Universum snurrar inte runt mig

Nej, tro det eller ej, men universum snurrar faktiskt inte kring undertecknad.
Detta faktum tycks dock bli alltmer ovanligt i dagens samhälle, att allting inte handlar om den egna människan och hennes "behov".
Det är ju mycket det det handlar om idag, en människas påhittade eller påstådda behov i dagens materialistiska värld. Man talar gärna och ofta om hur kvinnofientlig, homofob och förtryckande Katolska Kyrkan i allmänhet är.

För mig och för de allra flesta kristna inom Katolska Kyrkan är detta en ren och skär lögn.

Snarare är det samhället utanför Kyrkan som just är kvinnofientlig, homofob och förtryckande.

Hur ska man annars kunna förklara att det sekulära samhället uppmuntrar människor som är osäkra i sin sexualitet att ha sex med den de för ögonblicket känner en dragning till?
Hur ska vi annars kunna förstå att det sekulära samhället säger till unga blivande mödrar att de ska döda sina ofödda barn?
Hur ska vi annars förstå det sekulära samhällets sjukliga besatthet i det materiella?

Allt vår Kyrka lär kan sammanfattas med ett enda ord: kärlek

Kärlek är också det som alla letar efter, det som är hela essensen av alla våra strävanden, att bli älskad, att få känna kärleken, att få vara kärlek.
Gud är kärlek, det är genom den osjälviska kärleken vi kommer närmare Honom, och det är genom att tjäna andra vi kan leva kristna liv. Det är inte genom själviskhet som vi kommer bli nöjda med våra liv, det kommer bara sluta i bedrövelse, i jakten på att just vara universums mittpunkt. Livet är en resa, en resa där vi har med- och motgångar.

Det är mycket kritik mot oss katoliker och vår kära Kyrka nu.
Det vi inte bör glömma bort är att det är inte kring tidningars löpsedlar eller kring personer som skriver hetsigt om Kyrkan på Internet som är universums mittpunkt.
Det är Gud som är universums mittpunkt, allting annat är i relation till Honom.

Intressant läsning:
Dagen: ”Bevis” mot påven sågas
Dagen: Marcus Birro: Nu måste Katolska kyrkan i Sverige agera
Bitte med andra katolikers svar på Marcus Birro
Dagen: ”Vi är i början av en stor reningsprocess” - Anders Piltz

Varmt välkomna hem

Det har förmodligen skrivits allt för mycket redan om detta ämne.
Jag talar förstås om Svenska kyrkans beslut att viga samkönade par.
Det var förstås också väntat. Faktum är ju dock att Svenska "kyrkan" (kyrkan inom citationstecken då Svenska kyrkan såsom samfund knappast längre kan betraktas såsom ett kristet samfund med tanke på att de i en så pass grundläggande fråga som ju inte är en ordningsfråga utan just en lärofråga går ifrån Bibeln) redan år 2005 med beslutet att välsigna samkönade pars partnerskap.

Men innan Svenska "kyrkan" tog sitt beslut hade redan en baptistförsamling, Norrmalmskyrkan, sagt ja till att "viga" samkönade par. Dagen skrev: "Norrmalmskyrkan, en av de större församlingarna i Svenska baptistsamfundet, blir den första enskilda svenska församlingen som öppnar för vigsel av homosexuella."

Hos Svenska "kyrkan" finns det, och har alltid funnits, en vilja att anpassa sitt samfunds roll till att hela tiden passa tidsandan. Det kan knappast kallas att kalla ut till en radikal efterföljelse av Jesus Kristus när man inte hymlar om att man hela tiden anpassar sig efter vad som för tillfället tycks vara hippt att göra.

Frikyrkorna har ju en helt annan utgångspunkt och det tycks för mig minst sagt förvånande att en frikyrkoförsamling beslutar att "viga" samkönade par då detta i grunden går emot vad Bibeln säger. Å andra sidan har frikyrkor tyvärr en tendens att ofta kunna tolka Bibelns ord lite väl fritt. Det är inte helt ovanligt att man projekterar Bibelord i en kontext som de aldrig var menade för.

Elisabeth Sandlund, chefredaktör och ansvarig utgivare för Dagen skriver om konsekvenserna av Svenska "kyrkans" beslut att "viga" samkönade par: "För andra blir beslutet det som knuffar dem över till ett annat protestantiskt samfund eller till Katolska kyrkan."

Därför vill jag välkomna alla som känner sig vilsna till Katolska Kyrkan.
Alla som önskar vila på Klippan (se Matteus 16:18-19 där Jesus säger till Petrus: "Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.") känn er varmt välkomna till en kyrka när er!

(För oss katoliker: om ni ser några vilsna själar på söndag eller någon annan söndag, som ni inte sett tidigare, ta mod till er och hälsa på de. Jag vet att jag själv hade uppskattat det mycket. Jag inbillar mig att vi katoliker generellt tyvärr är mycket dåliga på den här sociala delen, och detta är just den delen vi har mest att lära oss från protestanterna.)

Vill även förstås understryka att jag inte har några som helst problem med personer med homosexuell lust, men det vore att vilseledda dessa bort från Frälsningen och det Eviga Livet i vår Himmelske Faders närhet att säga till de att leva ut sina lustar. Likaså är det likväl fel att en kvinna och en man utanför äktenskapet har sex, eller att inom äktenskapet använda preventivmedel, men det var inte riktigt ämnet för detta inlägg.

SvD: Ja till homovigslar i Svenska kyrkan

Gud e tebax

SvD: "Gud spelar en allt större roll på världsscenen"

Som många uppmärksammat så borde ateister rädas för tillfället, med tanke på religionens frammarsch i världen. Som också understryks i artikeln i SvD så kan teknologi och framsteg också innebära mer religiositet snarare en motsatsen.

..."”Det som man antog skulle innebära slutet för religionen – demokrati och marknader, teknologi och förnuft – samverkar i att göra den starkare.” "...

..."I Asien och Mellanöstern spelar religionen en allt större roll, och dess betydelse kommer sannolikt bara att öka i takt med den tekniska utvecklingen och demokratiseringen: ”Ge människor frihet att styra sina egna liv och de väljer, på gott och ont, ofta att ge religionen mer makt. Ge religiösa människor modern teknik och de använder den som regel för att sprida Guds ord till en allt större skara troende.”"...

I princip överallt i världen får tro och religion ett allt starkare inflytande över människors vardag och även det politiska livet. Sekulariseringen ses som en historisk parentes, och Europa som en kvarleva från denna.

..."Och ”när det gäller intensiteten – ett fenomen som är svårt att mäta – verkar den ha ökat i stort sett överallt utom i Europa under det senaste halvseklet”, skriver Micklethwait och Wooldridge."...

..."För Micklethwait och Wooldridge ter sig emellertid, som sagt, Europa som det stora, historiska undantaget."...

Frågan är förstås hur man kan ändra på detta, för som det skrivs i artikeln, ”Vi tror att religionen kommer att leva upp i Västeuropa, men Europa kommer inte desto mindre att förbli en övervägande sekulariserad kontinent”, kan mycket väl vara en realitet. Personligen tror jag på att just helt ut använda de tekniska möjligheter vi har till förfogande, men också erbjuda en verklig plats (IRL) där man kan känna sig hemma, välkommen och ha möjlighet att diskutera de stora frågorna (de små också förstås, såsom vilka frukostflingor som är godast..).

Nyckeln ligger förstås i att vara en god människa (och god vän) och leva ut sin tro.
Det gör folk nyfikna, och kanske ger en öppning för det kristna budskapet.

Varför inte bjuda in till församlingen, vår familj, då?

Min resa till kristendomen och Katolska Kyrkan

Johanna G (med bloggen "På vacklande ben") önskade med anledning av bloggens tvåårsjubileum: "Jag skulle nämnligen gärna höra dig berätta om hur och när du började intressera dig för den kristna tron och vad som fick dig att fastna just för katolska kyrkan."

Jag skulle vilja påstå att min trosresa började förmodligen långt innan jag förstod det. (Se Bibeln: Psaltaren 22:10-11: "Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst. På dig är jag kastad ända från modersskötet, redan i moderlivet var du min Gud.")

Det första minnet av "sökande" efter Gud, som jag skäms ganska mycket för nu, är hur jag kunde kasta pilar på en piltavla och liksom "utmana" Gud att om Han fanns så skulle Han låta alla pilarna hamna mitt i prick (precis som för Pippi Långstrump..). Jag gissar på att jag kanske var en åtta-nio år då. Till detta skall förstås tilläggas att ingen i min familj kan nog egentligen kallas religiös. Vi går i (Svenska) kyrkan när det är bröllop, dop eller begravning. Det är typ det. Inget tal därhemma alls om tro egentligen.

Gud är ju bara ett ord man använder såsom kraftuttryck, eller hur?

Som en del kanske känner till hos mig så har skräckfilmer, rysare och dylikt en speciell plats i mitt hjärta, och filmer överhuvudtaget förstås. Kanske just skräckfilmer och rysare just öppnade ögonen för att det finns en Katolsk Kyrka från början, med präster som utför exorcism och som jagar bort demoner och dylikt. Den film, om jag skulle välja en film, som faktiskt fick mig att fundera riktigt mycket kring livets mening, vår existens, Universum och allting måste ändå ha varit "Donnie Darko". Jag skulle till och med vilja påstå att den var mycket avgörande för att jag kom till tro överhuvudtaget, just på grund av att den på något sätt fick mig att verkligen fundera. Jag skulle dock inte generellt vilja rekommendera Donnie Darko. För många är den alldeles för mörk, och för de flesta tror jag snarare den är destruktiv för tron än uppbyggande. Vad som slår mig i många filmer, och i videospel också (som också är ett intresse) är striden mellan gott och ont.

Världen tycks vilja säga till oss hela tiden "det finns inget gott eller ont!" men så är inte sanningen.

Det ser faktiskt vem som helst att så förhåller sig inte världen.

Under min uppväxt har främst varit ateistisk moralist. Ateist då jag hela tiden ansett mig vara så logisk och vill alltid ha belägg för det som jag tycker och tänker. Moralist vet jag faktiskt inte riktigt varför jag var som ateist, mest magkänsla skulle jag vilja påstå. Det är först såhär efteråt jag har förstått att jag förmodligen var moralist också, eftersom jag motsatte mig mycket av det som andra (ateister) ansåg ofelaktigt såsom självbefläckelse (onani), sex utanför äktenskapet, osv.

Det jag däremot spirituellt haft en tjusning för i hela min uppväxt, kanske främst på grund av mina japanska influenser som jag fick från att se mycket på anime och läsa mycket manga såväl som att spela tevespel förstås, är buddhismen. Det faktum att man inte tror på Gud tycktes mig vara viktigt, men att man ändå trodde på andar och dylikt skrämde mig bort från det hela...

Den organisation som jag var mest intresserad för under denna tid, som jag också redovisade om på högstadiet, var Soka Gakkai. Jag var mycket inne på deras hemsidor och läste om deras tro. Man kan säga att deras spiritualitet går ut på att "chanta" (det vill säga skrika) ut olika ord, vilket ska ge en bättre karma. Soka Gakkai sägs också vara ökända för deras aggressiva metoder i Asien, vilket jag avfärdade som förtal, men allvarligt talat vet jag inte hur det förhåller sig. Faktum är ju att deras ledare (i Japan förstås) satt fången då Japanska staten ville samla alla under en och samma tro då man krävde enhet i leden.

Mitt "nästa stopp" i trosinriktningar var Islam. Mest kanske för att jag hade hört så vitt skilda åsikter om tron, så ville jag mest studera tron ifråga. Så jag gick till källan. Koranen. Jag läste helt enkelt sida upp och sida ner. Läste kanske 60 eller 80 sidor, samtidigt som jag fick mycket olika budskap från olika muslimer om Islam så verkade Koranen tydlig. Döda de otrogna, bland annat. Döda de som inte håller med Islam. Kanske till och med våldta och sedan döda, om jag minns rätt. Det var ganska groteskt i vilket fall som helst, och jag kunde inte riktigt se någon röd tråd i budskapet. Jag förstod faktiskt inte vad budskapet, det viktiga i Islam var.

Allvarligt talat tror jag inte att jag kan säga mig veta vad det viktigast är i Islam (borde vara tillbedjan av Gud, men jag kan inte säga att jag är säker på det).

Det som faktiskt ledde mig vidare till kristen tro, måste jag erkänna, var en webbsida från mormonerna. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag hittade till sidan ifråga, men jag kommer ihåg budskapet, att leva efter Guds tio budord. Inte bara i handling, utan även i hjärtat och i tanken.

Det var ett radikalt budskap till mig.

Jag kände mig utmanad och tänkte helt enkelt "varför inte? Vad kan det skada?" - tydligen mer än jag då visste...

Det som faktiskt gjorde att jag inte gick vidare på trons väg tillsammans med mormonerna var ganska enkelt. De hade haft månggifte. Det räckte för mig som anledning egentligen.

Då visste jag förstås inte så mycket om deras andra tro, om att man kan bli en gud själv och annat kul..

Så, resan fortsatte till den kristna tron.

Som "etnisk svensk" - som det så fint heter - ville jag förstås inte vara allt för konstig.

Alltså kändes det som att det var Svenska kyrkan som gällde. Men jag ville veta vad grunden var. Grunden var Luther, och det var där det verkligen gick utför...

Jag läste om Luther och om protestantismen i allmänhet och blev mer och med förvånad, hur Martin Luther hade skrivit en bok om hur man skulle döda alla judar, bränna deras hus till grunden, att de var Djävulens exkrementen och annat trevligt.

Var denna man verkligen en kristen? Det var den spontana tanke som dök upp hos mig.

Det som helt och klart fick mig att vända mig emot Svenska kyrkan och söka helt annanstans var när jag besökta Svenska kyrkans hemsida och deras "frågos och svar" om tron. Här skrev präster och annat folk inom samfundet ifråga om att det var helt okej med sex utanför äktenskapet, med självbefläckelse (onani) och allehanda annat.

Jag som trodde att kristna hade en högre moral, tji fick jag, inte ens min moral som ateist kunde de leva upp till.

Men jag visste ju att en högre moral fanns hos de kristna, jag hade ju läst att mormonerna (som jag ju dock förstod att de inte var kristna när jag förstod att de hållit på med månggifte) delade mycket av min moral och etik, men även ställde än högre krav på min moral och etik (ifråga om abort och "homosex" exempelvis) än jag för tillfället hade tillägnat mig.

Så, kanske framförallt tack vare Martin Luther blev jag ivägskrämd från allting protestantiskt, men mycket också tack vare Svenska "kyrkan" (faktum är att jag idag dock skulle vilja påstå att jag har en respekt för de flesta andra kristna samfund - förutom just Svenska kyrkan - för det i dessa ändå finns en uppriktighet i tron, en uppriktighet som inte finns från Svenska kyrkan centralt åtminstone). Det enda positiva minne jag har var en "prästinna" i Svenska kyrkan i min "hemförsamling" kan man säga som tydligt var emot homosex och att "ta på sig själv". Det gav mig i alla fall en tydlig indikation i mina tidiga år att kristendomen stod för det som var moraliskt och etiskt korrekt på ett sätt.

Men man kan lugnt säga att det som gjorde mig alltmer intresserad av Katolska Kyrkan var kanske för att det var den första kyrkan. Det var liksom Kyrkan, det var den insikten som jag alltmer började komma till, när jag var kanske 17 år. Jag blev också alltmer övertygad om att det som kristendomen stod för inte bara var sant, utan även logiskt och därmed också sant.
Självfallet finns det mycket i den kristna tron som är mycket ologiskt, som övergår det mänskliga förståndet, men moralen och etiken, vad man gör och inte bör göra, kändes mycket logisk. Moralen och etiken som påverkade mig själv och mitt eget leverne har nästan varit densamma som tidigare, då jag strävat efter att göra det som är gott, på något sätt och vis, å andra sidan har jag sett det som att andra människor i viss utsträckning får göra lite som de vill.

Vad jag inte förstått och som jag också började förstå såsom identifierande mig själv i den katolskt kristna tron var ju att detta i praktiken är som att låta en vän (jag försöker se alla människor såsom mina vänner, även om jag inte känner de) åka med full fart i en bil direkt mot ett stup. Det goda att göra då är ju faktiskt att säga till denne att den håller på och skada sig själv. På samma sätt ser jag det numera med mycket annat, att jag försöker att säga till mina vänner om det som jag tror skadar (det som vi kallar synd) - men för det behöver man ju inte nödvändigtvis använda den terminologin som jag som troende använder mig utav, utan som sagt finns det ju andra mer påtagliga konsekvenser man kan lyfta fram som konsekvenser av saker och ting som går emot moralen och/eller etiken.

Vid juletid 2006 så fick jag i alla fall modet att börja gå i min närmaste Katolska Kyrka. Då var jag i praktiken nästintill övertygad om att ja, den kristna tron såsom Katolska Kyrkan förklarar den är sann i det mesta väsentliga. Det handlade inte alls om att jag liksom valde församling efter var jag "kände" mig mest hemma eller mest välkommen, utan om att jag verkligen var ute efter det som var sant. Det är också vad jag tror mig har funnit, just den fullständiga sanningen.

Inte en sanning. Inte min sanning. Utan den fullständiga, universala sanningen som är densamma oavsett om jag bor och lever i Sverige, Kina, eller USA. Oavsett om jag lever på 1000-talet, 2000-talet eller 3000-talet.

Men om jag inte har belyst detta tillräckligt så just detta om gott och ont har spelat stor roll för mig. Vad som är gott och vad som är ont. Var de bådadera härstammar ifrån. Många tycks idag förneka gott och ont, trots att vi ser det framför näsan varje dag, tycks det. Det finns mycket att bli upprörd över, det finns också mycket att glädjas för. Det gäller att försöka hitta det som är gott, och ju mer jag har kontemplerat över vad allting handlar om så har jag bara kommit till ett enda ord som kan sammanfatta allting, som drog mig till kristendomen och till Katolska Kyrkan och som alla människor förtvivlat söker:

KÄRLEK

Jesus kärlek upprör

Dagen rapporterar idag om hur en kristen skolgrupp i Jakobsbergs gymnasium inför Alla hjärtans dag (14:e februari) lade hjärtan med kristna budskap såsom "Jesus älskar dig" och "Gud har en plan för dig" i elevernas skåp nu hotas att stämmas.

Vissa av eleverna, som ju inte förvånande är av olika trosinriktningar, och en elev har tydligen hotat att stämma skolgruppen, som tillhör organisationen "Ny generation".
Elever har också tydligen hört av sig till lokaltidningen "Mitt i Järfälla" och uttalat att de känner sig kränkta.

Man undrar ju verkligen vad det är för värld vi lever i där människor blir kränkta av Guds kärlek till de...

Tala hat eller kärlek

Som jag har skrivit tidigare om så är kanske det att vi talar illa om andra den största anledningen till att människor kommer till Skärselden, och stannar där så länge.
Därför blir jag också berörd att så många i min omgivning uttrycker sig nedsättande om andra människor. Ofta verkar det handla om att sätt attribut till människor, attribut som man kanske inte vet egentligen om de hör hemma hos personen.

Det allra vanligaste för tillfället verkar vara, konstigt nog, att kalla andra människor för att de "är" "homosexuella". Finns många varianter på detta, och det värsta någonting kan vara, verkar det som, är "gay". "Gay" betyder ju egentligen glad. Det är något förvånande egentligen, i ett samhälle som säger sig vara så "öppet" att detta verkar brett ut sig som ett skällsord bland de som kanske också lite nedsättande skulle kunna kallas "hedningar".

Som kristna är vi kallade att faktiskt så gott vi kan behandla andra människor med respekt.
Oavsett om det är en prostituerad, en mördare eller en som har en annorlunda dragning.

"Älska syndaren, hata synden"

Katolska Kyrkans Katekes om Kyskhet och homosexualitet:
"2357 Med homosexualitet menar man relationer mellan män och kvinnor som känner sexuell dragning – exklusiv eller huvudsaklig – till personer av samma kön. Den antar mycket olika former under tidernas lopp och i olika kulturer. Dess psykiska ursprung har till stor del inte kunnat förklaras. Med stöd av Skriften som framställer homosexuella handlingar som i högsta grad klandervärda har traditionen alltid förklarat att ”homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga”. De strider mot den naturliga lagen. De stänger av den sexuella akten från att ge liv. De har inte sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet. De kan aldrig i något fall godkännas.

2358 Ett icke ringa antal människor uppvisar grundläggande homosexuella tendenser. Denna böjelse har objektivt sett en felaktig inriktning; för de flesta av dem utgör den en verklig prövning. Man skall ta emot dem med respekt, medlidande och finkänslighet. Varje tecken på orättfärdig diskriminering när det gäller dessa människor skall undvikas. Dessa personer är kallade att förverkliga Guds vilja i sitt liv, och om de är kristna är de kallade att med Herrens offer på korset förena de svårigheter de kan råka ut för på grund av sin läggning.

2359 Homosexuella personer är kallade till kyskhet. Genom självbehärskningens dygder, som fostrar till inre frihet, ibland med stöd av osjälvisk vänskap och med hjälp av bönen och den sakramentala nåden kan och skall de stegvis och beslutsamt närma sig den kristna fullkomligheten. "

Min mening med detta blogginlägg?
Att understryka att vi måste älska syndaren, oavsett hur illa vi anser om synden.
Vi kan inte låta oss falla för det världen erbjuder oss, att kanske i ett ögonblick stämma in i kören - som vi tror stämmer in i vår moral - men som då (i detta fall) förnekar kärleken till vår nästa.

Vi kan med allt vi gör, hur vi säger saker och ting, visa vägen, där man visar en genuin respekt för andra människor, men ändå inte kompromissar med Sanningen. Att då tala nedsättande om andra människor, snarare än deras handlingar, vilket ju är en stor skillnad är kanske inte det bästa. Jag tror det är viktigt att komma ihåg också att vi alla faller. Vi är inga supermänniskor.
Vi är inte utan synd.


The March of the Unqualified

Rik helg

Tja, man kan väl lugnt påstå att jag har haft en mycket "rik" eller kanske innehållsrik helg.
Förutom en omtentamen och kalas har jag även lyckats möta Johanna och Johan Stenberg och
varit på en kort reträtt hos Opus Dei.

Mötte upp Johanna & Johan vid Katolska Domkyrkan vid Medborgarplatsen för att sedan ta en fika vid McDonald's där i närheten. Det är alltid något visst med att träffa personer IRL ("In Real Life" eller i verkliga livet som det ju bör heta på ren svenska) och det är nog sällan man upplever personen likadant som den bild man har byggt upp genom Internet.

Det var helt enkelt väldans trevligt att möta J&J, tyvärr hade jag inte så pass mycket tid till godo då jag skulle på kalas för min kusin, och fick ganska abrupt springa iväg, då jag var lite väl optimistisk med tiden.

Dagen därpå, söndagen, var jag på en mindre reträtt (själva reträtten exklusive Mässa var ju bara två timmar), min första överhuvudtaget, för studenter, på Lärkstaden. Där ingick två stycken så kallade betraktelse, som innebar framförallt prästens reflektioner över Bibelord, ofta anknutet till det verkliga livet.
Det ingick också en föreläsning av en lekman. Själva temat för reträtten kan väl sammanfattas ha varit "Kärlek", då främst kärleken till vår nästa. Hur centrerade kring oss själva vi kan vara, att man exempelvis sätter in personer i olika kategorier, de/den här personen/-ern har jag roligt med, de/den här har jag för att de är bra kontakter inför arbetslivet osv.
Men också att man kanske förväntar sig att andra personer hela tiden hör av sig, att man inte själv bryr sig så mycket som man kanske borde om sin nästa. Att man kanske inte lyssnar till vad andra har att säga, vad som är viktigt i deras liv, vad deras svårighetet är och så vidare.
Helt enkelt det nya budet var det stående temat - "Älska din nästa så som jag har älskat er" - Jesus Kristus.

Jag inbillar mig i alla fall att det är det bud som är svårast att uppfylla, då det hela tiden finns mera att göra på området, det finns alltid mer kärlek man kan ge till sin nästa, på olika sätt.
När man är helt, helt uppfylld av kärleken kan man helt enkelt inte synda, har vi ju också lärt oss genom Guds ord - Bibeln. När kärleken för vår nästa så helt genomsyrar hela vårt väsen finns helt enkelt inte utrymme för någonting själviskt, något som bryter mot Guds bud.
Därmed är kärleken vägen.

Riktig kärlek för sin nästa innebär också handlingar, att man visar sin kärlek i handlingar, även om det kanske bara innebär att vi kan be för de.

Bilden är förstås av Katolska Domkyrkan, bilden är av Allgau och är under Creative Commons Attribution ShareAlike 3.0-licensen .

Politiskt korrekta maffian

Politiskt korrekt maffian, vilka är det egentligen?
Det enkla svaret är nog majoriteten av de som har en riksdagsplats, tyvärr.
De är oftast förkämparna för normerna i det normlösa samhället.
Det vill säga, de säger sig vara emot normer, men är egentligen för normer, som exkluderar de vilka inte håller med om det som är "inne" att tycka och tänka just nu.

Aldrig har väl tanken om tankepoliser varit mera aktuell.

I Dagen kan man läsa att Norska Frälsningsarméns ungdomsförbund förlorar sitt statsbidrag.
Varför frågar man sig då?
"Homosexuella" och personer som bor tillsammans utan att vara gifta tillåts inte bli frälsningssoldater.
Det är väl ändå ganska rimliga "krav" egentligen, det vill säga att personer som tydligen väljer att leva i en konstellation som direkt innebär en exponering för all slags sexuell synd inte är redo att arbeta för andras frälsning, när man förmodligen har ganska djupa problem med sin egen frälsning.

I tisdags var det som vanligt nya avsnitt av "Ugly Betty" och "Desperate Housewives" på Kanal 5.
Inget konstigt med det.
Men vad skådar mitt öga egentligen under det första reklamavbrottet som avbryter "Ugly Betty"? Jo, en Björn Borg-reklam, där de i praktiken häcklar hela den kristna tron.
I reklamfilmen så får man se ett bröllop.
Inte vilket bröllop som helst förstås, det hade varit för sunt självfallet.
Nej, ett "bröllop" mellan två män, och inte vilka två män som helst förstås, utan dessa båda är så kallade "präster".. och "prästen" ifråga är förstås en kvinna, vad annars?

Varning för känsliga tittare; sensuell homosexuell kyss finnes i reklamfilmen.


http://www.bjornborg.com/en/Love/film/

Det som riktigt retar gallfeber på mig dock är den här evinnerliga sammanblandningen av lust och kärlek. De är helt separata, och det finns många former av kärlek.
Mycken kärlek är inte sexuell till sin natur.
Den allra högsta kärleken är knappast sexuell.
Ändå skriker folk sig hesa och skändar ordet kärlek för vad som egentligen enbart är lust.

PS. rupeba-bloggen har utvecklat vidare och citerat bl.a. en norsk före-detta medlem från Kristelig Folkeparti som gick över till Arbeiderpartiet på grund av Kristelig Folkepartis negativa inställning till "homosexuella", men som ändå stöttar Frelsesarmeens Ungdoms självbestämmande i sådana frågor, och därför också anser det vara felaktigt att frånta de statsbidragen. DS.

"Den enda kyrka som bringar ljus, är en som brinner."

"Den enda kyrka som bringar ljus, är en som brinner. Förena er med oss" - så skrev en spansk ja-till-livet-anhängare (motståndare till abort/barnamord) till svar på abortförespråkarnas uppmaningar till att bränna kyrkor (det delades även ut tändstickor för detta syfte) - källa katolskakyrkan.se

Jag tänkte på detta då jag precis igår läste ut "Mangabibeln" av Siku och Akin. Man kan säga att "Mangabibeln" är en väldans förkortad version av Bibeln, eller en slags tolkning av den, där ju författarna lyft fram det som de har ansett viktigas. Visst ger det lite perspektiv att få samma budskap i ett nytt format.

Eld är knappast ett fenomen i Bibeln. Det är något alldeles centralt i vår tro.

Att vi döper oss räcker inte, eller som Johannes Döparen sade;
"Jag vet att några av er undrar om jag är Messias. Titta där! Där kommer Han! Jag är inte ens värdig att knyta upp Hans sandalare. Ja, jag döper er med vatten, men Han (Jesus Kristus) ska döpa er med Helig Ande och Eld."

Detta är som vissa kanske förstår, inte hämtat direkt ur riktigt Bibeln, utan just ifrån "Mangabibeln".

Budskapet Johannes Döparen vill förmedla är helt enkelt att dopet inte är tillräckligt.
Vi måste ta emot den Helige Anden, låta oss vägledas utav den, och brinna i vår tro.

Vår tro ska alltså vara i brand. Den skall inte var ljummen, eller kall, utan varm, levande såsom elden. Kärleken som känsla är ju, av min erfarenhet, oftast också en varm känsla, och porträtteras också som en sådan, varför det gör det hela än tydligare vad som verkligen hör ihop med vår tro.

Samtidigt, det här att brinna i sin tro är inte det svårt?
Självfallet är det svårt. Ingen har någonsin, mig veterligt, sagt att det är lätt.
Värst är det kanske när vi människor gör uppror mot Kyrkan, när vi tänker "det här är inte rättvist". Problemet är ofta att vi fastnar i ett alltför jordiskt och materiellt tänkande.
Jag kan exempelvis tänka att det orättvist att vi inte har prästinnor i vår tro, att kvinnor helt enkelt inte kan ta del av prästerskapet. Men då har jag likväl fastnat i den väldans världsliga tron. Det är helt enkelt inte Guds vilja. Liksom en hel del annat är emot Guds vilja.
En del saker och ting är till och med emot hur naturen är konstruerad, medan vi, "egentligen", kan tycka det är orättvist att säga att detta är fel.

Vilka är vi att döma?

Men vi dömer ju faktiskt inte om vi nu skall vara korrekta.
Det vi egentligen gör är ju att upplysa om Sanningen.
Det är ju alltid upp till Gud att döma, men vilken dom får då inte vi om vi brister i att upplysa människor när de är fel ute?

Störst av allt är kärleken.
Vad är inte kärlek då till Gud?
Att älska Gud och Hans ord?
Den Eviga Lagen?

Ty riken kommer och går, men den Eviga Lagen består.

Goda gärningar i vardagen

Har alltid funderat över detta, med att hjälpa människor i sin närhet.
Man kan ofta räcka ut en hjälpande hand åt en medmänniska, men vad är det som gör att vi så ofta avstår från detta?

Den senaste tiden har jag hjälpt till en del, då egentligen enbart med min fysiska styrka, men det kanske är mer än detta, och att själva viljan att göra gott smittar av sig.
Vad är det då som håller en borta ifrån detta?
Så som jag ser det är det framförallt de tankar om att man inte vill lägga sig i andra människors problem, man vill inte komma de "för nära", tror jag.
Problemen är kanske en så pass personlig del av ens liv att man helt enkelt inte vill att andra lägger sig i. När jag hjälpt medmänniskor - utan att de frågat om de - så är de ändå, med bakgrund av dessa tankar, förvånansvärt tacksamma.

Därför tror jag ändå det är viktigt att man, när man ser någon som behöver vår hjälp, även om de inte ber om det, att erbjuda sin hjälp, så gott man ändå kan hjälpa.

Nu över till något helt annat, Ekot har nämligen kommit fram till att flera i kd-styrelsen är för "homoäktenskap". Det är bara beklagligt och man undrar egentligen vilka som skall rösta på "Kristdemokraterna" i nästa val om de varken står för upp för äktenskapet eller för de ofödda barnens rätt till liv.

Kärleken..

...är inte enkel att förstå.
Särskilt inte den övernaturliga kärlek som det kristna budskapet handlar om.
Ofta när jag diskuterar med andra jämnåriga, så ser de just sex och ömhet som självklara delar av begreppet kärlek. Men det är något annat som detta innebär också, varför Kyrkan betonar att sådan ömhet ska förbehållas för äktenskapet. Det finns många logiska förklaringar till detta, framförallt för att detta bevis på ömhet blir som vilken annan aktion som helst, men också att människor blir skadade, både fysiskt men framförallt psykiskt.

Det hela handlar om någonting mycket större.
Kanske något mycket större än de flesta av oss kan begripa.
Äkta kärlek handlar om en själarnas förälskelse.
Detta har egentligen ingenting med köttslig lust att göra överhuvudtaget.
Däremot kan självfallet själarnas kärlek för varandra manifesteras i och med att man har samlag, men även inom äktenskapet så finns det fallgropar som kan innebära att vi faller bort från den rätta vägen, ty inom äktenskapet skall man också leva i kyskhet.

Idag kunde man på Dagen också läsa om att ett "nätverk för "HBT-personer"" vill kasta aska på Påven vid hans besök i USA. Enda motivet till handlingen verkar vara att förnedra Påven, som de menar orsakat Kyrkan "så mycket splittring och smärta".
Men jag kan för mitt liv inte förstå detta, ty om vi ser till vad Kyrkan lär och vad den Heliga Bibeln har att säga så är det entydigt; sex utanför äktenskapet ät utav ondo.
De enda som orsakar splittring är de själva, för att inte tala om den smärta och det helvete de skapar för sig själva genom att försöka att inte se Sanningen, som Kyrkan kärleksfullt försöker visa de.

Slutsats: lyssna till Påven.

Bild på Påve Benedict XVI från Agência Brasil, och inhämtad från Wikimedia Commons, under Creative Commons-licens.

Hjärtat

Jag kom på en viktig sak som jag totalt glömde bort när jag skrev mitt senaste inlägg, att skriva med mitt hjärta, och inte enbart med hjärnan, som någon gudlös vilde.
Det jag vill ha sagt är att Gud verkligen älskar alla, även syndarna, men inte synden, och därför är det så viktigt att hålla sig borta från synden som leder till den Onde.
Därför är det viktigt att alltid hålla sig på Guds väg, genom Kyrkan.

Guds plan är ju som bekant unik för var och en av oss, och för de som märker att man ej kan/vill skaffa familj finns många olika livsval att välja mellan. Man kan leva ett normalt liv i celibat, bli präst, nunna eller kanske munk.

(De som ändå är intresserade av "råfakta" får här ännu en liten faktagrej;
kondomer släpper igenom HIV- och AIDS-virus liksom en amerikansk fotboll åker genom målet (källor; "Journal of the American Medical Association", nr 257, maj 1987 och "Nature" nr 335, 1:a september 1988)

Dessutom är det på sin plats att ta ett stycke från Katekesen;
"

2392	”Kärleken är varje mänsklig varelses grundläggande och medfödda kallelse.”[65]
2393	Då Gud skapar människan till man och kvinna ger han på samma sätt värdigheten som person såväl åt mannen som kvinnan. Det tillkommer båda, man och kvinna, att komma till insikt om och acceptera sin sexuella identitet.
2394	Kristus är kyskhetens förebild. Varje döpt människa är kallad att leva ett liv i kyskhet – och var och en skall göra det i enlighet med sin egen livssituation.
2395	Kyskheten innebär att sexualiteten integreras i personen. Den medför att man lär sig personlig självbehärskning.
2396	Bland de synder som allvarligt strider mot kyskheten måste man nämna masturbation, otukt, pornografi och homosexuella handlingar.
2397	Det förbund som makarna frivilligt har slutit med varandra innebär trogen kärlek. Detta förbund ålägger dem plikten att bevara sitt äktenskap oupplösligt.
2398	Fruktsamhet är något gott som äktenskapet ger, en gåva, ett ändamål för äktenskapet. Då makarna ger liv, deltar de i Guds faderskap.
2399	Reglering av antalet födslar utgör en aspekt av ansvarsmedvetet fader- och moderskap. Makarnas legitima avsikter rättfärdigar inte bruket av medel som är moraliskt oacceptabla (till exempel direkt sterilisering eller användandet av konstlade preventivmedel).
2400	Äktenskapsbrott och skilsmässa, polygami och fria förbindelser är allvarliga kränkningar av äktenskapets värdighet."