Liknelse om bikten

Hittade denna underbara liknelse om bikten, Försoningens Sakrament, på Sveriges Unga Katolikers webbsida:

"ÅTTA GODA SKÄL VARFÖR JAG ALDRIG TVÄTTAR MIG

1. Som barn blev jag jämt tvungen att tvätta mig.
2. Människor som tvättar sig tror att de är renare än andra människor. De är hycklare
3. Det finns så många olika sorters tvål att jag inte vet vilken som är bäst för mig.
4. Jag har tvättat mig tidigare men det blev så långtråkigt att jag har slutat.
5. Jag tvättar mig fortfarande men bara vid speciella tillfällen, t.ex. till jul, påsk och pingst.
6. Ingen av mina vänner eller bekanta tvättar sig.
7. Jag är fortfarande ung men när jag blir gammal kommer jag kanske att tvätta mig.
8. De som gör tvålen är bara ute efter mina pengar.

(kyrkoherde Sidney Laing, Dublin)"












Uppdatering: jag förstod det som att det faktiskt var bikten de menade, men tydligen är det kyrkobesök i allmänhet som menas; "Parodying the excuses people give for not attending church, a pastor wrote in his parish paper a satirical piece called, "Ten Reasons Why I Never Wash," including: "

1:a majdemonstration

Som Göran Skytte på dagens Oas-möte poängterade, ett väldans stort kors, mitt på Plattan, med folk från Jesusfolket som delade ut Biblar och talade om det kristna budskapet, på samma plats där Syndikalisterna som inte vill höra talas om det kristna budskapet har sin demonstration.

Själv blev jag uppraggad av en snubbe som visste att jag som katolik tydligen tillbad Jungfru Maria, varpå jag svarade "No, I pray through her" flera gånger...
Han frågade också, ett antal gånger, om jag accepterade Jesus Kristus som Herren och Frälsaren, varpå jag varenda gång svarade ja.
Att det skall vara så svårt att fatta.

Fettisdagen

Matteusevangeliet 6:16-18:
"När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön.
Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte,
så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig."















Idag är det fettisdagen, eller semmeldagen som det ofta kallas i folkmun, dagen då man oftast käkar just en "temla" (som Ture Sventon skulle sagt det, heter ju som alla vet "semla", men Herr Ture Sventon har lite svårt med "s"-ljudet, han läspar alltså). Men varför egentligen? Jo, för att käka upp sig inför den 40-dagarsfasta som inleds av morgondagens Askonsdag och avslutas med Långfredagen. Vi katoliker har förvisso bara skyldighet att fasta just dessa två dagar "på riktigt", det vill säga ett mål mat (enligt biskop Anders Arborelius skrivelse inför fastan 2008) under dagen (Askonsdagen och Långfredagen). Personer över 60 år eller under 13 år och andra med förhinder är förstås undantagna. Vad jag har förstått det som är vår biskop i sitt yttrande något mera strikt än den generella regeln för Kyrkan, som ligger på ett mål mat och två mindre mål mat. Dock bör man ju självfallet sträva efter att följa den lokale biskopen. Tillägg: man skall självfallet inte äta landlevande djur, kött, under dessa två obligatoriska dagar, vilket är en detalj som jag av naturliga orsaker glömmer bort, då jag inte äter kött annars heller.

Man bör också "ge upp" någonting under fastan, gärna något som kostar pengar som man istället kan ge till de fattiga genom Stockholm katolska stifts karitativa arbete. Kanske man kan avstå från någonting man brukar unna sig, eller avbryta något som ligger en till last, som man kanske faktiskt lika gärna kan leva utan ett tag.

Vi firar ju, som kanske bekant, just fastan för att minnas Jesu Kristi lidande och fastande i öknen i 40 dagar, men också för att tänka på alla i världen som inte kan få mat för dagen, alla som i världen lider på olika sätt.

Från Katolska Kyrkans Katekes:
"1434 Den kristnes inre botgöring kan ta sig många olika uttryck. Skriften och kyrkofäderna betonar särskilt tre former: fasta, bön och allmosor, som uttrycker omvändelse i förhållande till det egna jaget, till Gud och till andra människor. Bredvid den radikala rening som äger rum i dopet och martyriet brukar de som medel att uppnå syndernas förlåtelse nämna ansträngningar att försona sig med sin nästa, botgöringens tårar, omsorgen om nästans frälsning, helgonens förbön och kärlekens gärningar som ”gör att många synder blir förlåtna” (1 Pet 4:8)."

Hittade den här videon från tangle.com, tidigare GodTube.com, en sång om fastan, riktigt upplyftande och rolig:

Lent Song - tangle.com

Rik helg

Tja, man kan väl lugnt påstå att jag har haft en mycket "rik" eller kanske innehållsrik helg.
Förutom en omtentamen och kalas har jag även lyckats möta Johanna och Johan Stenberg och
varit på en kort reträtt hos Opus Dei.

Mötte upp Johanna & Johan vid Katolska Domkyrkan vid Medborgarplatsen för att sedan ta en fika vid McDonald's där i närheten. Det är alltid något visst med att träffa personer IRL ("In Real Life" eller i verkliga livet som det ju bör heta på ren svenska) och det är nog sällan man upplever personen likadant som den bild man har byggt upp genom Internet.

Det var helt enkelt väldans trevligt att möta J&J, tyvärr hade jag inte så pass mycket tid till godo då jag skulle på kalas för min kusin, och fick ganska abrupt springa iväg, då jag var lite väl optimistisk med tiden.

Dagen därpå, söndagen, var jag på en mindre reträtt (själva reträtten exklusive Mässa var ju bara två timmar), min första överhuvudtaget, för studenter, på Lärkstaden. Där ingick två stycken så kallade betraktelse, som innebar framförallt prästens reflektioner över Bibelord, ofta anknutet till det verkliga livet.
Det ingick också en föreläsning av en lekman. Själva temat för reträtten kan väl sammanfattas ha varit "Kärlek", då främst kärleken till vår nästa. Hur centrerade kring oss själva vi kan vara, att man exempelvis sätter in personer i olika kategorier, de/den här personen/-ern har jag roligt med, de/den här har jag för att de är bra kontakter inför arbetslivet osv.
Men också att man kanske förväntar sig att andra personer hela tiden hör av sig, att man inte själv bryr sig så mycket som man kanske borde om sin nästa. Att man kanske inte lyssnar till vad andra har att säga, vad som är viktigt i deras liv, vad deras svårighetet är och så vidare.
Helt enkelt det nya budet var det stående temat - "Älska din nästa så som jag har älskat er" - Jesus Kristus.

Jag inbillar mig i alla fall att det är det bud som är svårast att uppfylla, då det hela tiden finns mera att göra på området, det finns alltid mer kärlek man kan ge till sin nästa, på olika sätt.
När man är helt, helt uppfylld av kärleken kan man helt enkelt inte synda, har vi ju också lärt oss genom Guds ord - Bibeln. När kärleken för vår nästa så helt genomsyrar hela vårt väsen finns helt enkelt inte utrymme för någonting själviskt, något som bryter mot Guds bud.
Därmed är kärleken vägen.

Riktig kärlek för sin nästa innebär också handlingar, att man visar sin kärlek i handlingar, även om det kanske bara innebär att vi kan be för de.

Bilden är förstås av Katolska Domkyrkan, bilden är av Allgau och är under Creative Commons Attribution ShareAlike 3.0-licensen .

SSPX

Man kan ju lugnt påstå att det i "bloggosfären" och den kristna nyhetsförmedligen råder total kalabalik inför kvällens avsnitt av Uppdrag granskning.

Värt att notera om SSPX, eller Prästbrödraskapet S:t Pius X som det också heter, är att:
* De inte officiellt är rasistiska eller antisemitiska.
* De är inte en del utav Katolska Kyrkan.
* Deras biskopar är exkommunicerade av Katolska Kyrkan.

Att SSPX inte är en del utav Katolska Kyrkan har inte med att det inom rörelsen finns rasistiska tendenser, utan att rörelsen ifråga vägrar att erkänna Kyrkans auktoritet.
Om man inte erkänner Kyrkans auktoritet kan man inte heller kalla sig katolik.
Så enkelt är det.

SVT skriver också: "Prästbrödraskapet SSPX överhuvud i Tyskland, Pater Franz Schmidberger, reagerar nu mot vad han ser som smutskastning i tidskriften Der Spiegels artikel om Uppdrag gransknings avslöjande." ..."I texten hänvisar Schmidberger också till att påven Pius XI varnat för nazisternas gudlösa regim och deras förbrytelser."...

Dagen skriver bland annat; ..."I programmet får vi möta Sten Sandmark, före detta kyrkoherde i Oskarshamns församling, som lämnat Svenska kyrkan till förmån för brödraskapet. Nu studerar han på SSPX:s prästsseminarium i Tyskland och vigs till präst i sommar. Tanken är att han då ska återvända till Sverige för att leda "det svenska korståget".- Jag vill att alla svenskar ska upptäcka det jag har upptäckt, säger han i programmet. Vi kämpar gemensamt hela gruppen för att Sverige återigen ska bli katolskt."...

Det är såklart kul att läsa sådant, att flera vill kämpa för att göra Sverige katolskt igen, samtidigt känns det såklart lite konstigt att höra från någon som faktiskt själv inte i ordets rätta bemärkelse är katolik..

Katolska Kyrkan har också lagt upp en liten förklaring om situationen mellan Kyrkan och SSPX.

Det Katolska Kyrkan skriver menar dock Jonas de Geer, SSPX:s grundare i Sverige, är rena lögner; ..."Det, och annat, avfärdar dock Jonas De Geer som "rena lögner". Han skriver på sin blogg att han inte sett Uppdrag granskning men han är inte hoppfull om resultatet: "... det torde bli ett av svensk journalistisks lågvattenmärken". De Geer menar att det är märkligt att Sveriges television ger sig på de som "vägrat acceptera de förödande förändringar" som skett inom den Katolska kyrkan. Han ser dem som motsatt sig förändringarna som de enda "regelbundet praktiserande traditionella katolikerna" och uppger att de är mellan 20 och 30 personer i hela Skandinavien. "...

Katolska Kyrkan har ju också, skall nämnas, förhoppningar om att SSPX skall kunna bli en del utav Kyrkan igen, men det kräver en del från SSPX-rörelsens håll.

Definition: god katolik

Biskop Anders Arborelius fick i Katolskt Magasin frågan "Hur beskriver du en god katolik?" till vilket han svarade: "- Det är en människa som lever i en så djup Kristusrelation att det syns och märks. Man blir övertygad om att han eller hon är Kyrka. Den människan talar mera om Kristus än om sig själv. Det är ofta sådana personer som bär upp en församling eller en kommunitet, men det blir kanske tydligt först när de är borta."

Idé att ens bry sig?

Har funderat på det på sistone; är det ens någon idé som kristen att bry sig om politiken?

Jag var extremt politiskt intresserad och aktiv innan jag blev kristen, men min kristna tro gjorde mitt politiska engagemang (inom SSU och Socialdemokraterna) omöjligt. Att stödja en rörelse som ovillkorligt ser det som en rätt för en kvinna att döda sitt barn, är inte okej som kristen. Därutöver tillkommer förstås att "Rörelsen" (Socialdemokratin) utan kompromiss vill tillåta "homoäktenskap" och adoption för samkönade par. Snacka om att strunta i barnen.

I vilket fall som helst, så var detta något jag förstod att jag var tvungen att ge upp, och gjorde så också långt innan jag blev upptagen i katolska kyrkans fulla gemenskap.

Ett tag efter att jag kommit i kommunion med katolska kyrkan bestämde jag mig dock för att gå med i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.
Ju mer jag läst om "Krist"-demokraterna dock, och hur de har utvecklats, framförallt i synen på människovärdet. "Krist"demokraterna har ju nämligen faktiskt varit DRIVANDE i frågan om att utvidga möjligheterna till abort.
Det var de som LADE FRAM motionen om att tillåta utländska kvinnor att komma hit till Sverige för att döda sina ofödda barn.

Till skillnad från "Krist"demokraterna, såsom parti (ty ideologin är det verkligen inget fel på, läs gärna påve Leo XIII:s encyklika "Rerum Novarum" som är själva grunden för kristdemokratisk ideologi, som motsätter sig både socialism och kapitalism) så verkar Sverigedemokraterna i dagens läge allt mera utkristallisera sig som de som värnar om värden som är värda att kämpa för, såsom att sänka abortgränserna (för att sedan avskaffa abort helt vad jag har förstått det som), men man vill också försvara familjen genom att ge extra ekonomiskt stöd till de som kan komma att bli ensamstående mödrar (vilket ju gör att man minskar de ekonomiska argument för en abort som finns) men Sverigedemokraterna erkänner inte heller "samkönade äktenskap" eller att samkönade par skulle få adoptera, särskilt med tanke på barnen är detta viktigt.
Många organisationer vars syfte är att värna om barnen har motsatt sig att samkönade par skulle få adoptera.

Så, min fundering är egentligen, finns det någon framtid för Kristdemokraterna i Sverige såsom parti?

Uppdatering: Dagen rapporterade ju igår också om högervridningen av KDU, vilket i praktiken innebär mindre bistånd, mindre hjälp till de allra fattigaste, ser bara EU-medlemskapet som något positivt p.g.a. de ekonomiska incitamenten men inte någon uppryckning i moralfrågorna. Att man dessutom inte värnar om alkoholmonopolet i den utsträckning det skulle behövas är förstås också beklagligt, då det enligt ledande alkoholforskare är det enda sättet att faktiskt minimera antalet beroende.

Mässplikten

Jag upptäckte något jag faktiskt inte vetat tills alldeles nyligen om Mässplikten.
Det kan jag faktiskt tacka min mormor för.
Hon är, som jag kanske har skrivit, inte särskilt positivt inställd till det här med Mässplikten, det vill säga att jag varje söndag tar mig till kyrkan.
Hon menade på att man kan ju inte behöva gå varje söndag.
Så, hon ringde min kyrkoherde.
Gissa min förvåning när det visar sig att hon har rätt.

Min kyrkoherde förklarade för mig per telefon att situationen ju är lite annorlunda när man bor ihop med en familj som inte är katolskt, och rådde mig att, när det faktiskt är viktigt för familjen så bör jag vara med de. Han förklarade vidare att just många som t.ex. är gifta med icke-katoliker kan ju hamna i dessa situationer, och till skillnad från Mässplikten, som inte finns bland de tio budorden, sade han, så finns "Hedra din fader och din moder" (vilket självfallet är i en vidare bemärkelse och gäller ens familj och t.o.m. samhället så som jag har förstått det).
Så när man i praktiken väljer mellan familjen och att uppfylla Mässplikten är man förpliktigad att välja det godare. Eftersom man väljer mellan två goda saker kan det då heller inte vara en dödssynd, vilket det ju däremot är om man t.ex. inte går på Mässan på lördag/söndag p.g.a. att man försovit sig, man vill ta det lugnt eller dylikt.

Så, rent generellt kan man säga att missa Mässan, alltså att inte uppfylla Mässplikten (d.v.s. att inte gå i kyrkan och delta i den heliga Mässan på en lördag eller söndag eller Heliga dagar), är en dödssynd. Alltså någonting, så vitt jag förstått saken, som separerar oss från Gud på ett sådant allvarligt sätt att vi kommer att dö för evigt (hamna i Dödsriket/Helvetet kanske?) när vi dör (inte få evigt liv tillsammans med Gud).

Däremot, när man inte har möjlighet att vara med i Mässan rent fysiskt så ska man ju försöka att rent andligt ändå få ta till sig en del av den, och där är ju självfallet (Bibel)läsningarna viktiga.
Därför presenterar jag härmed dagens läsningar;

ARTONDE SÖNDAGEN »UNDER ÅRET«

Första läsningen - Jes 55:1–3

Så säger Herren:
Kom, alla ni som törstar,
kom hit och få vatten,
kom, även om ni inte har pengar!
Förse er med säd, så att ni får äta!
Kom och få säd utan pengar,
vin och mjölk utan att betala!
Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd,
er lön på sådant som inte mättar?
Lyssna till mig, så får ni äta gott
och njuta av feta rätter.
Kom till mig och hör noga på,
lyssna, så får ni liv.
Jag sluter ett evigt förbund med er,
den nåd jag visat David skall bestå.


Andra läsningen - Rom 8:35, 37–39

Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.


Evangelium - Matt 14:13–21

Vid den tiden drog sig Jesus undan och for över sjön till en öde trakt för att vara ensam. Men folket i städerna fick reda på det och följde efter honom till fots. När han steg i land fick han se en stor skara människor, och han fylldes av medlidande med dem och botade dem som var sjuka. På kvällen kom lärjungarna till honom och sade: »Trakten är öde och det har redan blivit sent. Låt folket gå härifrån, så att de kan köpa sig mat borta i byarna.« Jesus svarade: »De behöver inte gå härifrån. Ge dem något att äta, ni själva.« De sade: »Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar.« — »Lämna dem till mig«, svarade han. Han sade åt folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket. Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop de överblivna bitarna, tolv fulla korgar. De som hade ätit var omkring fem tusen män, förutom kvinnor och barn.

Ett katolskt forum

Har sökt efter ett katolskt forum, på svenska, ett tag nu, och eftersom jag inte har hittat något som inte varit heretiskt, som är aktivt och som är på svenska så bestämde jag mig för att starta ett eget. Min förebild är självfallet DCF-forumet, fastän jag inte i min vildaste fantasi tror att man kan nå upp till de höjderna. Adressen är katolskt.egetforum.se och varför jag valde denna plats att ha forumet på är för att det drivs av en mycket djupt troende kristen man.

Desperate Housewives

Som alla regelbundna läsare av denna blogg kanske redan vet så brukar jag se på serien "Desperate Housewives" som går på Kanal 5. Ofta brukar jag visa på att denna serie är ett dåligt exempel på hur den katolska tron är, men det är väl kanske i så fall på grund av missuppfattningar från min egen sida. Självfallet är inte människor perfekta, och inte utan synd, men i serien "Desperate Housewives" så är det sådana extrema synder så det blir komiskt.
Men det är väl just detta jag haft problem med, att de katoliker som finns med i "Desperate Housewives" är väldans syndiga.

Detta tog förstås en rejäl vändning idag (tisdag), när avsnitt 11 säsong 4 visades.
För den oinvigde utspelar sig såpan i ett villaområde i USA, kallat "Wisteria Lane".
Mord, otrohet och annat är vardagsmat på gatan, förutom en familj, familjen Scavo.
Familjen Scavo har haft sina slitningar men alltid bevarats obefläckad och hel, trots svartsjukedraman, cancersjukdom, osv.
Det intressanta är att man låter denna familj i dagens avsnitt bli katoliker, eller rättare sagt, Lynette Scavo, kvinnan i familjen, tar först familjen till en Presbyteriansk "kyrka" men efter en del funderande väljer hon den katolska kyrkan.

Som skrivet så har familjen Scavo alltid varit ett uppenbart föredöme för hur en familj skall fungera, i motgångar och medvind.
Därför tror jag också att avsnittet kanske kan vara en ögonöppnare för många människor, ett sätt att se att den katolska tron kanske inte är så farlig som många vill göra gällande, och i praktiken går ut på att värna om det allra viktigaste i livet, och i evigheten.

Synden framför allt

Det går inte en dag utan att man förundras över de människor som runt om i samhället håller synden som det allra finaste.

Det är kanske inte så konstigt dock, utan ett tidens tecken.
I en värld där allt mer är gjort av människan, där det naturliga inte är gott nog, och där den som upplyfter det som vi har givits ses som en bakåtsträvare, där är detta plötsligt helt naturligt.
Det är inte för inte som man kanske kan kalla Mammon för jordens "Gud" och Jehova för Himmelens Gud.

Mammon, den Onde, det materiellas "Gud", är den som har den mesta av den praktiska makten här på jorden, eller så är det i alla fall som jag upplever det, och många med mig.
Han (också kallad Lucifer, ni vet, ängeln som förrådde Gud och hade hälften av änglarna på sin sida och sedan av Gud dömdes att regera över Helvetet) är ju därför mycket duktig på att förleda människorna, och på många olika sätt har hon blivit ledd bort ifrån Gud.
Mycket av det vi idag upplever ute i samhället är så långt borta ifrån den Gud som Bibeln berättar för oss om, och i det mediabrus som existerar har skapat ett fint nät av skydd mellan oss och Gud.

Självfallet har synden och det onda alltid funnits, och kommer alltid att finnas, men det nya är allt det som är så långt borta från det naturliga, det goda, det vill säga det skapade.
Självfallet är ju inte allting skapat utav ondo, men det låter oss inte se Guds skapelse.
Det finns en enorm skönhet i den obefläckade naturen, och jag vidhåller att en person som stått uppe på ett berg i Jämtland exempelvis inte verkligen kan säga att Gud inte finns.
Förvisso kan hon ljuga för sig själv ett tag, men det blir inte mer än det, just ett sätt att lura sig själv för en stund.

Det är dock sant, att om man är observant kan man hitta luckorna i nätet och lyckas finna Gud, och när vi är ett med det naturliga så kan vi också finna Gud.
Det är bara det att dessa möjligheter all mer och mer skalas bort för oss vanliga människor.
Det världsliga blir alltmer påtagligt och alltmer krävande för människan, på olika sätt för olika individer. Synden och det onaturliga är så lättillgängligt, finns överallt och accepteras i princip av alla människor. Om man försöker eller ens yttrar en invändning emot den så stämplas man som en fanatiker.

Därför är det inte konstigt, egentligen, att Svenska "kyrkan" (ni vet, gamla statskyrkan här i Sverige?) inte var med i Jesusmanifestationen men utan att blinka väljer att gå med i Pridefestivalen, år efter år. Man vill ju inte stöta sig med de vanliga människorna helt enkelt.

Svenska "kyrkan" är helt enkelt "öppen för alla", men frågan jag, och säkerligen många med mig ställer sig är; är hon öppen för Gud?

Intressant ledare från Dagen, om det faktum att Svenska kyrkan inte var med i Jesusmanifestationen men gladeligen gick med i Pridefestivalen.

Äntligen katolik

Ja, vad kan man säga?
Äntligen är man medlem av den heliga katolska kyrkan, den enda Kyrkan, som Jesus Kristus grundade.
Det känns helt enkelt underbart.
Jag blev ju medlem under Påskaftonsmässan (eller Påskvaka heter det nog) i lördags (22.3.2008), och hade i lördags också min generalbikt, där man bör gå igenom alla sina synder som man har begått genom livet, efter bästa förmåga.

I alla fall, så började jag med generalbikten, självfallet, och lade upp taktiken sådan att jag tog det svåraste först, och det tog ju ett tag innan man vågade säga det, att verkligen anförtro sig inför en annan människa på det sättet, men när man väl hade börjat så gick det mesta utav bara farten.
Det var skönt att berätta verkligen allt som man har gjort fel, och när man väl började prata så kändes det ju inte så svårt. Biktboten var en trevlig överraskning kan man säga, att be en bön (för vilka håller jag nog hemligt ;-)).

Därefter fyllde jag i lite uppgifter om vem jag är och överlämnade registerutdrag och kopia på att jag gått ur från Svenska "kyrkan". Tillbaka fick jag mer papper att ta med mig hem, mer detaljerade saker att fylla i, såsom medborgarskap, nationalitet, tidigare efternamn, vem jag är (om jag nu vore..) gift med, osv. som skall lämnas in senare. Innan själva Påskvakan och ceremonin och allting så fick jag en lapp om hur det hela skulle gå till, om förnyelsen av doplöftena och de andra delarna av själva vakan.

Jag tycker det var väldigt bra löften som man alltså som katolik varje år förnyar, och förväntas svara ja på;
"* Tar ni avstånd från synden, för att leva i Guds barns frihet?
* Tar ni avstånd från det ondas lockelse, så att synden inte kan behärska er?
* Tar ni avstånd från djävulen, som är syndens upphovsman och furste?
* Tror ni på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare?
* Tror ni på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, som föddes av jungfrun Maria, led och blev begraven, som uppstod från de döda och nu sitter på Faderns högra sida?
* Tror ni på den helige Ande, den heliga katolska kyrkan, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, köttets uppståndelse och ett evigt liv?"

Efter detta skulle jag, omedelbart, bekänna;
"Allt som den heliga katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag."

Därefter bestänktes jag med dopvatten, och fick återgå till min plats.

Under Påskvakan var ju också första gången jag fick ta emot Eukaristin, d.v.s. att verkligen ta emot Jesus Kristus. Jag hade vissa förväntningar på detta, kan man säga, och jag var medveten om att det kan göra en besviken när man har sådana förväntningar, men att ta emot Eukaristin var sannerligen gott, det kändes mycket bättre än jag kunnat föreställa mig.
Jag kände mig tillfreds på ett alldeles unikt sätt.

Det trevligaste tyckte jag ändå var, att jag fick ge Prästerna (och Prästkandidaten) Fridshälsningen i form utav en kram (!).

Det mest överraskande var väl att jag skulle läsa förbönerna, vilket jag inte alls var beredd på, och blev väldigt paff när jag fick reda om det under själva Påskvakan.

Efter Påskvakan fick jag en present av Zoltan, min fadder, nämligen en radiostyrd helikopter, och lite fyndigt hade han skrivit "Till Australien med egen helikopter" :-P
(Tack så mycket Zoltan!)