Jag vet inte vilka ni är.

Då säger ni: Vi har ätit och druckit tillsammans med dig, och du har undervisat på våra gator.

Han skall svara: Jag vet inte vilka ni är. Bort härifrån, alla ni orättens hantlangare.

Där skall ni gråta och skära tänder, när ni får se Abraham och Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike medan ni själva blir utdrivna.

Och människor skall komma från öster och väster och från norr och söder och ligga till bords i Guds rike.

Och då skall sådana som är sist bli först, och sådana som är först skall bli sist.""

Som Jesus själv skulle sagt det, vi som är trogna Honom bör vara världens salt.

Tvagningen innan Himmelriket

"Tvagningen innan Himmelriket", vad är det för rubrik egentligen?
Tja, jag tänkte jag skulle belysa Skärselden igen.
Ty Skärselden betecknas av Heliga Gertrud den Stora (1256-1306, 16 nov.) som just en förberedelse inför Himmelriket. Visst, människorna lider där, ty reningen, tvagningen, att bränna ut synden ur själen gör ont.

I Heliga Gertrud den Storas egna ord:
..."Då kommer den fundamentala frågan: Vad är ”Skärselden” för något?
Jag skulle vilja påstå att det är en mycket finurlig uppfinning av Gud. För att förstå det bättre vill jag ta ett eget exempel: Föreställ dig att en dörr öppnas en dag och en gestalt av obeskrivlig skönhet uppenbarar sig för dig, en gestalt så skön att du aldrig sett dess like på jorden. Du blir fascinerad men även ängslig över denna gestalt av ljus och skönhet, särskilt när Han visar sin stora kärlek till dig – något du aldrig skulle kunna föreställa dig. Du märker också att Han mycket gärna vill dra dig närmare sig och omfamna dig. Kärlekens eld, som redan brinner i ditt hjärta, uppmanar dig till att kasta dig i Hans armar. Men precis då blir du medveten om att du inte har tvättat dig under en lång tid, att du luktar illa, att du är ful, att din näsa rinner, att ditt hår är smutsigt, att dina kläder är fläckiga och så vidare. När du har detta självmedvetande förstår du att det inte är möjligt att presentera dig för Honom på detta sätt. Först måste jag bli ren, sedan går jag genast tillbaka till Honom!
Då brinner Hans kärlek så våldsamt i dig, så stark och brinnande att väntan att bli ren är outhärdlig. Smärtan av att inte vara hos Honom är som om hjärtat var i lågor, även om det bara varar en kort stund. Den förfärliga smärtan som kommer av att hjärtat brinner är i proportion till den Kärlek som har uppenbarat sig för dig: det är Kärlekens eld.
Detta är Skärselden. Det är den försening som orsakBlogger: God katolik - Skapa inläggats av vår själsliga orenhet, en försening innan Guds omfamning kan äga rum. Det är en kärlekens eld som får oss att lida på ett outhärdligt sätt, en väntan och längtan efter Kärleken. Det är exakt denna flamma, denna brinnande längtan som renar oss från våra orenheter. Jag vågar säga att Skärselden är en längtans plats, av en oerhörd längtan efter Gud, efter Gud som vi redan har mött och sett men som vår själ ännu inte är förenad med.
Själarna i Skärselden talar ofta med Maria om deras längtan, deras törst efter Gud och deras erfarenhet och hur smärtsam deras längtan är. Det är en verklig ångest för dem.
Rent praktiskt kan man säga att Skärselden är en djup kris som orsakats av Guds frånvaro."...

Intressant är också vad Heliga Gertrud den Stora säger om vilken slags synder som får flest att komma till Skärselden:
..."Det är synder mot kärleken till vår nästa, hjärtats hårdhet, motstånd mot andra, skvaller och förtal. Jag har fått veta av själarna att just skvaller och förtal är bland de svåraste synderna som kräver mycket lång rening i Skärselden.
En gång blev jag tillfrågad angående en avliden man och kvinna om de befann sig i Skärselden eller ej. Till allas förvåning svarade jag att kvinnan nu befann sig i Himmelen och mannen var kvar i Skärselden. Kvinnan hade dött efter enabort , medan mannen ofta var i kyrkan och till synes levt ett värdigt och fromt liv. Men jag tänkte att jag kanske hade missuppfattat svaret från själarna och frågade igen om det verkligen var så. Jo, svaret jag fått förut var rätt. Mannen och kvinnan hade dött ungefär vid samma tid. Kvinnan som gjortabort hade fullkomlig ånger innan hon dog och var mycket ödmjuk, medan mannen, fastän så kyrklig och from, alltid hade omdömen om andra människor. Han hade alltid klagat och kritiserat andra. Därför var hans tid i Skärselden mycket lång. Därför är lektionen denna: att aldrig döma någon utifrån yttre omständigheter.
Andra synder mot kärleken är att stöta ifrån oss människor vi inte känner, att inte förlåta andra människor, att inte leva i frid med andra och att bära agg mot andra i vårt hjärta.
En kvinna jag kände mycket väl kom till Skärselden och hon fick lida oerhört mycket. Orsaken till detta ohyggliga lidande var att hon haft en vän som hon haft stort motstånd till. Trots att orsaken till grälet var hennes eget, kunde hon inte befria sig från det och tänkte på det år efter år. När hennes väninna med jämna mellanrum kom till henne och bad henne att de skulle bli vänner igen, vägrade hon kategoriskt. Till och med på sin dödsbädd vägrade hon att sluta fred med sin gamla väninna. Därför led hon nu på detta förfärliga sätt i Skärselden och kom för att be mig om hjälp. Av detta förstår vi att det är mycket alvarligt att vara oförsonlig mot andra och att gå och älta andras fel och brister. Vad gäller det vi säger så kan man aldrig påpeka nog hur alvarligt det är i Guds ögon när vi kritiserar andra och uttalar hånfulla ord. Kärlekslösa ord kan döda människor, men ett uppmuntrande ord kan hela en människa."...

Tricket?
..."De som har ett gott hjärta, är goda mot alla. För kärleken döljer många synder, som Aposteln Paulus säger."...

Källa: http://www.avemariapublikationer.com/skarselden.htm

I'm going to Purgatory!

Kommer till Skärselden - i alla fall om man ska tro ett webbtest :-P

The Dante's Inferno Test has sent you to Purgatory!
Here is how you matched up against all the levels:

Level	Score
Purgatory (Repenting Believers)	Extreme
Level 1 - Limbo (Virtuous Non-Believers)	High
Level 2 (Lustful)	Very Low
Level 3 (Gluttonous)	High
Level 4 (Prodigal and Avaricious)	Low
Level 5 (Wrathful and Gloomy)	Moderate
Level 6 - The City of Dis (Heretics)	Very Low
Level 7 (Violent)	Moderate
Level 8- the Malebolge (Fraudulent, Malicious, Panderers)	Moderate
Level 9 - Cocytus (Treacherous)	Very Low

Take the Dante's Inferno Hell Test

Det intressanta är ju förstås, tycker jag, att testet bygger på katolsk lära och tro.
Man undrar ju vart lutheraner/protestanter som inte tror på Skärselden hamnar...
(Mig veterligt är det ju dessutom nästan bara helgon som går direkt till Himmelriket. )
Kan ju bli lite komiskt om man som lutheran/protestant kommer till Skärselden och bara "Nej, men vaddå, Skärselden finns ju inte!" - undrar om man blir omplacerad då?

Purgatory

---

You have escaped damnation and made it to Purgatory, a place where the dew of repentance washes off the stain of sin and girds the spirit with humility. Through contrition, confession, and satisfaction by works of righteousness, you must make your way up the mountain. As the sins are cleansed from your soul, you will be illuminated by the Sun of Divine Grace, and you will join other souls, smiling and happy, upon the summit of this mountain. Before long you will know the joys of Paradise as you ascend to the ethereal realm of Heaven.

Katolska Kyrkans Katekes om Skärselden:
1031 Kyrkan kallar denna slutliga rening av de utvalda, vilken är något helt annorlunda än de fördömdas straff, för skärselden (reningsorten). Kyrkan har formulerat trosläran om skärselden framför allt på koncilierna i

Florens^[18] och i Trient.^[19] Kyrkans tradition som hänvisar till vissa texter i Skriften^[20] talar om en reningseld: [954; 1472]

Man måste tro att det före domen finns en reningseld för sådana synder som kan anses vara av mindre allvarligt slag. Så förkunnar han som är Sanningen själv, då han säger att den som har hädat den helige Ande inte skall få förlåtelse vare sig i denna världen eller i den kommande (Matt 12:32). I enlighet med det som sägs här kan vi förstå att vissa synder kan få förlåtelse i denna värld, men andra i den kommande.^[21]

Ung katolik i Stockholm?

Tänkte bara uppmärksamma de unga katoliker inom Stockholms Län som möjligtvis läser denna blogg att nu på lördag, den 1:a november, så anordnar SLUK (Stockholms Läns Unga Katoliker) SLUK-dagen i S:t Eriks katolska skola. Arrangemanget är alltså gratis för de som är medlemmar i en SUK-förening. Sista dagen att anmäla sig är på Halloween, det vill säga den 31 oktober. 

Program för SLUK-dagen: 

12.00 Välkomna!

Presentation av SLUKs styrelse och av lokalföreningarna.

13.00 Lunch

SLUK bjuder på mackor!

14.00 Workshops

Bland annat filmvisning, föreläsning och diskussion med br. Johan om hur det är att vara fängelsepräst, pysselhörna och lekar.

16.00 Katekes med biskop Anders Arborelius

Tema: St Paulus

17.00 Mässa

18.00 Tårta och uppträdanden

19.30 Avslutning

Aktuellt - SLUK

Sveriges Unga Katoliker

"Den enda kyrka som bringar ljus, är en som brinner."

"Den enda kyrka som bringar ljus, är en som brinner. Förena er med oss" - så skrev en spansk ja-till-livet-anhängare (motståndare till abort/barnamord) till svar på abortförespråkarnas uppmaningar till att bränna kyrkor (det delades även ut tändstickor för detta syfte) - källa katolskakyrkan.se

Jag tänkte på detta då jag precis igår läste ut "Mangabibeln" av Siku och Akin. Man kan säga att "Mangabibeln" är en väldans förkortad version av Bibeln, eller en slags tolkning av den, där ju författarna lyft fram det som de har ansett viktigas. Visst ger det lite perspektiv att få samma budskap i ett nytt format.

Eld är knappast ett fenomen i Bibeln. Det är något alldeles centralt i vår tro.

Att vi döper oss räcker inte, eller som Johannes Döparen sade;
"Jag vet att några av er undrar om jag är Messias. Titta där! Där kommer Han! Jag är inte ens värdig att knyta upp Hans sandalare. Ja, jag döper er med vatten, men Han (Jesus Kristus) ska döpa er med Helig Ande och Eld."

Detta är som vissa kanske förstår, inte hämtat direkt ur riktigt Bibeln, utan just ifrån "Mangabibeln".

Budskapet Johannes Döparen vill förmedla är helt enkelt att dopet inte är tillräckligt.
Vi måste ta emot den Helige Anden, låta oss vägledas utav den, och brinna i vår tro.

Vår tro ska alltså vara i brand. Den skall inte var ljummen, eller kall, utan varm, levande såsom elden. Kärleken som känsla är ju, av min erfarenhet, oftast också en varm känsla, och porträtteras också som en sådan, varför det gör det hela än tydligare vad som verkligen hör ihop med vår tro.

Samtidigt, det här att brinna i sin tro är inte det svårt?
Självfallet är det svårt. Ingen har någonsin, mig veterligt, sagt att det är lätt.
Värst är det kanske när vi människor gör uppror mot Kyrkan, när vi tänker "det här är inte rättvist". Problemet är ofta att vi fastnar i ett alltför jordiskt och materiellt tänkande.
Jag kan exempelvis tänka att det orättvist att vi inte har prästinnor i vår tro, att kvinnor helt enkelt inte kan ta del av prästerskapet. Men då har jag likväl fastnat i den väldans världsliga tron. Det är helt enkelt inte Guds vilja. Liksom en hel del annat är emot Guds vilja.
En del saker och ting är till och med emot hur naturen är konstruerad, medan vi, "egentligen", kan tycka det är orättvist att säga att detta är fel.

Vilka är vi att döma?

Men vi dömer ju faktiskt inte om vi nu skall vara korrekta.
Det vi egentligen gör är ju att upplysa om Sanningen.
Det är ju alltid upp till Gud att döma, men vilken dom får då inte vi om vi brister i att upplysa människor när de är fel ute?

Störst av allt är kärleken.
Vad är inte kärlek då till Gud?
Att älska Gud och Hans ord?
Den Eviga Lagen?

Ty riken kommer och går, men den Eviga Lagen består.

SSU och andras katolikhat

Det känns verkligen som att mediaeliten och de i någon slags maktposition fullkomligt bubblar över av katolikhat. Katolsk tro och lära gör sig som bäst när den inte syns eller hörs verkar resonemanget vara. "Självfallet respekterar vi religionsfriheten, men vi tänker inte ha någon respekt för er. " - för den totala respektlösheten är ett utmärkande drag.

SSU, som tidigare haft webbspelet "Vatican blast" där kardinalerna åker runt och sprider HIV-viruset genom att predika och fördöma användande av preventivmedel, har nu krävt av utrikesminister Carl Bild att han skall "ta itu med påven" efter hans fördömande av preventivmedel. Kära SSU, då tror jag ni får "ta hand om" en väldans massa katoliker som faktiskt är trogna den katolsk läran också. Jytte Guteland tar förstås också upp att kvinnor dör i illegala aborter. 37 000 barn blir mördade varje år här hemma i Sverige. Lagligt. Kvinnor till och med uppmuntras att döda sina barn, hjärntvättas att tro att det bara är en "cellklump".

Vi är nog alla cellklumpar om vi ska vara ärliga i så fall.

För en vecka sedan skrev också SvD:s Anna Larsson, nyhetskolumnist, om att "de heliga spermierna dödar miljoner kvinnor". Med anledning av att påven skulle uttala sig i frågan hade tydligen Anna väntat sig en förändring, men "Icke. Den katolska kyrkans avståndstagande från preventiv­- medel kvarstår, rapporterade påven, eftersom att an­vända sig av preventivmedel är att förneka ”sanningen om den äktenskapliga kärleken”. Vad nu den där ogifta 81-åringen i den lustiga hatten vet om det."

Vad Anna inte förstår är att katolska kyrkans lära inte förändras.
Den fördjupas.

Tilläggas ska Anna Larssons inledning till kolumnen;
"I Vatikanstaten i Rom finns en stol i vilken små onda män avlöser varandra. Intellektuellt enkelriktade och utan grundläggande empati för sina medmänniskor utfärdar de fördömanden på löpande band. Av homosexualitet. Aborter. Utomäktenskapligt sex. Och såklart preventivmedel. "

Katolikhatet riktigt bolmar runtom hos de politiskt korrekta.
Men vad kan man egentligen vänta sig.
Jesus Kristus budskap har väl alltid varit impopulärt, och då är en organisation som verkligen hänger sig åt det kristna budskapet och Guds ord - Bibeln - något högst ovälkommet hos de som är utav världen och inte bar i den.

Vi måste alltid betänka att vi tillhör ett annat rike - Guds rike.
Genom Jesus Kristus Kyrkan, den Heliga Katolska och Apostoliska Kyrkan, får vi en inblick i Guds rike redan här på jorden.

Att vi tillhör Kyrkan som Jesus Kristus grundade är självfallet ingen garant för att vi alla underordnar oss Jesus Kristus budskap. Det kan vi ju se i och med att Dagen konstaterar att 25% av USA:s katoliker är för samkönade äktenskap, och ytterligare 38% är för partnerskap.
Ingen av dessa förslag stöds av katolska kyrkan.
Det blir alltså 63% av de som inte är trogna Kyrkan i en så pass viktig fråga.

Detta är nämligen en bas för hela samhället.
Relationen mellan en kvinna och en man har alltid haft en särställning.

Varför?

Ganska enkelt, då det är grunden för liv.
Mamma, pappa, barn.
Mamma + pappa = barn

Det är därför samhället bör se till att uppmuntra äktenskapen, då det är själva grunden för liv, och utan liv lever inte ett samhälle särskilt länge. Ett barn bör helst också ha tillgång till sin biologiska mor och far. Det är så vi av naturen är skapade. Det är från vår mor och far vi finner vårt ursprung.

Självfallet är detta tyvärr inte möjligt för alla, men att ha tillgång till både en mor och en far, även om de inte är ens biologiska föräldrar, är utav yttersta vikt för vår mänskliga utveckling.

Re: Biktspegel

Fick precis ett svar från Johanna G på mitt inlägg om bikten, tydligen min femte eller sjätte bloggpost om biktens/försoningens sakrament.

Jag tänkte försöka svara på Johanna G:s funderingar här:
Johanna G skrev: "Men en sak jag verkligen inte begriper mig på är detta att om "Bikt+bot=bättring" stämmer så borde det innebära att katoliker är världens snällaste och godaste människor. Nu menar jag inte att katoliker skulle vara sämre människor (eller "värre kålsupare") än oss andra, men jag ser inget som indikerar motsatsen heller. "

Mitt svar: Katolska kyrkan är helgonens och syndarnas kyrka.
Vi faller alla. Det som är speciellt är att vi tror just på Sakramenten. Vi tror att det är något särskilt med dessa, att Gud verkar genom de. Prästen fungerar då som ett verktyg för Gud. Vi har alla upp och nedgångar, och genom Sakramenten får vi ta del av Guds nåd.
Dessa är ögonblick i vilka vi speciellt får uppleva Guds räddande närvaro.
Problemet, delvis i alla fall, tror jag, är att de som man stämplar som katoliker kanske inte alltid är trofasta sådana.

Exempelvis har vi ju som katoliker en plikt att gå i Mässan varje söndag, med vissa undantag, vilket det är långt ifrån alla katoliker som gör. Likaså blir Eukaristin, att ta emot Jesu kropp såsom brödet, lönlöst om vi inte renat oss från det värsta genom biktens/försoningens sakrament.

Det är ganska svårt att komma nära Jesus Kristus om vi fortfarande har stridsyxan kvar, så att säga, vilket egentligen är vad Försoningens sakrament (bikten) handlar om, just att lägga ned stridsyxan och erkänna att vi har fallit. Ty vi kommer alla att falla, och vi kommer förmodligen inte kunna ta ett andetag utan att synda. (självfallet är det skillnad mellan en större synd, en dödssynd, och en mindre synd, en venial sådan, och när det bara handlar om mindre synder kan vi ändå ta emot Eukaristin och få förlåtelse för dessa mindre synder).

Johanna G skrev: "För att vara övertydlig: botgöringen får (99 av 100) protestanter att se rött: "Man kan ALDRIG köpa sig förlåtelse! Man kan ALDRIG förtjäna förlåtelsen!! Det är ENBART Guds NÅD!!" osv. "

Mitt svar: Det här kan väl lugnt sagt sägas vara lite svårare. Under bikten får man ju faktiskt absolution, alltså Guds förlåtelse för det man har biktat sig för. Det förutsätter förstås att man ångrar sig. Det vill säga, man bestämmer sig för att det här skall jag verkligen inte göra igen.
En botgöring får man därefter, som kan liknas vid medicin. Botgöringen är unik för varje person och dess förutsättningar, men självfallet också sett till vad som skulle göra denne gott.

Tyvärr levde jag inte under tiden då de ökända avlatsbreven förekom, varför jag eller någon annan inte kan vara helt säkra på hur det fungerade. Men nej, det går absolut inte att köpa sig förlåtelse. Spekulationen jag kan ge, utifrån att förutsättningen för avlaterna är att man faktiskt har biktat alla sina synder, är att betalningen fungerar som själva boten.

Johanna G skrev: "Poängen med bikt och botgöring är ju att det ska följas av bättring, inte att man ska rena samvetet (för syns skull?) och sedan gå ut och göra om allt igen. "

Mitt svar: Precis. Det är just därför man måste ångra sina synder, annars är Försoningens sakramentet ogiltigt. Som jag skrev innan så innebär ånger att man faktiskt bestämmer sig för att "det här skall jag inte göra igen". Självfallet kommer vi dock falla igen, men kanske inte lika djupt. Det är därför vi måste välkomna Jesus Kristus i våra liv, låta Han vara delaktig och med oss hela tiden. Genom Sakramenten kommer vi närmare Honom.
Men också självfallet genom bönerna.

Johanna G skrev: " (Hum, undra förresten om bloggning istället för plugg ingår i sådant som borde biktas? Kanske VÄLDIGT tur för mig att jag inte är katolik...)"

Mitt svar: jag tror faktiskt du kan pusta ut, om det inte allvarligt skadar dina studier.
Att på olika sätt tjäna Gud och sprida Evangelium är ju av godo, och/eller att fördjupa vårt spirituella liv och berika det på olika sätt. Självfallet måste vi ju väga detta mot annat i våra liv.

Jag hoppas det var svar på dina funderingar Johanna!

Bilden denna gång är från när jag var på WYD i Sydney Australien, taget 10.7.2008 i St Mathews katolska kyrka från 1869.

Biktspegel

Alltid innan man ska gå till kommunionen så bör man granska sig själv utifrån de tio Guds bud;
Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
Du skall icke missbruka Guds namn.
Helga sabbatsdagen.
Hedra din fader och din moder.
Du skall inte döda.
Du skall inte begå äktenskapsbrott.
Du skall inte stjäla.
Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
Du skall inte ha begär till din nästas hustru.
Du skall inte ha begär till det som tillhör din nästa.

I denna strävan finns något som kallas för Biktspegel, som hjälper oss att verkligen meditera över vart och ett av buden, om vi verkligen i våra hjärtan sanningsenligt kan säga att vi inte brutit mot dessa. Om vi upptäcker att så inte är fallet bör vi gå till Försoningens Sakrament, bikten, innan det att vi mottage Jesus Kristus kropp och blod, i form utav Eukaristin.

Biktspegel utifrån Skriften

Bilden är av AndreasPraefcke och är licensierad under Creative Commons Attribution ShareAlike 2.5

Ut ur Svenska "kyrkan"

Såg att Dagen rapporterar om att ungefär hälften av medlemmarna är i Svenska "kyrkan" är ofrivilliga sådana. Tänkte då, eftersom jag själv har gått ur Svenska "kyrkan" sedan några månader tillbaka (bara cirka en vecka innan jag togs upp i katolska kyrkans fulla gemenskap), skildra detta.

Jag började med att skicka iväg ett e-brev till Svenska "kyrkan" centralt, för att höra hur det gick till, och fick veta att det i praktiken bara är att gå till den församling som man är inskriven i - oftast den närmaste församlingen - och begära utträde, vilket jag också därefter gjorde.
Tyvärr var inte "kyrkoherden" inne för tillfället då, varför mitt utträde inte kunde ordnas.
Detta ordnades dock till ett senare tillfälle, och jag bad om att få ett papper på att jag inte längre var med i Svenska "kyrkan" och ett dopintyg, vilka båda behövs för att kunna tas upp i Kyrkans fulla gemenskap. Dessa skickades hem till ungefär en vecka senare.

WYDSYD 2008

Den 7:e juli 2008 kl. 12:30 träffade jag en grupp med vilka jag skulle ut på mitt livs äventyr med.
SUK, Sveriges Unga Katoliker, var det närmare bestämt, och första stopp på vår resa (efter cirka 10 timmars flyg) var Bangkok, Thailand. Väl i Bangkok, även om jag har varit där förut, ville jag och några till utforska staden. Sagt och gjort tog vi en tuk-tuk och gjorde en rundresa i Bangkok. Tyvärr ville tuk-tuk föraren gärna visa oss ställen med "very nice prices" och så, men till slut så kom vi ändå till palatset som vi ville se.









Bangkok är personligen, efter att jag nu har varit där för andra gången (var där för, kan det ha varit åtta år, sedan med familjen) inget favoritresemål. Det är smutsigt, stökigt och helt enkelt inte riktigt klokt att vara där. Man känner sig lite ur balans på något sätt. I alla fall gjorde jag det.
Borta från storstaden är det dock mycket trevligare ska ju erkännas.

Vi var i alla fall bara åtta timmar i Bangkok så det var ju inte helt fel.
Att komma fram till Sydney, Australien var ju den häftiga grejen, att äntligen känna, nu är vi här, "down under". Att det var betydligt kyligare än jag - eller någon annan hade föreställt sig - var ju en annan femma. Det första vi gjorde när vi väl var framme var ju att sätta oss på tåget som skulle ta oss till Lithgow. Det var häftigt att på denna tågresa se så stora delar av Australien. Väl framme i Lithgow och senare Bathurst fick vi dock en köldknäpp. Det snöade.

Efter en invigningsmässa i Bathurst (eftersom det var "Days in the Diocese" eller på ren svenska "dagar i stiftet", och Bathurst var själva stiftet) åkte vi buss tillbaka till Lithgow (där vi tidigare varit och intagit mat på McDonald's) till deras kyrka där vi skulle träffa våra värdfamiljer.
Jag och Lukasz Hansson, en för mig "okänd" person vid det här tillfället blev gäster hos familjen Wall. Vi hämtades upp av sonen och familjens två döttrar, och hamnade i ett stort hus. Det vi slogs av var den enorma gästfriheten som visades, vilket vi hördes bevittnas av många andra gäster också.

Första dagen, 10.7.2008, på riktigt, fick den grupp jag hade delats in i hjälpa till med att plantera träd, men också fick vi fika (säkert tre gånger) med ordentligt med muffins, kakor och tårtor.
Det här med socker, märkte vi, är tydligen väldigt populärt i Australien.
I våra matpaket kom vi att få chokladkakor, muffins och andra sötsaker.

Äsch, allvarligt talat, jag skulle kunna skriva en bok om mina upplevelser under WYD, men bloggformatet kanske inte är riktigt rätt medium för detta. I så fall borde jag ha försökt posta lite under själva Världsungdomsdagarna.

Det var helt enkelt en rejält häftig upplevelse.
Bland annat fick vi uppleva bush-dance, som i praktiken är detsamma som linedancing, med tillhörande countrymusik. Detta var när vi fortfarande var i Lithgow.
Australien är också verkligen ett häftig land, och ungefär tre veckor är inte på långa vägar tillräckligt för att upptäcka Australien. Däremot fick vi se stora delar av Blue Mountains tack vare att vi var i Lithgow som ligger i just det området, som är ett naturskönt område, som kallas just för Blue Mountains då det blir blåaktigt tack vare eukalyptusbladen.
Har också upplevt en "chokladbar" tillsammans med den sista värdfamiljens dotter, och blev bjuden på en chokladmilkshake med jordnötssmörsmak (som hon förvisso avrådde från, men de smakade smaskens!).

Ett stort inslag i det hela var också massvis med konserter. Vi, framförallt jag och Lukasz från Skåne, som jag bodde tillsammans med hos värdfamiljen första veckan och blev riktigt tjenis med, blev väldigt förtjusta i "One Way (Jesus)" av bandet "Hillsong United" och "Your Grace Is Enough" av Chris Tomlin. Det var självfallet roligt också att lära känna folk in på bara skinnet under WYD. Man lär ju känna folk på ett helt annat sätt när man bor med de under en tid.
En riktig "aha"-upplevelse var för mig det att bikten också är försoningens sakrament.
Det är då vi "gör upp" med vår Himmelske Fader.
Jag känner också, så här efteråt, att mottot, Bibelversen från Apostlagärningarna 1:8 "Men när den helige Ande kommer över eder, skolen I undfå kraft och bliva mina vittnen, både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien, och sedan intill jordens ända." är så sann så.
Det känns verkligen som att vi har tagit emot kraften från den Helige Anden.
Nu undrar jag bara vad jag skall göra med den.

Här är några fler bilder:










































...och såklart ett avslutande foto med mig, Bengan och Evelina:

Mässplikten

Jag upptäckte något jag faktiskt inte vetat tills alldeles nyligen om Mässplikten.
Det kan jag faktiskt tacka min mormor för.
Hon är, som jag kanske har skrivit, inte särskilt positivt inställd till det här med Mässplikten, det vill säga att jag varje söndag tar mig till kyrkan.
Hon menade på att man kan ju inte behöva gå varje söndag.
Så, hon ringde min kyrkoherde.
Gissa min förvåning när det visar sig att hon har rätt.

Min kyrkoherde förklarade för mig per telefon att situationen ju är lite annorlunda när man bor ihop med en familj som inte är katolskt, och rådde mig att, när det faktiskt är viktigt för familjen så bör jag vara med de. Han förklarade vidare att just många som t.ex. är gifta med icke-katoliker kan ju hamna i dessa situationer, och till skillnad från Mässplikten, som inte finns bland de tio budorden, sade han, så finns "Hedra din fader och din moder" (vilket självfallet är i en vidare bemärkelse och gäller ens familj och t.o.m. samhället så som jag har förstått det).
Så när man i praktiken väljer mellan familjen och att uppfylla Mässplikten är man förpliktigad att välja det godare. Eftersom man väljer mellan två goda saker kan det då heller inte vara en dödssynd, vilket det ju däremot är om man t.ex. inte går på Mässan på lördag/söndag p.g.a. att man försovit sig, man vill ta det lugnt eller dylikt.

Så, rent generellt kan man säga att missa Mässan, alltså att inte uppfylla Mässplikten (d.v.s. att inte gå i kyrkan och delta i den heliga Mässan på en lördag eller söndag eller Heliga dagar), är en dödssynd. Alltså någonting, så vitt jag förstått saken, som separerar oss från Gud på ett sådant allvarligt sätt att vi kommer att dö för evigt (hamna i Dödsriket/Helvetet kanske?) när vi dör (inte få evigt liv tillsammans med Gud).

Däremot, när man inte har möjlighet att vara med i Mässan rent fysiskt så ska man ju försöka att rent andligt ändå få ta till sig en del av den, och där är ju självfallet (Bibel)läsningarna viktiga.
Därför presenterar jag härmed dagens läsningar;

ARTONDE SÖNDAGEN »UNDER ÅRET«

Första läsningen - Jes 55:1–3

Så säger Herren:
Kom, alla ni som törstar,
kom hit och få vatten,
kom, även om ni inte har pengar!
Förse er med säd, så att ni får äta!
Kom och få säd utan pengar,
vin och mjölk utan att betala!
Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd,
er lön på sådant som inte mättar?
Lyssna till mig, så får ni äta gott
och njuta av feta rätter.
Kom till mig och hör noga på,
lyssna, så får ni liv.
Jag sluter ett evigt förbund med er,
den nåd jag visat David skall bestå.


Andra läsningen - Rom 8:35, 37–39

Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.


Evangelium - Matt 14:13–21

Vid den tiden drog sig Jesus undan och for över sjön till en öde trakt för att vara ensam. Men folket i städerna fick reda på det och följde efter honom till fots. När han steg i land fick han se en stor skara människor, och han fylldes av medlidande med dem och botade dem som var sjuka. På kvällen kom lärjungarna till honom och sade: »Trakten är öde och det har redan blivit sent. Låt folket gå härifrån, så att de kan köpa sig mat borta i byarna.« Jesus svarade: »De behöver inte gå härifrån. Ge dem något att äta, ni själva.« De sade: »Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar.« — »Lämna dem till mig«, svarade han. Han sade åt folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket. Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop de överblivna bitarna, tolv fulla korgar. De som hade ätit var omkring fem tusen män, förutom kvinnor och barn.

WYD och lite annat smått och gott

WYD, närmare bestämt World Youth Day, världens största ungdomsevenemang, närmar sig med stormsteg. Lyckligt lottad som jag är är jag med i gruppen utav 70 svenskar från SUK (Sveriges Unga Katoliker) som kommer att åka till Sydney, Australien för att delta i Världsungdomsdagarna, som det kallas på svenska. Jag tackar framförallt min församling, som har bidragit med den större delen av kostnaden för resan och utan det bidraget hade jag förmodligen inte haft möjlighet att åka.

Jag hoppas att resan, likt många andra som jag har talat med som jag skall åka med, inte bara kommer att vara fysisk, utan även i högsta grad andlig, att jag skall få möjlighet att komma närmare Herren, vår Gud.
Jag hoppas också på att jag under resan kanske kommer i alla fall komma närmare svaret på den kanske viktigaste frågan i mitt liv - vad mitt kall är - det vill säga, vad Guds vilja för mitt liv är.

Jag fick också för ett bra tag sedan förfrågan att hjälpa Biskop Anders att ordna med en blogg, vilken nu är uppe och jag har förklarat att det är lika enkelt eller svårt som att skriva e-post.
Men jag får väl se om han behöver hjälp när vi väl är i Sydney, jag hjälper i alla fall gladeligen till.

Ett riktigt orosmoment inför WYD är att en grupp som kallar sig "NoToPope Coalition" som består av "kristna" (kallar de sig själva för i alla fall..), ateister och "HBT"-lobbyister som bl.a. kommer (försöka) dela ut kondomer, "information" om aborter och "homosexuellas rättigheter" vill vara med under WYD.
En oheligare allians är svår att tänka sig.

Nåväl, på plussidan kan vi hitta att Niklas slipper sälja porr på jobbet och en artikel på Dagen.se om en gift konvertitpräst.

Desperate Housewives

Som alla regelbundna läsare av denna blogg kanske redan vet så brukar jag se på serien "Desperate Housewives" som går på Kanal 5. Ofta brukar jag visa på att denna serie är ett dåligt exempel på hur den katolska tron är, men det är väl kanske i så fall på grund av missuppfattningar från min egen sida. Självfallet är inte människor perfekta, och inte utan synd, men i serien "Desperate Housewives" så är det sådana extrema synder så det blir komiskt.
Men det är väl just detta jag haft problem med, att de katoliker som finns med i "Desperate Housewives" är väldans syndiga.

Detta tog förstås en rejäl vändning idag (tisdag), när avsnitt 11 säsong 4 visades.
För den oinvigde utspelar sig såpan i ett villaområde i USA, kallat "Wisteria Lane".
Mord, otrohet och annat är vardagsmat på gatan, förutom en familj, familjen Scavo.
Familjen Scavo har haft sina slitningar men alltid bevarats obefläckad och hel, trots svartsjukedraman, cancersjukdom, osv.
Det intressanta är att man låter denna familj i dagens avsnitt bli katoliker, eller rättare sagt, Lynette Scavo, kvinnan i familjen, tar först familjen till en Presbyteriansk "kyrka" men efter en del funderande väljer hon den katolska kyrkan.

Som skrivet så har familjen Scavo alltid varit ett uppenbart föredöme för hur en familj skall fungera, i motgångar och medvind.
Därför tror jag också att avsnittet kanske kan vara en ögonöppnare för många människor, ett sätt att se att den katolska tron kanske inte är så farlig som många vill göra gällande, och i praktiken går ut på att värna om det allra viktigaste i livet, och i evigheten.

Äntligen katolik

Ja, vad kan man säga?
Äntligen är man medlem av den heliga katolska kyrkan, den enda Kyrkan, som Jesus Kristus grundade.
Det känns helt enkelt underbart.
Jag blev ju medlem under Påskaftonsmässan (eller Påskvaka heter det nog) i lördags (22.3.2008), och hade i lördags också min generalbikt, där man bör gå igenom alla sina synder som man har begått genom livet, efter bästa förmåga.

I alla fall, så började jag med generalbikten, självfallet, och lade upp taktiken sådan att jag tog det svåraste först, och det tog ju ett tag innan man vågade säga det, att verkligen anförtro sig inför en annan människa på det sättet, men när man väl hade börjat så gick det mesta utav bara farten.
Det var skönt att berätta verkligen allt som man har gjort fel, och när man väl började prata så kändes det ju inte så svårt. Biktboten var en trevlig överraskning kan man säga, att be en bön (för vilka håller jag nog hemligt ;-)).

Därefter fyllde jag i lite uppgifter om vem jag är och överlämnade registerutdrag och kopia på att jag gått ur från Svenska "kyrkan". Tillbaka fick jag mer papper att ta med mig hem, mer detaljerade saker att fylla i, såsom medborgarskap, nationalitet, tidigare efternamn, vem jag är (om jag nu vore..) gift med, osv. som skall lämnas in senare. Innan själva Påskvakan och ceremonin och allting så fick jag en lapp om hur det hela skulle gå till, om förnyelsen av doplöftena och de andra delarna av själva vakan.

Jag tycker det var väldigt bra löften som man alltså som katolik varje år förnyar, och förväntas svara ja på;
"* Tar ni avstånd från synden, för att leva i Guds barns frihet?
* Tar ni avstånd från det ondas lockelse, så att synden inte kan behärska er?
* Tar ni avstånd från djävulen, som är syndens upphovsman och furste?
* Tror ni på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare?
* Tror ni på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, som föddes av jungfrun Maria, led och blev begraven, som uppstod från de döda och nu sitter på Faderns högra sida?
* Tror ni på den helige Ande, den heliga katolska kyrkan, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, köttets uppståndelse och ett evigt liv?"

Efter detta skulle jag, omedelbart, bekänna;
"Allt som den heliga katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag."

Därefter bestänktes jag med dopvatten, och fick återgå till min plats.

Under Påskvakan var ju också första gången jag fick ta emot Eukaristin, d.v.s. att verkligen ta emot Jesus Kristus. Jag hade vissa förväntningar på detta, kan man säga, och jag var medveten om att det kan göra en besviken när man har sådana förväntningar, men att ta emot Eukaristin var sannerligen gott, det kändes mycket bättre än jag kunnat föreställa mig.
Jag kände mig tillfreds på ett alldeles unikt sätt.

Det trevligaste tyckte jag ändå var, att jag fick ge Prästerna (och Prästkandidaten) Fridshälsningen i form utav en kram (!).

Det mest överraskande var väl att jag skulle läsa förbönerna, vilket jag inte alls var beredd på, och blev väldigt paff när jag fick reda om det under själva Påskvakan.

Efter Påskvakan fick jag en present av Zoltan, min fadder, nämligen en radiostyrd helikopter, och lite fyndigt hade han skrivit "Till Australien med egen helikopter" :-P
(Tack så mycket Zoltan!)

Kärleken..

...är inte enkel att förstå.
Särskilt inte den övernaturliga kärlek som det kristna budskapet handlar om.
Ofta när jag diskuterar med andra jämnåriga, så ser de just sex och ömhet som självklara delar av begreppet kärlek. Men det är något annat som detta innebär också, varför Kyrkan betonar att sådan ömhet ska förbehållas för äktenskapet. Det finns många logiska förklaringar till detta, framförallt för att detta bevis på ömhet blir som vilken annan aktion som helst, men också att människor blir skadade, både fysiskt men framförallt psykiskt.

Det hela handlar om någonting mycket större.
Kanske något mycket större än de flesta av oss kan begripa.
Äkta kärlek handlar om en själarnas förälskelse.
Detta har egentligen ingenting med köttslig lust att göra överhuvudtaget.
Däremot kan självfallet själarnas kärlek för varandra manifesteras i och med att man har samlag, men även inom äktenskapet så finns det fallgropar som kan innebära att vi faller bort från den rätta vägen, ty inom äktenskapet skall man också leva i kyskhet.

Idag kunde man på Dagen också läsa om att ett "nätverk för "HBT-personer"" vill kasta aska på Påven vid hans besök i USA. Enda motivet till handlingen verkar vara att förnedra Påven, som de menar orsakat Kyrkan "så mycket splittring och smärta".
Men jag kan för mitt liv inte förstå detta, ty om vi ser till vad Kyrkan lär och vad den Heliga Bibeln har att säga så är det entydigt; sex utanför äktenskapet ät utav ondo.
De enda som orsakar splittring är de själva, för att inte tala om den smärta och det helvete de skapar för sig själva genom att försöka att inte se Sanningen, som Kyrkan kärleksfullt försöker visa de.

Slutsats: lyssna till Påven.

Bild på Påve Benedict XVI från Agência Brasil, och inhämtad från Wikimedia Commons, under Creative Commons-licens.

Om allt det goda i katolicismen

Jag har tydligen förärats att ta vidare i Humorstafetten (också initierat av "Mackan")efter Zoltan och väljer, efter mycket betänkande, ämnet "Om allt det goda i katolicismen".

Självfallet så bör detta tas med en stor gnutta humor, och jag hoppas att min egna humor räcker tillräckligt långt för att inte såra någon :-P

Nåväl, som ny i det katolska levernet så har man minst sagt en hel del att förklara för sina vänner och familj. Min älskade mormor lyckades jag lura med ett par gånger till Mässa i Kyrkan, och hon kan ju inte låta bli att komma med kommentarer om att det är enormt omständligt, inte som i Svenska kyrkan där det går effektivt och inte en massa "konstiga" saker sker..
Jag förstår dock min mormor, eftersom jag själv har varit på Svenska kyrkans gudstjänser ett par gånger.

Det är ungefär som att jämföra billigt kaffe med en cappuccino.

Vanligt kaffe kräver ingen speciell kunskap, det går fort att framställa och du behöver inte vara finsmakare. Sedan att du går miste om en dimension i det hela är ju en annan femma.
Till saken hör att min mormor också föredrar vanligt kaffe.
Själv tycker jag inte om kaffe överhuvudtaget.
Det är inte min kopp te.

Men, vad vore en katolsk Mässa egentligen utan knäböj, stå upp och sitta?
Det är inte lite likt ett Friskis&Svettis-pass.
Största skillnaden är att man inte har någon instruktör, och jag undrar om någon egentligen har någon koll på alla gånger man skall göra vilken rörelse och när.
Själv kör jag mest på känn, det brukar fungera, men jag har alltid undrat om de flesta andra har koll på hela passets delar, om inte så undrar jag om Prästen/Prästerna skulle reagera om hela församlingen ifråga inte gjorde rätt rörelse.

Man ser ju att vissa av Kyrkobesökarna redan gett upp, de sitter i en transartad ställning fram tills dess att man ska få smaska i sig Jesu kropp (och blod om man känner för det också).
Men inte ens efter att man mumsat i sig hela Jesus så brukar dessa personer uppvisa några bevis på att de tillägnat sig den energi som att käka en människa, och inte vilken människa som helst, utan Jesus Kristus själv (!), någon kraftansträngning i gympapasset som vi håller där i Kyrkan. Kyrkkaffet borde därför inom katolska Kyrkan avskaffas, ty om man nu svullat i sig hela Jesus Kristus så borde man ju faktiskt vara ganska mätt?
Frågan är ju då kanske; hur näringsrik är Jesus?
Nej, fram för innehållsdeklarationer om Jesus, hur många Points (enligt ViktVäktarna) innebär det egentligen att äta en (1) styck Jesus Kristus?
Kostar blodet extra Points?

Sammanfattning; Jesus kan inte innehålla särskilt mycket energi, men desto mer kolhydrater månne. ViktVäktarna bör snarast utreda situationen.

Eller är det kanske Magisteriumet som bör ha det på sitt bord?

Frågan är väl vad Magisteriumet bör utreda.
Nyligen kom det ju från Vatikanen tips om hur man skall göra när man kör bil, bl.a. rekommendationer om att göra korstecknet och annat innan man ger sig av.
Men livets riktiga frågor har ännu inte lösts, såsom vad som egentligen händer med de borttapade strumporna?
Kommer de till Skärselden månne, för sin syndiga natur att försvinna när man just har som mest ont om strumpor?

Så, apropå det goda i katolicismen för att återgå till huvudspåret.
Jag kan tyvärr ännu inte vittna om hur Kristus själv smakar att käka, men man har ju sett bilder på karln så jag vette tusan om man vill käka något så hårigt. Mina tankar flyger iväg till den som torde vara Jesus tvillingbror, nämligen kusin Det/cousin Itt från familjen Addams.

Till sist ett inslag för er som är ovetande om de katolska träningspassen;


Ja, jag skickar nu vidare stafettpinnen till Kristina som så flitigt bloggar.
Jag hoppas bara jag inte har gjort henne en "Björntjänst" nu...