Perspektiv - aborter

Har precis läst ut Torgny Lindgrens bok "Hummelhonung" (som jag inte ens tänker bemöda mig skriva en recension av, med tanke på dess rent ut sagt perversa, snuskiga och framförallt motbjudande natur...) och var på biblioteket för att bli lite allmänbildad och tänkte då leta upp August Strindbergs "Röda rummet" (som jag för övrigt fann) när jag plötsligt fick ett infall att öppna den intetsägande boken "Antologi för gymnasieskolan 1".

Gissa om jag blev förvånad när jag i innehållsförteckningen läste, under rubriken "FORNTIDEN" "Om det förkastliga med aborter". Ovidius levde alltså i Romarriket, 43 år före Kristus till 17 e Kr.
I dikten anklagar Ovidius den sköna Corinna, hjältinnan i de flesta kärleksäventyren som Ovidius författade, för att hon gjort abort.

"Om det förkastliga med aborter

Säg mig, Corinna, varför ditt kön går fritt ifrån krigstjänst och ni ej alls vill ses som amasoner idag,

om ni ändå i fredstid kan såra er själva med egna vapen ni tar i er hand, blinda för eget fördärv?

Hon, som först tog itu med att slita ett foster ur kroppen, hade förtjänat att själv dö vid sitt blodiga dåd.

Kämpar du kanske din riskfyllda kamp som på sopad arena, blott för att du ej skall få magen så rynkig och slapp?

Om förr i tiden mödrar betett sig så skändligt som du gjort, då hade jorden fått se människosläktet förgås,

varför en ny Deucalion måste träda fram för att kasta stenar i folktom värld, ursprung till kvinnor och män.

Vem skulle krossat Priamus' makt, om Thetis, gudinnan, vägrat att bära sitt barn hela den tid som behövs,

och om Ilia grymt dödat tvillingfostren i magen, vem skulle då ha grundat Rom, världens härskare, då?

Tänk om den havande Venus försyndat sig så mot Aeneas, då hade världen ej mött Caesar, ej heller hans son.

Även du skulle ha dött, fastän förutbestämd att bli vacker, om din mor prövat samma ingrepp som du;


liksom jag själv hellre sett, att jag fått förgås utav kärlek än att aldrig bli född, mördad helt grymt av min mor.

Varför beröva en vinstock dess frodigt växande druvor eller brutalt rycka loss omogen frukt från ett träd?

Låt av sig självt det mogna få falla; låt grodden få växa: nytt liv är verkligen värt, vad man får tåligt fördra.

Varför sticka in nålar i underlivet, ni kvinnor, varför förgifta så grymt dem som ej ännu har fötts?

Man fördömer Medea, bestänkt med blodet från barnen, och att Procne så rått slaktade Itys, sin son;

båda var hjärtlösa mödrar, men bittra orsaker drev dem att genom mordet på barn hämnas på trolösa män.

Säg, vilken Tereus eller en Jason får er att förtvivla, så att ni stympar er kropp skändligt, med skälvande hand?

Inga tigrar beter sig så i Armeniens klyftor, ej heller lejon förgör uppsåtligt avkomman, men

bräckliga kvinnor, de gör det, om än ej ostraffat: ofta dör modern själv, som brutalt mördat sitt ofödda barn.

Ja, hon dör och bärs ut med hängande hår till sitt likbål, medan en åskådarhop ropar: "Det har hon förtjänt!"

Måtte likväl vad jag sagt försvinna som höstlöv för vinden och, fastän rätt ominöst, ej bringa otur åt oss!

Nådiga gudar, förlåt Corinna ett enstaka felsteg, så är jag nöjd. Blir det fler, då får hon lida sitt straff. " - översättning John W Köhler.

Notera bör man likväl att Ovidius knappast var en moralist, i sin tid. Tvärtom så utvisades han av kejsar Augustus för att han inte förhärligade gamla romerska dygder.

Ovidius var knappast kristen heller, då han levde största delen av sitt liv innan Kristus födelse (och dessutom blev känd för sitt skrivande redan i 20-årsåldern) men han nämner ju också i sin text "gudarna". Han trodde alltså på flera gudar.

Vad vill jag ha sagt med detta?
Kanske framförallt att synen på livets värde inte är något som kom med kristendomen eller judendomen, utan är mycket, mycket äldre än så, och fri från en tro på Gud.
Det man dock kan utröna är att samhället går mot barbareri.
Civilisation, etik och moral är ett minne blott.