Familjen - Det snurrar i min skalle
"Jag, gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen"
Ja, ni trodde säkert att bloggen var "död och begraven" sedan länge då jag inte har postat något på en sisådär åtta månader. Men icke, liket sprattlar minsann.
Jag önskar jag kunde säga att jag har studerat mig in på allting i den katolskt kristna tron nu, men att påstå så vore att ljuga för mig själv och andra förstås.
Sanningen är den att jag inte känt något behov av att skriva, och när jag har känt så har jag gjort annat helt sonika. Men har till slut tagit mig till det som jag har hört från vissa, framförallt en präst som jag mötte för några månader sedan som frågade när jag skulle börja skriva igen (känner mig oerhört hedrad att han går in på min blogg trots det långa uppehållet, vad jag förstod dock mest för att kontrollera uppdateringar hos bloggarna jag länkar till ;-) ) och med den lustiga kommentaren "det snurrar och snurrar och snurrar" ungefär som att han undrade när det skulle sluta att snurra.
Men är inte livet rätt snurrigt egentligen?
Det finns liksom inte så mycket man kan göra åt det.
Världen snurrar vidare och man själv snurrar runt i livets karusell, ibland går det som man hade tänkt sig, ibland inte. Å andra sidan kan man se det som att man behöver ta sig ur livets karusell och istället ställa sig en bit borta från det hela och betrakta det istället för att hela tiden vara en del av det.
Det är kanske här kontemplation och bönelivet kommer in i bilden.
Om man bara fokuserar på handlingarna (vilket man ej ska underskatta - en tro utan gärningar är en död tro som det på ett ungefär står i Bibeln) blir det lätt att man hamnar i den karusell där det världsliga helt tar över ens sinne och förpestar det i jakten på "lycka" med lockelser om sådant som ska göra livet mer njutningsbart, lättare och "bättre" (nej, 3D-tv kommer knappast att revolutionera ditt liv, möjligtvis kommer det bli lite roligare att glutta på dumburken).
Denna jakt på tillfälliga kickar men samtidigt en bekvämlighet måste vara den kristna trons värsta fiende. Dessa kickar manifesterar sig ofta i en vilja att se ner på andra människor där man kan gotta sig åt att man minsann själv inte är lika dålig som de. Lägg därtill att många människor som jag har samtalat ser det som oerhört onödigt att lägga ned någon som helst tid på kontemplation. Detta är i sanning mycket konstigt i en tid då man ska "hitta sig själv".
Om man nu inte tror på Gud, vad gör det då att man ber en stilla bön under vilken man kanske bättre faktiskt kan hitta sig själv då man kan fundera över det som man behöver bli bättre på och vilka människor i ens närhet man kanske kan bete sig på ett bättre sätt gentemot?
Däremot går det tydligen bra att tuta i barnen att gå på flummiga yoga-klasser där man ska leka djur...
Hur vore det om man gav barnen något viktigare än att låtsas vara djur (som oftast gör vadhelst som faller de in närhelst det faller de in) som vad det faktiskt innebär att vara en människa, skapad och älskad av Herren vår Himmelske Fader?
PS. har ännu en gång funderingar på att antingen ta och ha en mera personlig blogg alternativt en evangeliserande blogg, ni får gärna skriva vad ni tycker och tänker kring detta i en kommentar till inlägget.
Visar inlägg med etikett ateism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ateism. Visa alla inlägg
fredag 17 december 2010
lördag 9 januari 2010
Europa islamiseras
Tjeckiske kardinalen Miloslav Vlk fick nyligen frågan om islam hotar Europa och kristendomen, till vilket biskopen svarar: "One issue is the question of immigration by which the Muslims are creating majorities not only at schools, because they have many children, but also in cities. And they have a potential for further growth. So the math is simple here. By the systematic emptying of the Christian contents of the Europeans' lives, a void is being created that is easily filled by them. Europe has renounced its Christian roots from which it has grown and which could equip it with the strength to resist the threat of being "conquered" by the Muslims which is already happening, after all. In the late Middle Ages, the Islam didn't manage to take over Europe by using weapons. Christians had won then. Nowadays, the battles are fought with "spiritual" weapons. Europe doesn't have any while the Muslims are armed with them perfectly. That's why the fall of Europe is a genuine threat. Muslims are coming here become of diverse reasons. One of them is a religious mission - to bring the spiritual values of the belief in God into the pagan environment of Europe and its Godless lifestyle - as they like to say.
We must therefore be prepared to expect that if Europe doesn't change its attitude to its own roots, the continent will be islamized. One-sidedly absolutized human rights are yet another driver that opens the door to such a future. Christianity is under pressure from Islam: we must live our belief at full speed. It's one of the signs and challenges of our age."
Kardinal Miloslav gör alltså bedömningen att då vi européer glömmer våra rötter i den kristna tron som i praktiken ligger till grund för det Europa som en gång var världens mittpunkt så tar vi helt enkelt kål på oss själva.
I Europa är vi helt enkelt inte förberedda, vi har ett hål tack vare våra sekulariserade samhällen menar kardinalen, varför muslimerna så lätt kan ta över. En av anledningar till att muslimer söker sig till Europa är för att frälsa den Gudlös kontinenten. Vem kan egentligen klandra de om man skall vara ärlig?
Sverige nämns för övrigt som en av de länder i Europa där majoriteten om ett par decennier kommer vara muslimer. Kardinalen tror även att vardagslivet kommer vara islamiserat innan kristna kommer väckas ur sin dvala, och att många européer kommer konvertera till islam på grund av den brist på spiritualitet som finns och regerarar i Europa av idag.
Jag tror mycket ligger i vad kardinalen säger.
Om sanningen skall fram så måste vi kristna, precis som kardinalen föreslår, leva ut vårt kristna kall fullt ut hela tiden. Det finns ingen plats för några halvmesyrer eller ytterliggare sekularisering, då detta helt enkelt är raka vägen till graven för det Europa som vi har känt till.
Czech Catholic boss: why Europe is threatened by Islam
Rekommenderas kan förmodligen Joseph Ratzingers (vår nuvarande påve) bok "Without Roots: The West, Relativism, Christianity, Islam" som vad jag har hört ska behandla samma ämne.
We must therefore be prepared to expect that if Europe doesn't change its attitude to its own roots, the continent will be islamized. One-sidedly absolutized human rights are yet another driver that opens the door to such a future. Christianity is under pressure from Islam: we must live our belief at full speed. It's one of the signs and challenges of our age."
Kardinal Miloslav gör alltså bedömningen att då vi européer glömmer våra rötter i den kristna tron som i praktiken ligger till grund för det Europa som en gång var världens mittpunkt så tar vi helt enkelt kål på oss själva.I Europa är vi helt enkelt inte förberedda, vi har ett hål tack vare våra sekulariserade samhällen menar kardinalen, varför muslimerna så lätt kan ta över. En av anledningar till att muslimer söker sig till Europa är för att frälsa den Gudlös kontinenten. Vem kan egentligen klandra de om man skall vara ärlig?
Sverige nämns för övrigt som en av de länder i Europa där majoriteten om ett par decennier kommer vara muslimer. Kardinalen tror även att vardagslivet kommer vara islamiserat innan kristna kommer väckas ur sin dvala, och att många européer kommer konvertera till islam på grund av den brist på spiritualitet som finns och regerarar i Europa av idag.
Jag tror mycket ligger i vad kardinalen säger.
Om sanningen skall fram så måste vi kristna, precis som kardinalen föreslår, leva ut vårt kristna kall fullt ut hela tiden. Det finns ingen plats för några halvmesyrer eller ytterliggare sekularisering, då detta helt enkelt är raka vägen till graven för det Europa som vi har känt till.
Czech Catholic boss: why Europe is threatened by Islam
Rekommenderas kan förmodligen Joseph Ratzingers (vår nuvarande påve) bok "Without Roots: The West, Relativism, Christianity, Islam" som vad jag har hört ska behandla samma ämne.
torsdag 23 juli 2009
Gud e tebax
SvD: "Gud spelar en allt större roll på världsscenen"
Som många uppmärksammat så borde ateister rädas för tillfället, med tanke på religionens frammarsch i världen. Som också understryks i artikeln i SvD så kan teknologi och framsteg också innebära mer religiositet snarare en motsatsen.
..."”Det som man antog skulle innebära slutet för religionen – demokrati och marknader, teknologi och förnuft – samverkar i att göra den starkare.” "...
..."I Asien och Mellanöstern spelar religionen en allt större roll, och dess betydelse kommer sannolikt bara att öka i takt med den tekniska utvecklingen och demokratiseringen: ”Ge människor frihet att styra sina egna liv och de väljer, på gott och ont, ofta att ge religionen mer makt. Ge religiösa människor modern teknik och de använder den som regel för att sprida Guds ord till en allt större skara troende.”"...
I princip överallt i världen får tro och religion ett allt starkare inflytande över människors vardag och även det politiska livet. Sekulariseringen ses som en historisk parentes, och Europa som en kvarleva från denna.
..."Och ”när det gäller intensiteten – ett fenomen som är svårt att mäta – verkar den ha ökat i stort sett överallt utom i Europa under det senaste halvseklet”, skriver Micklethwait och Wooldridge."...
..."För Micklethwait och Wooldridge ter sig emellertid, som sagt, Europa som det stora, historiska undantaget."...
Frågan är förstås hur man kan ändra på detta, för som det skrivs i artikeln, ”Vi tror att religionen kommer att leva upp i Västeuropa, men Europa kommer inte desto mindre att förbli en övervägande sekulariserad kontinent”, kan mycket väl vara en realitet. Personligen tror jag på att just helt ut använda de tekniska möjligheter vi har till förfogande, men också erbjuda en verklig plats (IRL) där man kan känna sig hemma, välkommen och ha möjlighet att diskutera de stora frågorna (de små också förstås, såsom vilka frukostflingor som är godast..).
Nyckeln ligger förstås i att vara en god människa (och god vän) och leva ut sin tro.
Det gör folk nyfikna, och kanske ger en öppning för det kristna budskapet.
Varför inte bjuda in till församlingen, vår familj, då?
Som många uppmärksammat så borde ateister rädas för tillfället, med tanke på religionens frammarsch i världen. Som också understryks i artikeln i SvD så kan teknologi och framsteg också innebära mer religiositet snarare en motsatsen.
..."”Det som man antog skulle innebära slutet för religionen – demokrati och marknader, teknologi och förnuft – samverkar i att göra den starkare.” "...
..."I Asien och Mellanöstern spelar religionen en allt större roll, och dess betydelse kommer sannolikt bara att öka i takt med den tekniska utvecklingen och demokratiseringen: ”Ge människor frihet att styra sina egna liv och de väljer, på gott och ont, ofta att ge religionen mer makt. Ge religiösa människor modern teknik och de använder den som regel för att sprida Guds ord till en allt större skara troende.”"...
I princip överallt i världen får tro och religion ett allt starkare inflytande över människors vardag och även det politiska livet. Sekulariseringen ses som en historisk parentes, och Europa som en kvarleva från denna.
..."Och ”när det gäller intensiteten – ett fenomen som är svårt att mäta – verkar den ha ökat i stort sett överallt utom i Europa under det senaste halvseklet”, skriver Micklethwait och Wooldridge."...
..."För Micklethwait och Wooldridge ter sig emellertid, som sagt, Europa som det stora, historiska undantaget."...
Frågan är förstås hur man kan ändra på detta, för som det skrivs i artikeln, ”Vi tror att religionen kommer att leva upp i Västeuropa, men Europa kommer inte desto mindre att förbli en övervägande sekulariserad kontinent”, kan mycket väl vara en realitet. Personligen tror jag på att just helt ut använda de tekniska möjligheter vi har till förfogande, men också erbjuda en verklig plats (IRL) där man kan känna sig hemma, välkommen och ha möjlighet att diskutera de stora frågorna (de små också förstås, såsom vilka frukostflingor som är godast..).
Nyckeln ligger förstås i att vara en god människa (och god vän) och leva ut sin tro.
Det gör folk nyfikna, och kanske ger en öppning för det kristna budskapet.
Varför inte bjuda in till församlingen, vår familj, då?
onsdag 10 juni 2009
Humanisterna lovprisar Svenska kyrkan
"Kristendomen växer i världen just nu, inte minst i länder som Centralamerika, Sydamerika, delar av Asien och det är en mycket konservativ och dogmatisk kristendom som växer, det är en kristendom som trakasserar homosexuella, som fängslar kvinnor för att dem har gjort illegala aborter med långa fängelsestraff, 70 000 kvinnor varje år dör i sviterna av illegala aborter, för att de inte har tillgång till legala aborter. Det är kristendomens sanna ansikte internationellt. Det är inte den svenska, liberala, moderna, mjuka Svenska kyrkan. Den är naturligtvis mycket, mycket bättre, så att säga, än den här kristendomen. (Christer Sturmark bjuder här i slutet på ett leende över hela ansiktet)" - Christer Sturmark, ordförande Humanisterna
"Katolska Kyrkan är uppenbarligen ett stort problem, samtidigt som privat tro på den mer liberala Svenska kyrkan är ett mycket mindre problem. " - Henrik Thomé
..."man skall se på det kristna arvet ungefär som vi ser på det asatroende, alltså vår gamla asatro, alltså man behåller dem bitar som är bra men man tar bort dem bitarna som är dåliga. Lite som Svenska kyrkan gör i Sverige faktiskt, att man tar bort det som är gammaldags och inte bra och behåller det som alla är överens om, och tycker är fint och bra."... - Knut Stahle, styrelseledamot Unga Humanister
Självfallet utmålas Katolska Kyrkan som ett av de största hoten, och Svenska kyrkan som positivt.
Med rätta förstås, från liberala ateisters synvinkel.
Humanisterna
Om någon har missat det så har föreningen Humanisterna satsat stort med annonser i tidningar och på stan med kampanjen "Gud finns nog inte".
Resume.se: Gud finns nog inte
Dagen: ”Humanisternas kampanj har endast i syfte att svartmåla troende”
Dagen: Ny kampanj av Humanisterna
"Katolska Kyrkan är uppenbarligen ett stort problem, samtidigt som privat tro på den mer liberala Svenska kyrkan är ett mycket mindre problem. " - Henrik Thomé
..."man skall se på det kristna arvet ungefär som vi ser på det asatroende, alltså vår gamla asatro, alltså man behåller dem bitar som är bra men man tar bort dem bitarna som är dåliga. Lite som Svenska kyrkan gör i Sverige faktiskt, att man tar bort det som är gammaldags och inte bra och behåller det som alla är överens om, och tycker är fint och bra."... - Knut Stahle, styrelseledamot Unga Humanister
Självfallet utmålas Katolska Kyrkan som ett av de största hoten, och Svenska kyrkan som positivt.
Med rätta förstås, från liberala ateisters synvinkel.
Humanisterna
Om någon har missat det så har föreningen Humanisterna satsat stort med annonser i tidningar och på stan med kampanjen "Gud finns nog inte".
Resume.se: Gud finns nog inte
Dagen: ”Humanisternas kampanj har endast i syfte att svartmåla troende”
Dagen: Ny kampanj av Humanisterna
måndag 8 juni 2009
Min resa till kristendomen och Katolska Kyrkan
Johanna G (med bloggen "På vacklande ben") önskade med anledning av bloggens tvåårsjubileum: "Jag skulle nämnligen gärna höra dig berätta om hur och när du började intressera dig för den kristna tron och vad som fick dig att fastna just för katolska kyrkan."
Jag skulle vilja påstå att min trosresa började förmodligen långt innan jag förstod det. (Se Bibeln: Psaltaren 22:10-11: "Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst. På dig är jag kastad ända från modersskötet, redan i moderlivet var du min Gud.")
Det första minnet av "sökande" efter Gud, som jag skäms ganska mycket för nu, är hur jag kunde kasta pilar på en piltavla och liksom "utmana" Gud att om Han fanns så skulle Han låta alla pilarna hamna mitt i prick (precis som för Pippi Långstrump..). Jag gissar på att jag kanske var en åtta-nio år då. Till detta skall förstås tilläggas att ingen i min familj kan nog egentligen kallas religiös. Vi går i (Svenska) kyrkan när det är bröllop, dop eller begravning. Det är typ det. Inget tal därhemma alls om tro egentligen.
Gud är ju bara ett ord man använder såsom kraftuttryck, eller hur?
Som en del kanske känner till hos mig så har skräckfilmer, rysare och dylikt en speciell plats i mitt hjärta, och filmer överhuvudtaget förstås. Kanske just skräckfilmer och rysare just öppnade ögonen för att det finns en Katolsk Kyrka från början, med präster som utför exorcism och som jagar bort demoner och dylikt. Den film, om jag skulle välja en film, som faktiskt fick mig att fundera riktigt mycket kring livets mening, vår existens, Universum och allting måste ändå ha varit "Donnie Darko". Jag skulle till och med vilja påstå att den var mycket avgörande för att jag kom till tro överhuvudtaget, just på grund av att den på något sätt fick mig att verkligen fundera. Jag skulle dock inte generellt vilja rekommendera Donnie Darko. För många är den alldeles för mörk, och för de flesta tror jag snarare den är destruktiv för tron än uppbyggande. Vad som slår mig i många filmer, och i videospel också (som också är ett intresse) är striden mellan gott och ont.
Världen tycks vilja säga till oss hela tiden "det finns inget gott eller ont!" men så är inte sanningen.
Det ser faktiskt vem som helst att så förhåller sig inte världen.
Under min uppväxt har främst varit ateistisk moralist. Ateist då jag hela tiden ansett mig vara så logisk och vill alltid ha belägg för det som jag tycker och tänker. Moralist vet jag faktiskt inte riktigt varför jag var som ateist, mest magkänsla skulle jag vilja påstå. Det är först såhär efteråt jag har förstått att jag förmodligen var moralist också, eftersom jag motsatte mig mycket av det som andra (ateister) ansåg ofelaktigt såsom självbefläckelse (onani), sex utanför äktenskapet, osv.
Det jag däremot spirituellt haft en tjusning för i hela min uppväxt, kanske främst på grund av mina japanska influenser som jag fick från att se mycket på anime och läsa mycket manga såväl som att spela tevespel förstås, är buddhismen. Det faktum att man inte tror på Gud tycktes mig vara viktigt, men att man ändå trodde på andar och dylikt skrämde mig bort från det hela...
Den organisation som jag var mest intresserad för under denna tid, som jag också redovisade om på högstadiet, var Soka Gakkai. Jag var mycket inne på deras hemsidor och läste om deras tro. Man kan säga att deras spiritualitet går ut på att "chanta" (det vill säga skrika) ut olika ord, vilket ska ge en bättre karma. Soka Gakkai sägs också vara ökända för deras aggressiva metoder i Asien, vilket jag avfärdade som förtal, men allvarligt talat vet jag inte hur det förhåller sig. Faktum är ju att deras ledare (i Japan förstås) satt fången då Japanska staten ville samla alla under en och samma tro då man krävde enhet i leden.
Mitt "nästa stopp" i trosinriktningar var Islam. Mest kanske för att jag hade hört så vitt skilda åsikter om tron, så ville jag mest studera tron ifråga. Så jag gick till källan. Koranen. Jag läste helt enkelt sida upp och sida ner. Läste kanske 60 eller 80 sidor, samtidigt som jag fick mycket olika budskap från olika muslimer om Islam så verkade Koranen tydlig. Döda de otrogna, bland annat. Döda de som inte håller med Islam. Kanske till och med våldta och sedan döda, om jag minns rätt. Det var ganska groteskt i vilket fall som helst, och jag kunde inte riktigt se någon röd tråd i budskapet. Jag förstod faktiskt inte vad budskapet, det viktiga i Islam var.
Allvarligt talat tror jag inte att jag kan säga mig veta vad det viktigast är i Islam (borde vara tillbedjan av Gud, men jag kan inte säga att jag är säker på det).
Det som faktiskt ledde mig vidare till kristen tro, måste jag erkänna, var en webbsida från mormonerna. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag hittade till sidan ifråga, men jag kommer ihåg budskapet, att leva efter Guds tio budord. Inte bara i handling, utan även i hjärtat och i tanken.
Det var ett radikalt budskap till mig.
Jag kände mig utmanad och tänkte helt enkelt "varför inte? Vad kan det skada?" - tydligen mer än jag då visste...
Det som faktiskt gjorde att jag inte gick vidare på trons väg tillsammans med mormonerna var ganska enkelt. De hade haft månggifte. Det räckte för mig som anledning egentligen.
Då visste jag förstås inte så mycket om deras andra tro, om att man kan bli en gud själv och annat kul..
Så, resan fortsatte till den kristna tron.
Som "etnisk svensk" - som det så fint heter - ville jag förstås inte vara allt för konstig.
Alltså kändes det som att det var Svenska kyrkan som gällde. Men jag ville veta vad grunden var. Grunden var Luther, och det var där det verkligen gick utför...
Jag läste om Luther och om protestantismen i allmänhet och blev mer och med förvånad, hur Martin Luther hade skrivit en bok om hur man skulle döda alla judar, bränna deras hus till grunden, att de var Djävulens exkrementen och annat trevligt.
Var denna man verkligen en kristen? Det var den spontana tanke som dök upp hos mig.
Det som helt och klart fick mig att vända mig emot Svenska kyrkan och söka helt annanstans var när jag besökta Svenska kyrkans hemsida och deras "frågos och svar" om tron. Här skrev präster och annat folk inom samfundet ifråga om att det var helt okej med sex utanför äktenskapet, med självbefläckelse (onani) och allehanda annat.
Jag som trodde att kristna hade en högre moral, tji fick jag, inte ens min moral som ateist kunde de leva upp till.
Men jag visste ju att en högre moral fanns hos de kristna, jag hade ju läst att mormonerna (som jag ju dock förstod att de inte var kristna när jag förstod att de hållit på med månggifte) delade mycket av min moral och etik, men även ställde än högre krav på min moral och etik (ifråga om abort och "homosex" exempelvis) än jag för tillfället hade tillägnat mig.
Så, kanske framförallt tack vare Martin Luther blev jag ivägskrämd från allting protestantiskt, men mycket också tack vare Svenska "kyrkan" (faktum är att jag idag dock skulle vilja påstå att jag har en respekt för de flesta andra kristna samfund - förutom just Svenska kyrkan - för det i dessa ändå finns en uppriktighet i tron, en uppriktighet som inte finns från Svenska kyrkan centralt åtminstone). Det enda positiva minne jag har var en "prästinna" i Svenska kyrkan i min "hemförsamling" kan man säga som tydligt var emot homosex och att "ta på sig själv". Det gav mig i alla fall en tydlig indikation i mina tidiga år att kristendomen stod för det som var moraliskt och etiskt korrekt på ett sätt.
Men man kan lugnt säga att det som gjorde mig alltmer intresserad av Katolska Kyrkan var kanske för att det var den första kyrkan. Det var liksom Kyrkan, det var den insikten som jag alltmer började komma till, när jag var kanske 17 år. Jag blev också alltmer övertygad om att det som kristendomen stod för inte bara var sant, utan även logiskt och därmed också sant.
Självfallet finns det mycket i den kristna tron som är mycket ologiskt, som övergår det mänskliga förståndet, men moralen och etiken, vad man gör och inte bör göra, kändes mycket logisk. Moralen och etiken som påverkade mig själv och mitt eget leverne har nästan varit densamma som tidigare, då jag strävat efter att göra det som är gott, på något sätt och vis, å andra sidan har jag sett det som att andra människor i viss utsträckning får göra lite som de vill.
Vad jag inte förstått och som jag också började förstå såsom identifierande mig själv i den katolskt kristna tron var ju att detta i praktiken är som att låta en vän (jag försöker se alla människor såsom mina vänner, även om jag inte känner de) åka med full fart i en bil direkt mot ett stup. Det goda att göra då är ju faktiskt att säga till denne att den håller på och skada sig själv. På samma sätt ser jag det numera med mycket annat, att jag försöker att säga till mina vänner om det som jag tror skadar (det som vi kallar synd) - men för det behöver man ju inte nödvändigtvis använda den terminologin som jag som troende använder mig utav, utan som sagt finns det ju andra mer påtagliga konsekvenser man kan lyfta fram som konsekvenser av saker och ting som går emot moralen och/eller etiken.
Vid juletid 2006 så fick jag i alla fall modet att börja gå i min närmaste Katolska Kyrka. Då var jag i praktiken nästintill övertygad om att ja, den kristna tron såsom Katolska Kyrkan förklarar den är sann i det mesta väsentliga. Det handlade inte alls om att jag liksom valde församling efter var jag "kände" mig mest hemma eller mest välkommen, utan om att jag verkligen var ute efter det som var sant. Det är också vad jag tror mig har funnit, just den fullständiga sanningen.
Inte en sanning. Inte min sanning. Utan den fullständiga, universala sanningen som är densamma oavsett om jag bor och lever i Sverige, Kina, eller USA. Oavsett om jag lever på 1000-talet, 2000-talet eller 3000-talet.
Men om jag inte har belyst detta tillräckligt så just detta om gott och ont har spelat stor roll för mig. Vad som är gott och vad som är ont. Var de bådadera härstammar ifrån. Många tycks idag förneka gott och ont, trots att vi ser det framför näsan varje dag, tycks det. Det finns mycket att bli upprörd över, det finns också mycket att glädjas för. Det gäller att försöka hitta det som är gott, och ju mer jag har kontemplerat över vad allting handlar om så har jag bara kommit till ett enda ord som kan sammanfatta allting, som drog mig till kristendomen och till Katolska Kyrkan och som alla människor förtvivlat söker:
KÄRLEK
Jag skulle vilja påstå att min trosresa började förmodligen långt innan jag förstod det. (Se Bibeln: Psaltaren 22:10-11: "Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst. På dig är jag kastad ända från modersskötet, redan i moderlivet var du min Gud.")
Det första minnet av "sökande" efter Gud, som jag skäms ganska mycket för nu, är hur jag kunde kasta pilar på en piltavla och liksom "utmana" Gud att om Han fanns så skulle Han låta alla pilarna hamna mitt i prick (precis som för Pippi Långstrump..). Jag gissar på att jag kanske var en åtta-nio år då. Till detta skall förstås tilläggas att ingen i min familj kan nog egentligen kallas religiös. Vi går i (Svenska) kyrkan när det är bröllop, dop eller begravning. Det är typ det. Inget tal därhemma alls om tro egentligen.
Gud är ju bara ett ord man använder såsom kraftuttryck, eller hur?
Som en del kanske känner till hos mig så har skräckfilmer, rysare och dylikt en speciell plats i mitt hjärta, och filmer överhuvudtaget förstås. Kanske just skräckfilmer och rysare just öppnade ögonen för att det finns en Katolsk Kyrka från början, med präster som utför exorcism och som jagar bort demoner och dylikt. Den film, om jag skulle välja en film, som faktiskt fick mig att fundera riktigt mycket kring livets mening, vår existens, Universum och allting måste ändå ha varit "Donnie Darko". Jag skulle till och med vilja påstå att den var mycket avgörande för att jag kom till tro överhuvudtaget, just på grund av att den på något sätt fick mig att verkligen fundera. Jag skulle dock inte generellt vilja rekommendera Donnie Darko. För många är den alldeles för mörk, och för de flesta tror jag snarare den är destruktiv för tron än uppbyggande. Vad som slår mig i många filmer, och i videospel också (som också är ett intresse) är striden mellan gott och ont.
Världen tycks vilja säga till oss hela tiden "det finns inget gott eller ont!" men så är inte sanningen.
Det ser faktiskt vem som helst att så förhåller sig inte världen.
Under min uppväxt har främst varit ateistisk moralist. Ateist då jag hela tiden ansett mig vara så logisk och vill alltid ha belägg för det som jag tycker och tänker. Moralist vet jag faktiskt inte riktigt varför jag var som ateist, mest magkänsla skulle jag vilja påstå. Det är först såhär efteråt jag har förstått att jag förmodligen var moralist också, eftersom jag motsatte mig mycket av det som andra (ateister) ansåg ofelaktigt såsom självbefläckelse (onani), sex utanför äktenskapet, osv.
Det jag däremot spirituellt haft en tjusning för i hela min uppväxt, kanske främst på grund av mina japanska influenser som jag fick från att se mycket på anime och läsa mycket manga såväl som att spela tevespel förstås, är buddhismen. Det faktum att man inte tror på Gud tycktes mig vara viktigt, men att man ändå trodde på andar och dylikt skrämde mig bort från det hela...
Den organisation som jag var mest intresserad för under denna tid, som jag också redovisade om på högstadiet, var Soka Gakkai. Jag var mycket inne på deras hemsidor och läste om deras tro. Man kan säga att deras spiritualitet går ut på att "chanta" (det vill säga skrika) ut olika ord, vilket ska ge en bättre karma. Soka Gakkai sägs också vara ökända för deras aggressiva metoder i Asien, vilket jag avfärdade som förtal, men allvarligt talat vet jag inte hur det förhåller sig. Faktum är ju att deras ledare (i Japan förstås) satt fången då Japanska staten ville samla alla under en och samma tro då man krävde enhet i leden.
Mitt "nästa stopp" i trosinriktningar var Islam. Mest kanske för att jag hade hört så vitt skilda åsikter om tron, så ville jag mest studera tron ifråga. Så jag gick till källan. Koranen. Jag läste helt enkelt sida upp och sida ner. Läste kanske 60 eller 80 sidor, samtidigt som jag fick mycket olika budskap från olika muslimer om Islam så verkade Koranen tydlig. Döda de otrogna, bland annat. Döda de som inte håller med Islam. Kanske till och med våldta och sedan döda, om jag minns rätt. Det var ganska groteskt i vilket fall som helst, och jag kunde inte riktigt se någon röd tråd i budskapet. Jag förstod faktiskt inte vad budskapet, det viktiga i Islam var.
Allvarligt talat tror jag inte att jag kan säga mig veta vad det viktigast är i Islam (borde vara tillbedjan av Gud, men jag kan inte säga att jag är säker på det).
Det som faktiskt ledde mig vidare till kristen tro, måste jag erkänna, var en webbsida från mormonerna. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag hittade till sidan ifråga, men jag kommer ihåg budskapet, att leva efter Guds tio budord. Inte bara i handling, utan även i hjärtat och i tanken.
Det var ett radikalt budskap till mig.
Jag kände mig utmanad och tänkte helt enkelt "varför inte? Vad kan det skada?" - tydligen mer än jag då visste...
Det som faktiskt gjorde att jag inte gick vidare på trons väg tillsammans med mormonerna var ganska enkelt. De hade haft månggifte. Det räckte för mig som anledning egentligen.
Då visste jag förstås inte så mycket om deras andra tro, om att man kan bli en gud själv och annat kul..
Så, resan fortsatte till den kristna tron.
Som "etnisk svensk" - som det så fint heter - ville jag förstås inte vara allt för konstig.
Alltså kändes det som att det var Svenska kyrkan som gällde. Men jag ville veta vad grunden var. Grunden var Luther, och det var där det verkligen gick utför...
Jag läste om Luther och om protestantismen i allmänhet och blev mer och med förvånad, hur Martin Luther hade skrivit en bok om hur man skulle döda alla judar, bränna deras hus till grunden, att de var Djävulens exkrementen och annat trevligt.
Var denna man verkligen en kristen? Det var den spontana tanke som dök upp hos mig.
Det som helt och klart fick mig att vända mig emot Svenska kyrkan och söka helt annanstans var när jag besökta Svenska kyrkans hemsida och deras "frågos och svar" om tron. Här skrev präster och annat folk inom samfundet ifråga om att det var helt okej med sex utanför äktenskapet, med självbefläckelse (onani) och allehanda annat.
Jag som trodde att kristna hade en högre moral, tji fick jag, inte ens min moral som ateist kunde de leva upp till.
Men jag visste ju att en högre moral fanns hos de kristna, jag hade ju läst att mormonerna (som jag ju dock förstod att de inte var kristna när jag förstod att de hållit på med månggifte) delade mycket av min moral och etik, men även ställde än högre krav på min moral och etik (ifråga om abort och "homosex" exempelvis) än jag för tillfället hade tillägnat mig.
Så, kanske framförallt tack vare Martin Luther blev jag ivägskrämd från allting protestantiskt, men mycket också tack vare Svenska "kyrkan" (faktum är att jag idag dock skulle vilja påstå att jag har en respekt för de flesta andra kristna samfund - förutom just Svenska kyrkan - för det i dessa ändå finns en uppriktighet i tron, en uppriktighet som inte finns från Svenska kyrkan centralt åtminstone). Det enda positiva minne jag har var en "prästinna" i Svenska kyrkan i min "hemförsamling" kan man säga som tydligt var emot homosex och att "ta på sig själv". Det gav mig i alla fall en tydlig indikation i mina tidiga år att kristendomen stod för det som var moraliskt och etiskt korrekt på ett sätt.
Men man kan lugnt säga att det som gjorde mig alltmer intresserad av Katolska Kyrkan var kanske för att det var den första kyrkan. Det var liksom Kyrkan, det var den insikten som jag alltmer började komma till, när jag var kanske 17 år. Jag blev också alltmer övertygad om att det som kristendomen stod för inte bara var sant, utan även logiskt och därmed också sant.
Självfallet finns det mycket i den kristna tron som är mycket ologiskt, som övergår det mänskliga förståndet, men moralen och etiken, vad man gör och inte bör göra, kändes mycket logisk. Moralen och etiken som påverkade mig själv och mitt eget leverne har nästan varit densamma som tidigare, då jag strävat efter att göra det som är gott, på något sätt och vis, å andra sidan har jag sett det som att andra människor i viss utsträckning får göra lite som de vill.
Vad jag inte förstått och som jag också började förstå såsom identifierande mig själv i den katolskt kristna tron var ju att detta i praktiken är som att låta en vän (jag försöker se alla människor såsom mina vänner, även om jag inte känner de) åka med full fart i en bil direkt mot ett stup. Det goda att göra då är ju faktiskt att säga till denne att den håller på och skada sig själv. På samma sätt ser jag det numera med mycket annat, att jag försöker att säga till mina vänner om det som jag tror skadar (det som vi kallar synd) - men för det behöver man ju inte nödvändigtvis använda den terminologin som jag som troende använder mig utav, utan som sagt finns det ju andra mer påtagliga konsekvenser man kan lyfta fram som konsekvenser av saker och ting som går emot moralen och/eller etiken.
Vid juletid 2006 så fick jag i alla fall modet att börja gå i min närmaste Katolska Kyrka. Då var jag i praktiken nästintill övertygad om att ja, den kristna tron såsom Katolska Kyrkan förklarar den är sann i det mesta väsentliga. Det handlade inte alls om att jag liksom valde församling efter var jag "kände" mig mest hemma eller mest välkommen, utan om att jag verkligen var ute efter det som var sant. Det är också vad jag tror mig har funnit, just den fullständiga sanningen.
Inte en sanning. Inte min sanning. Utan den fullständiga, universala sanningen som är densamma oavsett om jag bor och lever i Sverige, Kina, eller USA. Oavsett om jag lever på 1000-talet, 2000-talet eller 3000-talet.
Men om jag inte har belyst detta tillräckligt så just detta om gott och ont har spelat stor roll för mig. Vad som är gott och vad som är ont. Var de bådadera härstammar ifrån. Många tycks idag förneka gott och ont, trots att vi ser det framför näsan varje dag, tycks det. Det finns mycket att bli upprörd över, det finns också mycket att glädjas för. Det gäller att försöka hitta det som är gott, och ju mer jag har kontemplerat över vad allting handlar om så har jag bara kommit till ett enda ord som kan sammanfatta allting, som drog mig till kristendomen och till Katolska Kyrkan och som alla människor förtvivlat söker:
KÄRLEK
torsdag 22 januari 2009
118 800:s VD...
...gör minst sagt bort sig rejält i Dagen.
Om man skickar frågan "Vem är Jesus Kristus?" till 118 800 (vars reklam har spelats otaliga gånger på TV6 exempelvis) får man svaret "Det är han som i den påhittade religionen kristendomen ska vara frälsaren. Sagan säger att han levde för 2000 år sedan och gick på vatten och hade sig."
Detta är VD:n Markus Öhmans egenskrivna svar. "- Det är ett skitbra svar! Det kunde inte bli bättre. Det är jag som har skrivit det där svaret." säger han.
"Han menar att svaret är självklart.
- Jag är en rationell ateist och det där svaret är sanning.
Är det ett objektivt svar?
- Ja, alla vettiga människor säger att kristendomen är påhittad.
Det låter som att det utgår från din egen övertygelse snarare än objektiva fakta?
- Nej, det här är väldigt vetenskapligt.
Så det var ett rimligt svar?
-Ja, absolut. Han får inse att han får ärliga, vetenskapliga svar från oss.
Hur gör ni när ni samlar in fakta till andra svar? Utgår man från sin egen övertygelse?
- Han fick svar enligt sanningen. Det vet ju alla att det här är sanningen.
... inte Erik.
- Han är felinformerad."
Om man skickar frågan "Vem är Jesus Kristus?" till 118 800 (vars reklam har spelats otaliga gånger på TV6 exempelvis) får man svaret "Det är han som i den påhittade religionen kristendomen ska vara frälsaren. Sagan säger att han levde för 2000 år sedan och gick på vatten och hade sig."
Detta är VD:n Markus Öhmans egenskrivna svar. "- Det är ett skitbra svar! Det kunde inte bli bättre. Det är jag som har skrivit det där svaret." säger han.
"Han menar att svaret är självklart.
- Jag är en rationell ateist och det där svaret är sanning.
Är det ett objektivt svar?
- Ja, alla vettiga människor säger att kristendomen är påhittad.
Det låter som att det utgår från din egen övertygelse snarare än objektiva fakta?
- Nej, det här är väldigt vetenskapligt.
Så det var ett rimligt svar?
-Ja, absolut. Han får inse att han får ärliga, vetenskapliga svar från oss.
Hur gör ni när ni samlar in fakta till andra svar? Utgår man från sin egen övertygelse?
- Han fick svar enligt sanningen. Det vet ju alla att det här är sanningen.
... inte Erik.
- Han är felinformerad."
fredag 21 november 2008
Bokrecension: "Surprised by Joy"
Jag blev på "Defenders of the Catholic Faith-forumet" tipsad personligen, med tanke på min bakgrund som ateist förmodar jag, att läsa C.S. Lewis bok "Surprised by Joy".Har funderat länge och väl på vad jag egentligen kan säga om boken.
Det mesta av den är ganska arbetsam att ta sig igenom, ur min synvinkel, det är för mycket saker och ting som är detaljerade och kanske lite väl filosofiska för mn smak egentligen.
Titeln "Surprised by Joy" gör ju dock själ för sitt namn, för det är just det i princip hela boken handlar om. C.S. Lewis upptäckt att det är skillnad mellan verklig glädje, och sådant som bara är tilfällig tillfredsställelse exempelvis.
Jag kan dock inte komma ifrån känslan efter att ha läst boken känner jag personligen lite i alla fall att var det inte mera än såhär?
Till den nyfikne eller nykonverterade skulle jag nog istället rekommendera "Reasons To Believe" av Scott Hahn. Den svarade på betydligt flera funderingar om hur man skall ställa sig till ateistiska idéer. Kanske jag också är för o-filosofisk för att riktigt uppskatta C.S. Lewis självbiografi dock.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
