Synden framför allt

Det går inte en dag utan att man förundras över de människor som runt om i samhället håller synden som det allra finaste.

Det är kanske inte så konstigt dock, utan ett tidens tecken.
I en värld där allt mer är gjort av människan, där det naturliga inte är gott nog, och där den som upplyfter det som vi har givits ses som en bakåtsträvare, där är detta plötsligt helt naturligt.
Det är inte för inte som man kanske kan kalla Mammon för jordens "Gud" och Jehova för Himmelens Gud.

Mammon, den Onde, det materiellas "Gud", är den som har den mesta av den praktiska makten här på jorden, eller så är det i alla fall som jag upplever det, och många med mig.
Han (också kallad Lucifer, ni vet, ängeln som förrådde Gud och hade hälften av änglarna på sin sida och sedan av Gud dömdes att regera över Helvetet) är ju därför mycket duktig på att förleda människorna, och på många olika sätt har hon blivit ledd bort ifrån Gud.
Mycket av det vi idag upplever ute i samhället är så långt borta ifrån den Gud som Bibeln berättar för oss om, och i det mediabrus som existerar har skapat ett fint nät av skydd mellan oss och Gud.

Självfallet har synden och det onda alltid funnits, och kommer alltid att finnas, men det nya är allt det som är så långt borta från det naturliga, det goda, det vill säga det skapade.
Självfallet är ju inte allting skapat utav ondo, men det låter oss inte se Guds skapelse.
Det finns en enorm skönhet i den obefläckade naturen, och jag vidhåller att en person som stått uppe på ett berg i Jämtland exempelvis inte verkligen kan säga att Gud inte finns.
Förvisso kan hon ljuga för sig själv ett tag, men det blir inte mer än det, just ett sätt att lura sig själv för en stund.

Det är dock sant, att om man är observant kan man hitta luckorna i nätet och lyckas finna Gud, och när vi är ett med det naturliga så kan vi också finna Gud.
Det är bara det att dessa möjligheter all mer och mer skalas bort för oss vanliga människor.
Det världsliga blir alltmer påtagligt och alltmer krävande för människan, på olika sätt för olika individer. Synden och det onaturliga är så lättillgängligt, finns överallt och accepteras i princip av alla människor. Om man försöker eller ens yttrar en invändning emot den så stämplas man som en fanatiker.

Därför är det inte konstigt, egentligen, att Svenska "kyrkan" (ni vet, gamla statskyrkan här i Sverige?) inte var med i Jesusmanifestationen men utan att blinka väljer att gå med i Pridefestivalen, år efter år. Man vill ju inte stöta sig med de vanliga människorna helt enkelt.

Svenska "kyrkan" är helt enkelt "öppen för alla", men frågan jag, och säkerligen många med mig ställer sig är; är hon öppen för Gud?

Intressant ledare från Dagen, om det faktum att Svenska kyrkan inte var med i Jesusmanifestationen men gladeligen gick med i Pridefestivalen.