Europa islamiseras

Tjeckiske kardinalen Miloslav Vlk fick nyligen frågan om islam hotar Europa och kristendomen, till vilket biskopen svarar: "One issue is the question of immigration by which the Muslims are creating majorities not only at schools, because they have many children, but also in cities. And they have a potential for further growth. So the math is simple here. By the systematic emptying of the Christian contents of the Europeans' lives, a void is being created that is easily filled by them. Europe has renounced its Christian roots from which it has grown and which could equip it with the strength to resist the threat of being "conquered" by the Muslims which is already happening, after all. In the late Middle Ages, the Islam didn't manage to take over Europe by using weapons. Christians had won then. Nowadays, the battles are fought with "spiritual" weapons. Europe doesn't have any while the Muslims are armed with them perfectly. That's why the fall of Europe is a genuine threat. Muslims are coming here become of diverse reasons. One of them is a religious mission - to bring the spiritual values of the belief in God into the pagan environment of Europe and its Godless lifestyle - as they like to say.

We must therefore be prepared to expect that if Europe doesn't change its attitude to its own roots, the continent will be islamized. One-sidedly absolutized human rights are yet another driver that opens the door to such a future. Christianity is under pressure from Islam: we must live our belief at full speed. It's one of the signs and challenges of our age."

Kardinal Miloslav gör alltså bedömningen att då vi européer glömmer våra rötter i den kristna tron som i praktiken ligger till grund för det Europa som en gång var världens mittpunkt så tar vi helt enkelt kål på oss själva.

I Europa är vi helt enkelt inte förberedda, vi har ett hål tack vare våra sekulariserade samhällen menar kardinalen, varför muslimerna så lätt kan ta över. En av anledningar till att muslimer söker sig till Europa är för att frälsa den Gudlös kontinenten. Vem kan egentligen klandra de om man skall vara ärlig?

Sverige nämns för övrigt som en av de länder i Europa där majoriteten om ett par decennier kommer vara muslimer. Kardinalen tror även att vardagslivet kommer vara islamiserat innan kristna kommer väckas ur sin dvala, och att många européer kommer konvertera till islam på grund av den brist på spiritualitet som finns och regerarar i Europa av idag.

Jag tror mycket ligger i vad kardinalen säger.
Om sanningen skall fram så måste vi kristna, precis som kardinalen föreslår, leva ut vårt kristna kall fullt ut hela tiden. Det finns ingen plats för några halvmesyrer eller ytterliggare sekularisering, då detta helt enkelt är raka vägen till graven för det Europa som vi har känt till.

Czech Catholic boss: why Europe is threatened by Islam

Rekommenderas kan förmodligen Joseph Ratzingers (vår nuvarande påve) bok "Without Roots: The West, Relativism, Christianity, Islam" som vad jag har hört ska behandla samma ämne.

Religiositet avgör valet

Dagen sammanfattar: "Kristna röstar borgerligt, bokstavstroende kristna stöder Kristdemokraterna. Muslimer röstar på Socialdemokraterna." men i Göteborgs-Postens artikel "Religionen påverkar folks politiska åsikter" finns en del att uppmärksamma.

..."Bokens resultat visar att muslimer i stor utsträckning stödjer Socialdemokrater och att stödet för Kristdemokraterna och även Centerpartiet är förhållandevis stort bland kristna. Bland kristna är stödet för Kristdemokraterna starkast bland frikyrkliga väljare jämfört med personer som tillhör Svenska kyrkan. Bland frikyrkliga väljare är stödet för Kristdemokraterna starkare bland mer konservativa frikyrkor (som pingströrelsen) jämfört med mer moderata frikyrkor (som Missionskyrkan). Starkast är stödet för Kristdemokraterna bland människor som är med i konservativa frikyrkor och som tror att Bibeln är Guds ord och därför bokstavligen sann. Fem av sex sådana bokstavstroende kristna stödjer Kristdemokraterna."... (mina markeringar)

En lite fundering kring detta är väl dels att det är lustigt med uttrycket "bokstavstroende". Personligen ser jag mig som Bibeltroende, inte bokstavstroende, vilket jag med det menar att jag tror helt och fullt på Bibeln, men att den måste ses som en helhet och i sitt sammanhang. Det går inte att bara ta Bibeln rakt upp och ned och säga att man följer den till punkt och pricka, då Bibeln ofta är snårig och olika avsnitt kan tyckas motsäga varandra.

Men slutsatsen måste ändå bli att statsvetaren som sammanställt rapporten intygar att de som faktiskt tar sin kristna tro på största allvar tillhör Kristdemokraternas största bas.

..."Stödet för Vänsterpartiet är starkast bland dem som inte ber, inte går på religiösa möten, som tydligt tagit avstånd från religion genom att inte vara med i Svenska kyrkan eller något annat religiöst samfund och som klart och tydligt menar att Bibeln bara är en vanlig bok.

Religiöst likgiltiga väljer S
För Socialdemokraternas del är stödet starkt bland dem som kan beskrivas som religiöst likgiltiga. Dessa ber aldrig, besöker aldrig någon gudstjänst, har ingen uppfattning om Bibelns innehåll och de har heller inte tagit aktivt ställning mot religion utan är alltjämt kvar i Svenska kyrkan.

Ett undantag från att religiösa väljare stödjer borgerliga partier är muslimer. Över 70 procent av de västsvenska muslimerna stödjer Socialdemokraterna. Nästan alla västsvenska muslimer sympatiserar med ett parti i det rödgröna blocket. Endast fyra procent av de västsvenska muslimerna sympatiserar med ett borgerligt parti. Det muslimska stödet för S förklaras inte av klass eller andra faktorer. Inte heller utmärks muslimer av att inneha vänsteråsikter. När svarspersonerna i frågeundersökningarna själva placerar sig på en vänster-högerskala är det ungefär lika vanligt att muslimer uppfattar sig som vänster som bland övriga befolkningen."... (mina markeringar)

Att Vänsterpartisterna tydligt tar avstånd från all slags tro torde inte komma som någon överraskning, kanske heller inte att de flesta (religiöst tillhörande) Socialdemokrater dels tillhör Svenska kyrkan men aldrig ber, går aldrig i kyrkan (förutom förmodligen vid bröllop, dop eller annan tillställning) eller har något som helst grepp om vad Bibeln egentligen säger.

Det mest intressanta är förstås att de flesta muslimer tycks sympatisera med Socialdemokraterna enligt undersökningen. Detta torde kanske dels bero på en sekularisering av muslimerna likt de flesta svenskar - d.v.s. man går i kyrkan när man "måste" (bröllop, dop, osv.) men bryr sig inte nämnvärt om varför det finns egentligen, utan detta är helt enkelt en "tradition". Bara för traditionens egna skull. Därför är det kanske inte så konstigt att man, om man inte har något grepp om detta, röstar på ett parti som är en av de största försvararna av abort"rätten" - rätten att döda ditt eget barn - och som förespråkar samkönade äktenskap, mera sexuell indoktrinering (okej med allt som "känns" bra) osv.

Det som däremot verkligen förvånar är dels två saker: att inte fler som tar Bibeln på allvar funderar på att rösta på Sverigedemokraterna, som tycks vara mera emot abort än Kristdemokraterna i dagsläget.

Men också det faktum att Kristdemokraterna som parti inte ställer upp på frågor som är viktiga för oss kristna som tar Bibeln på allvar, såsom just att skydda det ofödda barnets liv, att hålla den lagliga formen av äktenskapet mellan en kvinna och en man och att propagera för avhållsamhet innan äktenskapet och kyskhet i allmänhet.

Min uppmaning och förhoppning är att fler kristna som tar sin tro på allvar går ut för att förändra samhället i en livsbejakande riktning. Likt Roland Utbult så vet jag personligen att det är mycket svårt att få något som helst gehör om man är kristen eller står för den moral och etik som följer med i de flesta partierna, men idag tycks som sagt Kristdemokraterna vara det minst sämsta av alternativen, och kanske även Sverigedemokraterna.

Gud e tebax

SvD: "Gud spelar en allt större roll på världsscenen"

Som många uppmärksammat så borde ateister rädas för tillfället, med tanke på religionens frammarsch i världen. Som också understryks i artikeln i SvD så kan teknologi och framsteg också innebära mer religiositet snarare en motsatsen.

..."”Det som man antog skulle innebära slutet för religionen – demokrati och marknader, teknologi och förnuft – samverkar i att göra den starkare.” "...

..."I Asien och Mellanöstern spelar religionen en allt större roll, och dess betydelse kommer sannolikt bara att öka i takt med den tekniska utvecklingen och demokratiseringen: ”Ge människor frihet att styra sina egna liv och de väljer, på gott och ont, ofta att ge religionen mer makt. Ge religiösa människor modern teknik och de använder den som regel för att sprida Guds ord till en allt större skara troende.”"...

I princip överallt i världen får tro och religion ett allt starkare inflytande över människors vardag och även det politiska livet. Sekulariseringen ses som en historisk parentes, och Europa som en kvarleva från denna.

..."Och ”när det gäller intensiteten – ett fenomen som är svårt att mäta – verkar den ha ökat i stort sett överallt utom i Europa under det senaste halvseklet”, skriver Micklethwait och Wooldridge."...

..."För Micklethwait och Wooldridge ter sig emellertid, som sagt, Europa som det stora, historiska undantaget."...

Frågan är förstås hur man kan ändra på detta, för som det skrivs i artikeln, ”Vi tror att religionen kommer att leva upp i Västeuropa, men Europa kommer inte desto mindre att förbli en övervägande sekulariserad kontinent”, kan mycket väl vara en realitet. Personligen tror jag på att just helt ut använda de tekniska möjligheter vi har till förfogande, men också erbjuda en verklig plats (IRL) där man kan känna sig hemma, välkommen och ha möjlighet att diskutera de stora frågorna (de små också förstås, såsom vilka frukostflingor som är godast..).

Nyckeln ligger förstås i att vara en god människa (och god vän) och leva ut sin tro.
Det gör folk nyfikna, och kanske ger en öppning för det kristna budskapet.

Varför inte bjuda in till församlingen, vår familj, då?

Min resa till kristendomen och Katolska Kyrkan

Johanna G (med bloggen "På vacklande ben") önskade med anledning av bloggens tvåårsjubileum: "Jag skulle nämnligen gärna höra dig berätta om hur och när du började intressera dig för den kristna tron och vad som fick dig att fastna just för katolska kyrkan."

Jag skulle vilja påstå att min trosresa började förmodligen långt innan jag förstod det. (Se Bibeln: Psaltaren 22:10-11: "Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst. På dig är jag kastad ända från modersskötet, redan i moderlivet var du min Gud.")

Det första minnet av "sökande" efter Gud, som jag skäms ganska mycket för nu, är hur jag kunde kasta pilar på en piltavla och liksom "utmana" Gud att om Han fanns så skulle Han låta alla pilarna hamna mitt i prick (precis som för Pippi Långstrump..). Jag gissar på att jag kanske var en åtta-nio år då. Till detta skall förstås tilläggas att ingen i min familj kan nog egentligen kallas religiös. Vi går i (Svenska) kyrkan när det är bröllop, dop eller begravning. Det är typ det. Inget tal därhemma alls om tro egentligen.

Gud är ju bara ett ord man använder såsom kraftuttryck, eller hur?

Som en del kanske känner till hos mig så har skräckfilmer, rysare och dylikt en speciell plats i mitt hjärta, och filmer överhuvudtaget förstås. Kanske just skräckfilmer och rysare just öppnade ögonen för att det finns en Katolsk Kyrka från början, med präster som utför exorcism och som jagar bort demoner och dylikt. Den film, om jag skulle välja en film, som faktiskt fick mig att fundera riktigt mycket kring livets mening, vår existens, Universum och allting måste ändå ha varit "Donnie Darko". Jag skulle till och med vilja påstå att den var mycket avgörande för att jag kom till tro överhuvudtaget, just på grund av att den på något sätt fick mig att verkligen fundera. Jag skulle dock inte generellt vilja rekommendera Donnie Darko. För många är den alldeles för mörk, och för de flesta tror jag snarare den är destruktiv för tron än uppbyggande. Vad som slår mig i många filmer, och i videospel också (som också är ett intresse) är striden mellan gott och ont.

Världen tycks vilja säga till oss hela tiden "det finns inget gott eller ont!" men så är inte sanningen.

Det ser faktiskt vem som helst att så förhåller sig inte världen.

Under min uppväxt har främst varit ateistisk moralist. Ateist då jag hela tiden ansett mig vara så logisk och vill alltid ha belägg för det som jag tycker och tänker. Moralist vet jag faktiskt inte riktigt varför jag var som ateist, mest magkänsla skulle jag vilja påstå. Det är först såhär efteråt jag har förstått att jag förmodligen var moralist också, eftersom jag motsatte mig mycket av det som andra (ateister) ansåg ofelaktigt såsom självbefläckelse (onani), sex utanför äktenskapet, osv.

Det jag däremot spirituellt haft en tjusning för i hela min uppväxt, kanske främst på grund av mina japanska influenser som jag fick från att se mycket på anime och läsa mycket manga såväl som att spela tevespel förstås, är buddhismen. Det faktum att man inte tror på Gud tycktes mig vara viktigt, men att man ändå trodde på andar och dylikt skrämde mig bort från det hela...

Den organisation som jag var mest intresserad för under denna tid, som jag också redovisade om på högstadiet, var Soka Gakkai. Jag var mycket inne på deras hemsidor och läste om deras tro. Man kan säga att deras spiritualitet går ut på att "chanta" (det vill säga skrika) ut olika ord, vilket ska ge en bättre karma. Soka Gakkai sägs också vara ökända för deras aggressiva metoder i Asien, vilket jag avfärdade som förtal, men allvarligt talat vet jag inte hur det förhåller sig. Faktum är ju att deras ledare (i Japan förstås) satt fången då Japanska staten ville samla alla under en och samma tro då man krävde enhet i leden.

Mitt "nästa stopp" i trosinriktningar var Islam. Mest kanske för att jag hade hört så vitt skilda åsikter om tron, så ville jag mest studera tron ifråga. Så jag gick till källan. Koranen. Jag läste helt enkelt sida upp och sida ner. Läste kanske 60 eller 80 sidor, samtidigt som jag fick mycket olika budskap från olika muslimer om Islam så verkade Koranen tydlig. Döda de otrogna, bland annat. Döda de som inte håller med Islam. Kanske till och med våldta och sedan döda, om jag minns rätt. Det var ganska groteskt i vilket fall som helst, och jag kunde inte riktigt se någon röd tråd i budskapet. Jag förstod faktiskt inte vad budskapet, det viktiga i Islam var.

Allvarligt talat tror jag inte att jag kan säga mig veta vad det viktigast är i Islam (borde vara tillbedjan av Gud, men jag kan inte säga att jag är säker på det).

Det som faktiskt ledde mig vidare till kristen tro, måste jag erkänna, var en webbsida från mormonerna. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag hittade till sidan ifråga, men jag kommer ihåg budskapet, att leva efter Guds tio budord. Inte bara i handling, utan även i hjärtat och i tanken.

Det var ett radikalt budskap till mig.

Jag kände mig utmanad och tänkte helt enkelt "varför inte? Vad kan det skada?" - tydligen mer än jag då visste...

Det som faktiskt gjorde att jag inte gick vidare på trons väg tillsammans med mormonerna var ganska enkelt. De hade haft månggifte. Det räckte för mig som anledning egentligen.

Då visste jag förstås inte så mycket om deras andra tro, om att man kan bli en gud själv och annat kul..

Så, resan fortsatte till den kristna tron.

Som "etnisk svensk" - som det så fint heter - ville jag förstås inte vara allt för konstig.

Alltså kändes det som att det var Svenska kyrkan som gällde. Men jag ville veta vad grunden var. Grunden var Luther, och det var där det verkligen gick utför...

Jag läste om Luther och om protestantismen i allmänhet och blev mer och med förvånad, hur Martin Luther hade skrivit en bok om hur man skulle döda alla judar, bränna deras hus till grunden, att de var Djävulens exkrementen och annat trevligt.

Var denna man verkligen en kristen? Det var den spontana tanke som dök upp hos mig.

Det som helt och klart fick mig att vända mig emot Svenska kyrkan och söka helt annanstans var när jag besökta Svenska kyrkans hemsida och deras "frågos och svar" om tron. Här skrev präster och annat folk inom samfundet ifråga om att det var helt okej med sex utanför äktenskapet, med självbefläckelse (onani) och allehanda annat.

Jag som trodde att kristna hade en högre moral, tji fick jag, inte ens min moral som ateist kunde de leva upp till.

Men jag visste ju att en högre moral fanns hos de kristna, jag hade ju läst att mormonerna (som jag ju dock förstod att de inte var kristna när jag förstod att de hållit på med månggifte) delade mycket av min moral och etik, men även ställde än högre krav på min moral och etik (ifråga om abort och "homosex" exempelvis) än jag för tillfället hade tillägnat mig.

Så, kanske framförallt tack vare Martin Luther blev jag ivägskrämd från allting protestantiskt, men mycket också tack vare Svenska "kyrkan" (faktum är att jag idag dock skulle vilja påstå att jag har en respekt för de flesta andra kristna samfund - förutom just Svenska kyrkan - för det i dessa ändå finns en uppriktighet i tron, en uppriktighet som inte finns från Svenska kyrkan centralt åtminstone). Det enda positiva minne jag har var en "prästinna" i Svenska kyrkan i min "hemförsamling" kan man säga som tydligt var emot homosex och att "ta på sig själv". Det gav mig i alla fall en tydlig indikation i mina tidiga år att kristendomen stod för det som var moraliskt och etiskt korrekt på ett sätt.

Men man kan lugnt säga att det som gjorde mig alltmer intresserad av Katolska Kyrkan var kanske för att det var den första kyrkan. Det var liksom Kyrkan, det var den insikten som jag alltmer började komma till, när jag var kanske 17 år. Jag blev också alltmer övertygad om att det som kristendomen stod för inte bara var sant, utan även logiskt och därmed också sant.
Självfallet finns det mycket i den kristna tron som är mycket ologiskt, som övergår det mänskliga förståndet, men moralen och etiken, vad man gör och inte bör göra, kändes mycket logisk. Moralen och etiken som påverkade mig själv och mitt eget leverne har nästan varit densamma som tidigare, då jag strävat efter att göra det som är gott, på något sätt och vis, å andra sidan har jag sett det som att andra människor i viss utsträckning får göra lite som de vill.

Vad jag inte förstått och som jag också började förstå såsom identifierande mig själv i den katolskt kristna tron var ju att detta i praktiken är som att låta en vän (jag försöker se alla människor såsom mina vänner, även om jag inte känner de) åka med full fart i en bil direkt mot ett stup. Det goda att göra då är ju faktiskt att säga till denne att den håller på och skada sig själv. På samma sätt ser jag det numera med mycket annat, att jag försöker att säga till mina vänner om det som jag tror skadar (det som vi kallar synd) - men för det behöver man ju inte nödvändigtvis använda den terminologin som jag som troende använder mig utav, utan som sagt finns det ju andra mer påtagliga konsekvenser man kan lyfta fram som konsekvenser av saker och ting som går emot moralen och/eller etiken.

Vid juletid 2006 så fick jag i alla fall modet att börja gå i min närmaste Katolska Kyrka. Då var jag i praktiken nästintill övertygad om att ja, den kristna tron såsom Katolska Kyrkan förklarar den är sann i det mesta väsentliga. Det handlade inte alls om att jag liksom valde församling efter var jag "kände" mig mest hemma eller mest välkommen, utan om att jag verkligen var ute efter det som var sant. Det är också vad jag tror mig har funnit, just den fullständiga sanningen.

Inte en sanning. Inte min sanning. Utan den fullständiga, universala sanningen som är densamma oavsett om jag bor och lever i Sverige, Kina, eller USA. Oavsett om jag lever på 1000-talet, 2000-talet eller 3000-talet.

Men om jag inte har belyst detta tillräckligt så just detta om gott och ont har spelat stor roll för mig. Vad som är gott och vad som är ont. Var de bådadera härstammar ifrån. Många tycks idag förneka gott och ont, trots att vi ser det framför näsan varje dag, tycks det. Det finns mycket att bli upprörd över, det finns också mycket att glädjas för. Det gäller att försöka hitta det som är gott, och ju mer jag har kontemplerat över vad allting handlar om så har jag bara kommit till ett enda ord som kan sammanfatta allting, som drog mig till kristendomen och till Katolska Kyrkan och som alla människor förtvivlat söker:

KÄRLEK

Ett sjunkande skepp?

Det finns många spekulationer om att västvärlden är ett sjunkande skepp, som sjunker allt snabbare. Tecknen finns överallt menar man, vi dödar våra egna barn (abort), rätten till så kallad "fri sexualitet" är det nya modeordet, liksom att tänka på sig själv, sätta sig själv i första rummet.

Västvärlden byggdes en gång på en stabil grund, på det kristna budskapet och av den Katolska Kyrkan, som fortfarande värnar om mänskligt liv, poängterar att sexualiteten är en gåva som inte får missbrukas (där sex utanför äktenskapet är det grövsta missbruket av sexualitetens gåva) och en kärlek till sin nästa.

Det förvånar då förstås inte att människor, när den kristna tron i den protestantiska tappningen blir alltmer urvattnad och mer anpassad till hur vi önskar leva våra liv istället för hur vi borde leva våra liv, då söker sig till det radikalare, där kanske islam hittas.

Mohamed Omars ord från intervjun i Dagen idag ekar i huvudet:
..."Nu har muslimerna blivit så starka i Europa att vi inte behöver media längre. Islams makt växer med en enorm kraft, det går inte att stoppa. Det finns ingen som står emot. Den liberala värdegrunden i Sverige är förfallet, Svenska kyrkan är en döende organisation, precis som hela Europas civilisation. Israel håller på att kollapsa och USA är ett sjunkande skepp."...

He ain't the leavin' kind

Lyssnade igår (24.4.2009) när jag dammsög på en låt jag lyssnat på många gånger, men inte riktigt förstått vem den verkligen handlar om. Plötsligt slog det mig vem det faktiskt handlar om och jag blev minst sagt förvånad att jag inte förstått det tidigare...

Rascal Flatts : He Ain't The Leavin' Kind

Rascal Flatts   More CMT Music   More CMT Music Videos

"They tried their best to drag him out
Of a courthouse down in montgomery
Now they want to kick him out of school
And take him off our money
They can take those words off of paper and stone
But he aint gone, no

He ain't the leavin' kind
He'd never walk away
Even from those who dont believe
And wanna leave him behind
He ain't the leavin' kind

She stayed mad at him for a lot of years
For taking her husband
Started losing her faith and thinking that
Her life meant nothin
But when she looks at those kids
She raised all by herself
She knows she had some help
Yeah she knows

He ain't the leavin' kind
He'd never walk away
Even from those who don't believe
And wanna leave him behind
He ain't the leavin' kind

No matter what you do
No matter where you go he's
Always right there
With you

Even from those who don't believe
And wanna leave him behind
He ain't the leavin' kind"

Bloggen som evangelisation?

Har funderat lite på detta på sistone, hur jag egentligen skall göra med bloggen.
Känns mest ibland som att det är jag personligen som är mest intresserad av den, att "skriva av mig" ibland. Annars skulle jag gärna skriva om annat som intresserar mig, och kanske även "bjuda" på mig själv mera. Samtidigt känner jag mig något förpliktigad i och med bloggens namn att hålla mig till ämnet förstås, och det kanske är just vad folk vill läsa om när de går in på bloggen.

Sedan är det förstås frågan om ens blogg verkligen gör någon skillnad egentligen.
Kan en blogg verkligen göra en skillnad i en persons liv, kan den väcka en Gudstro, och kan den blogg som jag idag skriver göra detta eller finns det bättre sätt att evangelisera, att nå ut med tron på vår Himmelske Fader på?

Eller finns det rentav bättre sätt att använda sin tid och kraft?

Om programmeringsspråk vore religioner

Hittade en mycket rolig sida bland IDG:s kommentarer, apropå speciallinux för kristna och muslimer, en sida med jämförelser mellan olika programmeringsspråk och olika religiösa inriktningar.

..."C would be Judaism - it's old and restrictive, but most of the world is familiar with its laws and respects them. The catch is, you can't convert into it - you're either into it from the start, or you will think that it's insanity. Also, when things go wrong, many people are willing to blame the problems of the world on it.

Java would be Fundamentalist Christianity - it's theoretically based on C, but it voids so many of the old laws that it doesn't feel like the original at all. Instead, it adds its own set of rigid rules, which its followers believe to be far superior to the original. Not only are they certain that it's the best language in the world, but they're willing to burn those who disagree at the stake.

PHP would be Cafeteria Christianity - Fights with Java for the web market. It draws a few concepts from C and Java, but only those that it really likes. Maybe it's not as coherent as other languages, but at least it leaves you with much more freedom and ostensibly keeps the core idea of the whole thing. Also, the whole concept of "goto hell" was abandoned.

C++ would be Islam - It takes C and not only keeps all its laws, but adds a very complex new set of laws on top of it. It's so versatile that it can be used to be the foundation of anything, from great atrocities to beautiful works of art. Its followers are convinced that it is the ultimate universal language, and may be angered by those who disagree. Also, if you insult it or its founder, you'll probably be threatened with death by more radical followers.

C# would be Mormonism - At first glance, it's the same as Java, but at a closer look you realize that it's controlled by a single corporation (which many Java followers believe to be evil), and that many theological concepts are quite different. You suspect that it'd probably be nice, if only all the followers of Java wouldn't discriminate so much against you for following it."...

Men författaren avslöjar sig själv när han skriver om humanism (och erkänner att han är ateist):
..."Python would be Humanism: It's simple, unrestrictive, and all you need to follow it is common sense. Many of the followers claim to feel relieved from all the burden imposed by other languages, and that they have rediscovered the joy of programming. There are some who say that it is a form of pseudo-code."...

Självfallet går inte Scientologin fri, eller "tron" på det flygande spaghettimonstret ("Pastamonster istället för Darwin" - SvD):
..."APL would be Scientology - There are many people who claim to follow it, but you've always suspected that it's a huge and elaborate prank that got out of control.

LOLCODE would be Pastafarianism - An esoteric, Internet-born belief that nobody really takes seriously, despite all the efforts to develop and spread it."...

Min gissning är att katolicismen hamnar under "Fundamentalist Christianity" - alltså Java.

Uppdatering: Dagen har också skrivit om det kristna Linux-operativystemet, (en som är insatt i ämnet såsom undertecknad blir ganska upprörd över att Dagen skriver att "Linux har lanserat..." då det förstås inte är "Linux Foundation" som har lanserat detta, utan istället frivilliga som gjort en specialversion av just Ubuntu, som är baserad på Linux)

Tre "katolska" favoritfilmer

Fick utmaningen från Katolik i Sverige att lista tre favoritfilmer, med anknytning till den katolska tron, och där handlingen spelar en roll för handlingen eller för någon/några av huvudpersonerna.

Lost Souls - som handlar om en grupp (en sekt nästan, porträtteras det som) katoliker som tror att Satan/Djävulen likt Gud skall bli människa.

Hellboy - har tyvärr inte sett tvåan ännu, men ettan har jag på DVD också och Hellboy - huvudpersonen - är en demon som nazisterna skapar - men hans adoptivfar, tillika en katolsk präst - tror att han själv kan välja mellan gott och ont, vilket han också gör, ty Hellboy blir "the Bureau of Paranormal Research and Defense":s mest framstående kämpe mot demoner och annat ont, och är också själv katolik och bär med sig en rosenkrans.



Besatt - "The Ecorcism of Emily Rose" - något som definitivt gjort att man överhuvudtaget hört talas om Katolska Kyrkan är förstås exorcismer. Filmen "Besatt" eller "The Exorcism of Emily Rose" är speciell då den skall vara den mest verklighetstrogna filmen som finns om hur en exorcism verkligen går till, och vad jag har förstått det som så skall ljudupptagningarna som finns i filmen var genuina, från det riktiga fallet. I verkligheten utspelar det sig hela i Tyskland och inte i USA, och kvinnan heter något helt annat. Men just det faktum att det målet har varit att göra den mest verklighetstrogna exorcismfilmen höjer det hela några nivåer i hur skrämmande filmen är.






Bubblare: Donnie Darko - jag vet, filmen "Donnie Darko" innehåller inte något katolskt, men är den film - om en film så kan - som fick mig att börja tro. Jag inbillar mig inte alls att denna film skulle ha den effekten på någon annan - snarare tvärtom. Den är så pass mystisk och mörk och handlar om spekulationer om det "tangenta universum" som faller ihop, men också om val, en högre mening med det liv han lever, att allting på något mystiskt sätt hänger ihop, men också om konsekvenserna av detta. Men framförallt känns det efter att man sett filmen som att man inte förstått något. Den måste ses flera gånger. Även om man sett den flera gånger - som jag själv - är det ändå som att den bara slutar som en gåta för betraktaren.

Jag skickar vidare utmaningen till Charlotte-Therese, Ave Maris Stella och Ora et labora.

Perspektiv - aborter

Har precis läst ut Torgny Lindgrens bok "Hummelhonung" (som jag inte ens tänker bemöda mig skriva en recension av, med tanke på dess rent ut sagt perversa, snuskiga och framförallt motbjudande natur...) och var på biblioteket för att bli lite allmänbildad och tänkte då leta upp August Strindbergs "Röda rummet" (som jag för övrigt fann) när jag plötsligt fick ett infall att öppna den intetsägande boken "Antologi för gymnasieskolan 1".

Gissa om jag blev förvånad när jag i innehållsförteckningen läste, under rubriken "FORNTIDEN" "Om det förkastliga med aborter". Ovidius levde alltså i Romarriket, 43 år före Kristus till 17 e Kr.
I dikten anklagar Ovidius den sköna Corinna, hjältinnan i de flesta kärleksäventyren som Ovidius författade, för att hon gjort abort.

"Om det förkastliga med aborter

Säg mig, Corinna, varför ditt kön går fritt ifrån krigstjänst och ni ej alls vill ses som amasoner idag,

om ni ändå i fredstid kan såra er själva med egna vapen ni tar i er hand, blinda för eget fördärv?

Hon, som först tog itu med att slita ett foster ur kroppen, hade förtjänat att själv dö vid sitt blodiga dåd.

Kämpar du kanske din riskfyllda kamp som på sopad arena, blott för att du ej skall få magen så rynkig och slapp?

Om förr i tiden mödrar betett sig så skändligt som du gjort, då hade jorden fått se människosläktet förgås,

varför en ny Deucalion måste träda fram för att kasta stenar i folktom värld, ursprung till kvinnor och män.

Vem skulle krossat Priamus' makt, om Thetis, gudinnan, vägrat att bära sitt barn hela den tid som behövs,

och om Ilia grymt dödat tvillingfostren i magen, vem skulle då ha grundat Rom, världens härskare, då?

Tänk om den havande Venus försyndat sig så mot Aeneas, då hade världen ej mött Caesar, ej heller hans son.

Även du skulle ha dött, fastän förutbestämd att bli vacker, om din mor prövat samma ingrepp som du;


liksom jag själv hellre sett, att jag fått förgås utav kärlek än att aldrig bli född, mördad helt grymt av min mor.

Varför beröva en vinstock dess frodigt växande druvor eller brutalt rycka loss omogen frukt från ett träd?

Låt av sig självt det mogna få falla; låt grodden få växa: nytt liv är verkligen värt, vad man får tåligt fördra.

Varför sticka in nålar i underlivet, ni kvinnor, varför förgifta så grymt dem som ej ännu har fötts?

Man fördömer Medea, bestänkt med blodet från barnen, och att Procne så rått slaktade Itys, sin son;

båda var hjärtlösa mödrar, men bittra orsaker drev dem att genom mordet på barn hämnas på trolösa män.

Säg, vilken Tereus eller en Jason får er att förtvivla, så att ni stympar er kropp skändligt, med skälvande hand?

Inga tigrar beter sig så i Armeniens klyftor, ej heller lejon förgör uppsåtligt avkomman, men

bräckliga kvinnor, de gör det, om än ej ostraffat: ofta dör modern själv, som brutalt mördat sitt ofödda barn.

Ja, hon dör och bärs ut med hängande hår till sitt likbål, medan en åskådarhop ropar: "Det har hon förtjänt!"

Måtte likväl vad jag sagt försvinna som höstlöv för vinden och, fastän rätt ominöst, ej bringa otur åt oss!

Nådiga gudar, förlåt Corinna ett enstaka felsteg, så är jag nöjd. Blir det fler, då får hon lida sitt straff. " - översättning John W Köhler.

Notera bör man likväl att Ovidius knappast var en moralist, i sin tid. Tvärtom så utvisades han av kejsar Augustus för att han inte förhärligade gamla romerska dygder.

Ovidius var knappast kristen heller, då han levde största delen av sitt liv innan Kristus födelse (och dessutom blev känd för sitt skrivande redan i 20-årsåldern) men han nämner ju också i sin text "gudarna". Han trodde alltså på flera gudar.

Vad vill jag ha sagt med detta?
Kanske framförallt att synen på livets värde inte är något som kom med kristendomen eller judendomen, utan är mycket, mycket äldre än så, och fri från en tro på Gud.
Det man dock kan utröna är att samhället går mot barbareri.
Civilisation, etik och moral är ett minne blott.

Lev längre - tro

Från Stockholm City 9:e januari 2009:
"5 | HITTA TRON
Alla som går på gudstjänst regelbundet, oavsett vilken religion det gäller, har längre livstid än andra. Enligt undersökningen från universitetet i Pittsburgh ökar livslängden med upp till 3,7 år – vilket ligger i fas med siffrorna för människor som är fysiskt aktiva. Läkaren som ledde studien menar att den ökade livslängden kan vara kopplad till känslor av minskad isolering, mindre
stress och mer samhörighet."

Andra tips som förekommer för att förlänga livet är att vinna tävlingar, putsa tänderna, skratta mer, flytta ut till landet, gå ner i vikt och äta vegetariskt.
Som vegetarian kan man exempelvis se fram emot 3,6-4 år extra i livet.