Om allt det goda i katolicismen

Jag har tydligen förärats att ta vidare i Humorstafetten (också initierat av "Mackan")efter Zoltan och väljer, efter mycket betänkande, ämnet "Om allt det goda i katolicismen".

Självfallet så bör detta tas med en stor gnutta humor, och jag hoppas att min egna humor räcker tillräckligt långt för att inte såra någon :-P

Nåväl, som ny i det katolska levernet så har man minst sagt en hel del att förklara för sina vänner och familj. Min älskade mormor lyckades jag lura med ett par gånger till Mässa i Kyrkan, och hon kan ju inte låta bli att komma med kommentarer om att det är enormt omständligt, inte som i Svenska kyrkan där det går effektivt och inte en massa "konstiga" saker sker..
Jag förstår dock min mormor, eftersom jag själv har varit på Svenska kyrkans gudstjänser ett par gånger.

Det är ungefär som att jämföra billigt kaffe med en cappuccino.

Vanligt kaffe kräver ingen speciell kunskap, det går fort att framställa och du behöver inte vara finsmakare. Sedan att du går miste om en dimension i det hela är ju en annan femma.
Till saken hör att min mormor också föredrar vanligt kaffe.
Själv tycker jag inte om kaffe överhuvudtaget.
Det är inte min kopp te.

Men, vad vore en katolsk Mässa egentligen utan knäböj, stå upp och sitta?
Det är inte lite likt ett Friskis&Svettis-pass.
Största skillnaden är att man inte har någon instruktör, och jag undrar om någon egentligen har någon koll på alla gånger man skall göra vilken rörelse och när.
Själv kör jag mest på känn, det brukar fungera, men jag har alltid undrat om de flesta andra har koll på hela passets delar, om inte så undrar jag om Prästen/Prästerna skulle reagera om hela församlingen ifråga inte gjorde rätt rörelse.

Man ser ju att vissa av Kyrkobesökarna redan gett upp, de sitter i en transartad ställning fram tills dess att man ska få smaska i sig Jesu kropp (och blod om man känner för det också).
Men inte ens efter att man mumsat i sig hela Jesus så brukar dessa personer uppvisa några bevis på att de tillägnat sig den energi som att käka en människa, och inte vilken människa som helst, utan Jesus Kristus själv (!), någon kraftansträngning i gympapasset som vi håller där i Kyrkan. Kyrkkaffet borde därför inom katolska Kyrkan avskaffas, ty om man nu svullat i sig hela Jesus Kristus så borde man ju faktiskt vara ganska mätt?
Frågan är ju då kanske; hur näringsrik är Jesus?
Nej, fram för innehållsdeklarationer om Jesus, hur många Points (enligt ViktVäktarna) innebär det egentligen att äta en (1) styck Jesus Kristus?
Kostar blodet extra Points?

Sammanfattning; Jesus kan inte innehålla särskilt mycket energi, men desto mer kolhydrater månne. ViktVäktarna bör snarast utreda situationen.

Eller är det kanske Magisteriumet som bör ha det på sitt bord?

Frågan är väl vad Magisteriumet bör utreda.
Nyligen kom det ju från Vatikanen tips om hur man skall göra när man kör bil, bl.a. rekommendationer om att göra korstecknet och annat innan man ger sig av.
Men livets riktiga frågor har ännu inte lösts, såsom vad som egentligen händer med de borttapade strumporna?
Kommer de till Skärselden månne, för sin syndiga natur att försvinna när man just har som mest ont om strumpor?

Så, apropå det goda i katolicismen för att återgå till huvudspåret.
Jag kan tyvärr ännu inte vittna om hur Kristus själv smakar att käka, men man har ju sett bilder på karln så jag vette tusan om man vill käka något så hårigt. Mina tankar flyger iväg till den som torde vara Jesus tvillingbror, nämligen kusin Det/cousin Itt från familjen Addams.

Till sist ett inslag för er som är ovetande om de katolska träningspassen;


Ja, jag skickar nu vidare stafettpinnen till Kristina som så flitigt bloggar.
Jag hoppas bara jag inte har gjort henne en "Björntjänst" nu...