Biktspegel

Alltid innan man ska gå till kommunionen så bör man granska sig själv utifrån de tio Guds bud;
Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
Du skall icke missbruka Guds namn.
Helga sabbatsdagen.
Hedra din fader och din moder.
Du skall inte döda.
Du skall inte begå äktenskapsbrott.
Du skall inte stjäla.
Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
Du skall inte ha begär till din nästas hustru.
Du skall inte ha begär till det som tillhör din nästa.

I denna strävan finns något som kallas för Biktspegel, som hjälper oss att verkligen meditera över vart och ett av buden, om vi verkligen i våra hjärtan sanningsenligt kan säga att vi inte brutit mot dessa. Om vi upptäcker att så inte är fallet bör vi gå till Försoningens Sakrament, bikten, innan det att vi mottage Jesus Kristus kropp och blod, i form utav Eukaristin.

Biktspegel utifrån Skriften

Bilden är av AndreasPraefcke och är licensierad under Creative Commons Attribution ShareAlike 2.5

Äntligen katolik

Ja, vad kan man säga?
Äntligen är man medlem av den heliga katolska kyrkan, den enda Kyrkan, som Jesus Kristus grundade.
Det känns helt enkelt underbart.
Jag blev ju medlem under Påskaftonsmässan (eller Påskvaka heter det nog) i lördags (22.3.2008), och hade i lördags också min generalbikt, där man bör gå igenom alla sina synder som man har begått genom livet, efter bästa förmåga.

I alla fall, så började jag med generalbikten, självfallet, och lade upp taktiken sådan att jag tog det svåraste först, och det tog ju ett tag innan man vågade säga det, att verkligen anförtro sig inför en annan människa på det sättet, men när man väl hade börjat så gick det mesta utav bara farten.
Det var skönt att berätta verkligen allt som man har gjort fel, och när man väl började prata så kändes det ju inte så svårt. Biktboten var en trevlig överraskning kan man säga, att be en bön (för vilka håller jag nog hemligt ;-)).

Därefter fyllde jag i lite uppgifter om vem jag är och överlämnade registerutdrag och kopia på att jag gått ur från Svenska "kyrkan". Tillbaka fick jag mer papper att ta med mig hem, mer detaljerade saker att fylla i, såsom medborgarskap, nationalitet, tidigare efternamn, vem jag är (om jag nu vore..) gift med, osv. som skall lämnas in senare. Innan själva Påskvakan och ceremonin och allting så fick jag en lapp om hur det hela skulle gå till, om förnyelsen av doplöftena och de andra delarna av själva vakan.

Jag tycker det var väldigt bra löften som man alltså som katolik varje år förnyar, och förväntas svara ja på;
"* Tar ni avstånd från synden, för att leva i Guds barns frihet?
* Tar ni avstånd från det ondas lockelse, så att synden inte kan behärska er?
* Tar ni avstånd från djävulen, som är syndens upphovsman och furste?
* Tror ni på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare?
* Tror ni på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, som föddes av jungfrun Maria, led och blev begraven, som uppstod från de döda och nu sitter på Faderns högra sida?
* Tror ni på den helige Ande, den heliga katolska kyrkan, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, köttets uppståndelse och ett evigt liv?"

Efter detta skulle jag, omedelbart, bekänna;
"Allt som den heliga katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag."

Därefter bestänktes jag med dopvatten, och fick återgå till min plats.

Under Påskvakan var ju också första gången jag fick ta emot Eukaristin, d.v.s. att verkligen ta emot Jesus Kristus. Jag hade vissa förväntningar på detta, kan man säga, och jag var medveten om att det kan göra en besviken när man har sådana förväntningar, men att ta emot Eukaristin var sannerligen gott, det kändes mycket bättre än jag kunnat föreställa mig.
Jag kände mig tillfreds på ett alldeles unikt sätt.

Det trevligaste tyckte jag ändå var, att jag fick ge Prästerna (och Prästkandidaten) Fridshälsningen i form utav en kram (!).

Det mest överraskande var väl att jag skulle läsa förbönerna, vilket jag inte alls var beredd på, och blev väldigt paff när jag fick reda om det under själva Påskvakan.

Efter Påskvakan fick jag en present av Zoltan, min fadder, nämligen en radiostyrd helikopter, och lite fyndigt hade han skrivit "Till Australien med egen helikopter" :-P
(Tack så mycket Zoltan!)

Om allt det goda i katolicismen

Jag har tydligen förärats att ta vidare i Humorstafetten (också initierat av "Mackan")efter Zoltan och väljer, efter mycket betänkande, ämnet "Om allt det goda i katolicismen".

Självfallet så bör detta tas med en stor gnutta humor, och jag hoppas att min egna humor räcker tillräckligt långt för att inte såra någon :-P

Nåväl, som ny i det katolska levernet så har man minst sagt en hel del att förklara för sina vänner och familj. Min älskade mormor lyckades jag lura med ett par gånger till Mässa i Kyrkan, och hon kan ju inte låta bli att komma med kommentarer om att det är enormt omständligt, inte som i Svenska kyrkan där det går effektivt och inte en massa "konstiga" saker sker..
Jag förstår dock min mormor, eftersom jag själv har varit på Svenska kyrkans gudstjänser ett par gånger.

Det är ungefär som att jämföra billigt kaffe med en cappuccino.

Vanligt kaffe kräver ingen speciell kunskap, det går fort att framställa och du behöver inte vara finsmakare. Sedan att du går miste om en dimension i det hela är ju en annan femma.
Till saken hör att min mormor också föredrar vanligt kaffe.
Själv tycker jag inte om kaffe överhuvudtaget.
Det är inte min kopp te.

Men, vad vore en katolsk Mässa egentligen utan knäböj, stå upp och sitta?
Det är inte lite likt ett Friskis&Svettis-pass.
Största skillnaden är att man inte har någon instruktör, och jag undrar om någon egentligen har någon koll på alla gånger man skall göra vilken rörelse och när.
Själv kör jag mest på känn, det brukar fungera, men jag har alltid undrat om de flesta andra har koll på hela passets delar, om inte så undrar jag om Prästen/Prästerna skulle reagera om hela församlingen ifråga inte gjorde rätt rörelse.

Man ser ju att vissa av Kyrkobesökarna redan gett upp, de sitter i en transartad ställning fram tills dess att man ska få smaska i sig Jesu kropp (och blod om man känner för det också).
Men inte ens efter att man mumsat i sig hela Jesus så brukar dessa personer uppvisa några bevis på att de tillägnat sig den energi som att käka en människa, och inte vilken människa som helst, utan Jesus Kristus själv (!), någon kraftansträngning i gympapasset som vi håller där i Kyrkan. Kyrkkaffet borde därför inom katolska Kyrkan avskaffas, ty om man nu svullat i sig hela Jesus Kristus så borde man ju faktiskt vara ganska mätt?
Frågan är ju då kanske; hur näringsrik är Jesus?
Nej, fram för innehållsdeklarationer om Jesus, hur många Points (enligt ViktVäktarna) innebär det egentligen att äta en (1) styck Jesus Kristus?
Kostar blodet extra Points?

Sammanfattning; Jesus kan inte innehålla särskilt mycket energi, men desto mer kolhydrater månne. ViktVäktarna bör snarast utreda situationen.

Eller är det kanske Magisteriumet som bör ha det på sitt bord?

Frågan är väl vad Magisteriumet bör utreda.
Nyligen kom det ju från Vatikanen tips om hur man skall göra när man kör bil, bl.a. rekommendationer om att göra korstecknet och annat innan man ger sig av.
Men livets riktiga frågor har ännu inte lösts, såsom vad som egentligen händer med de borttapade strumporna?
Kommer de till Skärselden månne, för sin syndiga natur att försvinna när man just har som mest ont om strumpor?

Så, apropå det goda i katolicismen för att återgå till huvudspåret.
Jag kan tyvärr ännu inte vittna om hur Kristus själv smakar att käka, men man har ju sett bilder på karln så jag vette tusan om man vill käka något så hårigt. Mina tankar flyger iväg till den som torde vara Jesus tvillingbror, nämligen kusin Det/cousin Itt från familjen Addams.

Till sist ett inslag för er som är ovetande om de katolska träningspassen;


Ja, jag skickar nu vidare stafettpinnen till Kristina som så flitigt bloggar.
Jag hoppas bara jag inte har gjort henne en "Björntjänst" nu...