måndag 8 juni 2009

Min resa till kristendomen och Katolska Kyrkan

Johanna G (med bloggen "På vacklande ben") önskade med anledning av bloggens tvåårsjubileum: "Jag skulle nämnligen gärna höra dig berätta om hur och när du började intressera dig för den kristna tron och vad som fick dig att fastna just för katolska kyrkan."

Jag skulle vilja påstå att min trosresa började förmodligen långt innan jag förstod det. (Se Bibeln: Psaltaren 22:10-11: "Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst. På dig är jag kastad ända från modersskötet, redan i moderlivet var du min Gud.")

Det första minnet av "sökande" efter Gud, som jag skäms ganska mycket för nu, är hur jag kunde kasta pilar på en piltavla och liksom "utmana" Gud att om Han fanns så skulle Han låta alla pilarna hamna mitt i prick (precis som för Pippi Långstrump..). Jag gissar på att jag kanske var en åtta-nio år då. Till detta skall förstås tilläggas att ingen i min familj kan nog egentligen kallas religiös. Vi går i (Svenska) kyrkan när det är bröllop, dop eller begravning. Det är typ det. Inget tal därhemma alls om tro egentligen.

Gud är ju bara ett ord man använder såsom kraftuttryck, eller hur?

Som en del kanske känner till hos mig så har skräckfilmer, rysare och dylikt en speciell plats i mitt hjärta, och filmer överhuvudtaget förstås. Kanske just skräckfilmer och rysare just öppnade ögonen för att det finns en Katolsk Kyrka från början, med präster som utför exorcism och som jagar bort demoner och dylikt. Den film, om jag skulle välja en film, som faktiskt fick mig att fundera riktigt mycket kring livets mening, vår existens, Universum och allting måste ändå ha varit "Donnie Darko". Jag skulle till och med vilja påstå att den var mycket avgörande för att jag kom till tro överhuvudtaget, just på grund av att den på något sätt fick mig att verkligen fundera. Jag skulle dock inte generellt vilja rekommendera Donnie Darko. För många är den alldeles för mörk, och för de flesta tror jag snarare den är destruktiv för tron än uppbyggande. Vad som slår mig i många filmer, och i videospel också (som också är ett intresse) är striden mellan gott och ont.

Världen tycks vilja säga till oss hela tiden "det finns inget gott eller ont!" men så är inte sanningen.

Det ser faktiskt vem som helst att så förhåller sig inte världen.

Under min uppväxt har främst varit ateistisk moralist. Ateist då jag hela tiden ansett mig vara så logisk och vill alltid ha belägg för det som jag tycker och tänker. Moralist vet jag faktiskt inte riktigt varför jag var som ateist, mest magkänsla skulle jag vilja påstå. Det är först såhär efteråt jag har förstått att jag förmodligen var moralist också, eftersom jag motsatte mig mycket av det som andra (ateister) ansåg ofelaktigt såsom självbefläckelse (onani), sex utanför äktenskapet, osv.

Det jag däremot spirituellt haft en tjusning för i hela min uppväxt, kanske främst på grund av mina japanska influenser som jag fick från att se mycket på anime och läsa mycket manga såväl som att spela tevespel förstås, är buddhismen. Det faktum att man inte tror på Gud tycktes mig vara viktigt, men att man ändå trodde på andar och dylikt skrämde mig bort från det hela...

Den organisation som jag var mest intresserad för under denna tid, som jag också redovisade om på högstadiet, var Soka Gakkai. Jag var mycket inne på deras hemsidor och läste om deras tro. Man kan säga att deras spiritualitet går ut på att "chanta" (det vill säga skrika) ut olika ord, vilket ska ge en bättre karma. Soka Gakkai sägs också vara ökända för deras aggressiva metoder i Asien, vilket jag avfärdade som förtal, men allvarligt talat vet jag inte hur det förhåller sig. Faktum är ju att deras ledare (i Japan förstås) satt fången då Japanska staten ville samla alla under en och samma tro då man krävde enhet i leden.

Mitt "nästa stopp" i trosinriktningar var Islam. Mest kanske för att jag hade hört så vitt skilda åsikter om tron, så ville jag mest studera tron ifråga. Så jag gick till källan. Koranen. Jag läste helt enkelt sida upp och sida ner. Läste kanske 60 eller 80 sidor, samtidigt som jag fick mycket olika budskap från olika muslimer om Islam så verkade Koranen tydlig. Döda de otrogna, bland annat. Döda de som inte håller med Islam. Kanske till och med våldta och sedan döda, om jag minns rätt. Det var ganska groteskt i vilket fall som helst, och jag kunde inte riktigt se någon röd tråd i budskapet. Jag förstod faktiskt inte vad budskapet, det viktiga i Islam var.

Allvarligt talat tror jag inte att jag kan säga mig veta vad det viktigast är i Islam (borde vara tillbedjan av Gud, men jag kan inte säga att jag är säker på det).

Det som faktiskt ledde mig vidare till kristen tro, måste jag erkänna, var en webbsida från mormonerna. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag hittade till sidan ifråga, men jag kommer ihåg budskapet, att leva efter Guds tio budord. Inte bara i handling, utan även i hjärtat och i tanken.

Det var ett radikalt budskap till mig.

Jag kände mig utmanad och tänkte helt enkelt "varför inte? Vad kan det skada?" - tydligen mer än jag då visste...

Det som faktiskt gjorde att jag inte gick vidare på trons väg tillsammans med mormonerna var ganska enkelt. De hade haft månggifte. Det räckte för mig som anledning egentligen.

Då visste jag förstås inte så mycket om deras andra tro, om att man kan bli en gud själv och annat kul..

Så, resan fortsatte till den kristna tron.

Som "etnisk svensk" - som det så fint heter - ville jag förstås inte vara allt för konstig.

Alltså kändes det som att det var Svenska kyrkan som gällde. Men jag ville veta vad grunden var. Grunden var Luther, och det var där det verkligen gick utför...

Jag läste om Luther och om protestantismen i allmänhet och blev mer och med förvånad, hur Martin Luther hade skrivit en bok om hur man skulle döda alla judar, bränna deras hus till grunden, att de var Djävulens exkrementen och annat trevligt.

Var denna man verkligen en kristen? Det var den spontana tanke som dök upp hos mig.

Det som helt och klart fick mig att vända mig emot Svenska kyrkan och söka helt annanstans var när jag besökta Svenska kyrkans hemsida och deras "frågos och svar" om tron. Här skrev präster och annat folk inom samfundet ifråga om att det var helt okej med sex utanför äktenskapet, med självbefläckelse (onani) och allehanda annat.

Jag som trodde att kristna hade en högre moral, tji fick jag, inte ens min moral som ateist kunde de leva upp till.

Men jag visste ju att en högre moral fanns hos de kristna, jag hade ju läst att mormonerna (som jag ju dock förstod att de inte var kristna när jag förstod att de hållit på med månggifte) delade mycket av min moral och etik, men även ställde än högre krav på min moral och etik (ifråga om abort och "homosex" exempelvis) än jag för tillfället hade tillägnat mig.

Så, kanske framförallt tack vare Martin Luther blev jag ivägskrämd från allting protestantiskt, men mycket också tack vare Svenska "kyrkan" (faktum är att jag idag dock skulle vilja påstå att jag har en respekt för de flesta andra kristna samfund - förutom just Svenska kyrkan - för det i dessa ändå finns en uppriktighet i tron, en uppriktighet som inte finns från Svenska kyrkan centralt åtminstone). Det enda positiva minne jag har var en "prästinna" i Svenska kyrkan i min "hemförsamling" kan man säga som tydligt var emot homosex och att "ta på sig själv". Det gav mig i alla fall en tydlig indikation i mina tidiga år att kristendomen stod för det som var moraliskt och etiskt korrekt på ett sätt.

Men man kan lugnt säga att det som gjorde mig alltmer intresserad av Katolska Kyrkan var kanske för att det var den första kyrkan. Det var liksom Kyrkan, det var den insikten som jag alltmer började komma till, när jag var kanske 17 år. Jag blev också alltmer övertygad om att det som kristendomen stod för inte bara var sant, utan även logiskt och därmed också sant.
Självfallet finns det mycket i den kristna tron som är mycket ologiskt, som övergår det mänskliga förståndet, men moralen och etiken, vad man gör och inte bör göra, kändes mycket logisk. Moralen och etiken som påverkade mig själv och mitt eget leverne har nästan varit densamma som tidigare, då jag strävat efter att göra det som är gott, på något sätt och vis, å andra sidan har jag sett det som att andra människor i viss utsträckning får göra lite som de vill.

Vad jag inte förstått och som jag också började förstå såsom identifierande mig själv i den katolskt kristna tron var ju att detta i praktiken är som att låta en vän (jag försöker se alla människor såsom mina vänner, även om jag inte känner de) åka med full fart i en bil direkt mot ett stup. Det goda att göra då är ju faktiskt att säga till denne att den håller på och skada sig själv. På samma sätt ser jag det numera med mycket annat, att jag försöker att säga till mina vänner om det som jag tror skadar (det som vi kallar synd) - men för det behöver man ju inte nödvändigtvis använda den terminologin som jag som troende använder mig utav, utan som sagt finns det ju andra mer påtagliga konsekvenser man kan lyfta fram som konsekvenser av saker och ting som går emot moralen och/eller etiken.

Vid juletid 2006 så fick jag i alla fall modet att börja gå i min närmaste Katolska Kyrka. Då var jag i praktiken nästintill övertygad om att ja, den kristna tron såsom Katolska Kyrkan förklarar den är sann i det mesta väsentliga. Det handlade inte alls om att jag liksom valde församling efter var jag "kände" mig mest hemma eller mest välkommen, utan om att jag verkligen var ute efter det som var sant. Det är också vad jag tror mig har funnit, just den fullständiga sanningen.

Inte en sanning. Inte min sanning. Utan den fullständiga, universala sanningen som är densamma oavsett om jag bor och lever i Sverige, Kina, eller USA. Oavsett om jag lever på 1000-talet, 2000-talet eller 3000-talet.

Men om jag inte har belyst detta tillräckligt så just detta om gott och ont har spelat stor roll för mig. Vad som är gott och vad som är ont. Var de bådadera härstammar ifrån. Många tycks idag förneka gott och ont, trots att vi ser det framför näsan varje dag, tycks det. Det finns mycket att bli upprörd över, det finns också mycket att glädjas för. Det gäller att försöka hitta det som är gott, och ju mer jag har kontemplerat över vad allting handlar om så har jag bara kommit till ett enda ord som kan sammanfatta allting, som drog mig till kristendomen och till Katolska Kyrkan och som alla människor förtvivlat söker:

KÄRLEK

10 kommentarer:

Simon sa...

Mycket fint vittnesbörd.

Som tur är upptäckte du tydligen inte att mormoner inte längre praktiserar månggifte sedan väldigt länge tillbaka. Det var nämligen ett krav för att Utah skulle få tillhöra de förenta staterna att de skulle sluta praktisera månggifte och även förbjuda det i lagen. Passande nog fick en mormonsk profet ett budskap av Gud just efter kravet att månggifte inte längre var aktuellt. Idag tar de även avstånd från det, förutom en liten, liten utbrytargrupp som fortfarande praktiserar det men som är skild från mormonkyrkans organisation. Annars hade du kanske stannat där? ;)

Luther blev arg på judarna eftersom han antog att judarna skulle omvända sig direkt efter att de fått veta att han hade upptäckt den sanna kristna tron, vilket de inte gjorde. Å andra sidan antog han att alla människor kunde tolka bibeln "rätt", d.v.s exakt som honom, ifall man satt den i deras händer och sa; Läs! Historien har ju inte riktigt givit honom rätt.

Sedan har katolska kyrkan inte alltid varit speciellt barmhärtiga mot judarna men det är förstås en annan fråga.

Det verkar som att Gud verkligen har inprintat sin lag i ditt hjärta väldigt starkt (såsom det står i Skriften; även hedningarna har Guds lag i sina hjärtan) och därmed konkret drog dig mot Honom då du ville söka en mening med vad som är rätt och fel. För många är det tvärtom, att man söker Gud som syndare och för att man har svårt att skilja på rätt och fel. Men ingen väg är den andra lik!

Bitte sa...

Tack för ditt fina vittnesbörd, minutz3. Biskop Anders talade just om vikten av vittnesbörd i sin predrikan under nationaldagens vigiliemässa i Domkyrkan - just därför värmer det så att få läsa sin berättelse om resan hem!

Teija sa...

Fantastisk berättelse! Vilken väg till Kyrkan! Det bevisar verkligen att Guds vägar inte är människors vägar. Han kan använda sig av allt för att föra människor till Hans vänskap. Vår Gud är god!

minutz3 sa...

Tack för alla fina kommentarer!

Jag vet mycket väl att mormonerna inte längre har månggifte, men det faktum att de haft det, och just som du påpekar ändrat det precis alldeles lägligt gjorde mig mycket misstänksam. Det handlade alltså inte om oföränderlig lära, inte heller en universal sådan heller.

Sedan så engagerade jag mig aldrig rent praktiskt i mormonkyrkan. Jag kände mig mest dragen till den då etiken och moralen talade till mitt hjärta. Deras moral och etik är mig veterligt i mycket likt det Katolska Kyrkan lär.

Det var också just detta faktum att det finns hundratusentals protestantiska samfund som fick mig att också backa tillbaka. Det finns allt mellan Svenska kyrkan och Ku Klux Klan liksom. Sedan trodde ju Martin Luther att Katolska Kyrkan skulle falla ihop som ett korthus när han "avslöjade" Kyrkan. Han fick ju inte rätt där heller.

Jo, jag tror verkligen att Gud i allas våra hjärtan ingjutit lagen.
Det vet de som bryter mot den, och det gör säkerligen ont att bryta mot den å det grövsta.

Johanna G sa...

Tack för ditt vittnesbörd.

Det är - precis som Bitte skrev - alltid gott att höra andra människors berättelser och hur de har hittat fram här i livet. Varför de är där de är. Och det blir inte mindre intressant för mig, som är lite "vilsen" att höra hur och varför någon verkligen anser sig ha hittat ett Hem.

Ed sa...

Det låter som att du fortfarande är på resande fot i din sökandeprocess...

Du låter ord som "gott", "ont", "moraliskt" osv. ha betydelser som baseras på en del ganska lösryckta axiom. Du vittnar sedermera hur dessa idéer har bestått såsom du beskriver dem, även då du inte var religiös.

Vid ett tillfälle skriver du också att Gud är sann DÄRFÖR att Gud är logisk. Sanning (korrespondans med verklighetens totala uppsättning av varande) är inte likställt med logik (en beskrivning av hur ting och egenskaper KAN, givet världens funktioner, förhålla sig till varandra och sig själva)...

sfish sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
sfish sa...

Tack för ett mycket intressant och fint vittnesbörd!

"På samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig."

Nu försöker jag inte att utmåla just dig som syndare (det är vi dessvärre allihopa), utan peka på glädjen man delar med himlen när någon omvänder sig.

minutz3 sa...

sfish: visst, men jag har väl sällan sett mig själv som någon "storsyndare" om jag skall vara ärlig, och jag hoppas faktiskt och tror att jag kanske då innan jag blev kristen tillhörande Kyrkan skulle kunna kommit till limbo.

Med tanke på hur många som finns som faktiskt gör gott men som har svårt att tro hoppas jag i alla fall att de kan få komma till limbo. Om det nu finns något sådant, vilket jag verkligen, verkligen hoppas. Hellre det än riktigt Helvetet, även om det förstås finns olika delar utav Helvetet...

sfish sa...

minutz:

Givetvis kan man ha en skala för hur mycket syndare man är. Men utan skalan är vi alla syndare. ;)

Personligen så tror jag att "storleken" på ens synder bestäms i förhållande till de gåvor man fått av Gud - ju större gåvor, desto större förväntningar. Padre Pio ansåg sig till exempel vara den störste syndaren i världen.

Beträffande var man hamnar efteråt så litar jag på att Gud dömer rättvist.