Vill tipsa om den fantastiska serien "Mother Angelica Live Classics" som man kan se på via EWTN. Som tur är för de flesta av oss som inte har EWTN via teven så laddar de även upp avsnitten på YouTube numera.
Avsnittet heter "Mother Angelica - Speak up for Life" men har en hel del om Treenighetens gåta att göra också, som moder Angelica talar om.
Väldigt bra förklarat som så många gånger tidigare av moder Angelica.
Mother Angelica Live Classics - Speak up for Life - Mother Angelica - 01-18-2011
Själv brukar jag då jag har YouTube på mobilen se på EWTN och då oftast "Journey Home" eller just "Mother Angelica Live" när man sitter på bussen eller tåget.
Väldigt fiffigt om ni frågar mig istället för att läsa tidningen som bara gör en upprörd, irriterad och arg över hur det ser ut i världen idag...
Visar inlägg med etikett katolsk tro. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett katolsk tro. Visa alla inlägg
onsdag 26 januari 2011
fredag 17 december 2010
Det snurrar i min skalle
Familjen - Det snurrar i min skalle
"Jag, gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen"
Ja, ni trodde säkert att bloggen var "död och begraven" sedan länge då jag inte har postat något på en sisådär åtta månader. Men icke, liket sprattlar minsann.
Jag önskar jag kunde säga att jag har studerat mig in på allting i den katolskt kristna tron nu, men att påstå så vore att ljuga för mig själv och andra förstås.
Sanningen är den att jag inte känt något behov av att skriva, och när jag har känt så har jag gjort annat helt sonika. Men har till slut tagit mig till det som jag har hört från vissa, framförallt en präst som jag mötte för några månader sedan som frågade när jag skulle börja skriva igen (känner mig oerhört hedrad att han går in på min blogg trots det långa uppehållet, vad jag förstod dock mest för att kontrollera uppdateringar hos bloggarna jag länkar till ;-) ) och med den lustiga kommentaren "det snurrar och snurrar och snurrar" ungefär som att han undrade när det skulle sluta att snurra.
Men är inte livet rätt snurrigt egentligen?
Det finns liksom inte så mycket man kan göra åt det.
Världen snurrar vidare och man själv snurrar runt i livets karusell, ibland går det som man hade tänkt sig, ibland inte. Å andra sidan kan man se det som att man behöver ta sig ur livets karusell och istället ställa sig en bit borta från det hela och betrakta det istället för att hela tiden vara en del av det.
Det är kanske här kontemplation och bönelivet kommer in i bilden.
Om man bara fokuserar på handlingarna (vilket man ej ska underskatta - en tro utan gärningar är en död tro som det på ett ungefär står i Bibeln) blir det lätt att man hamnar i den karusell där det världsliga helt tar över ens sinne och förpestar det i jakten på "lycka" med lockelser om sådant som ska göra livet mer njutningsbart, lättare och "bättre" (nej, 3D-tv kommer knappast att revolutionera ditt liv, möjligtvis kommer det bli lite roligare att glutta på dumburken).
Denna jakt på tillfälliga kickar men samtidigt en bekvämlighet måste vara den kristna trons värsta fiende. Dessa kickar manifesterar sig ofta i en vilja att se ner på andra människor där man kan gotta sig åt att man minsann själv inte är lika dålig som de. Lägg därtill att många människor som jag har samtalat ser det som oerhört onödigt att lägga ned någon som helst tid på kontemplation. Detta är i sanning mycket konstigt i en tid då man ska "hitta sig själv".
Om man nu inte tror på Gud, vad gör det då att man ber en stilla bön under vilken man kanske bättre faktiskt kan hitta sig själv då man kan fundera över det som man behöver bli bättre på och vilka människor i ens närhet man kanske kan bete sig på ett bättre sätt gentemot?
Däremot går det tydligen bra att tuta i barnen att gå på flummiga yoga-klasser där man ska leka djur...
Hur vore det om man gav barnen något viktigare än att låtsas vara djur (som oftast gör vadhelst som faller de in närhelst det faller de in) som vad det faktiskt innebär att vara en människa, skapad och älskad av Herren vår Himmelske Fader?
PS. har ännu en gång funderingar på att antingen ta och ha en mera personlig blogg alternativt en evangeliserande blogg, ni får gärna skriva vad ni tycker och tänker kring detta i en kommentar till inlägget.
"Jag, gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen"
Ja, ni trodde säkert att bloggen var "död och begraven" sedan länge då jag inte har postat något på en sisådär åtta månader. Men icke, liket sprattlar minsann.
Jag önskar jag kunde säga att jag har studerat mig in på allting i den katolskt kristna tron nu, men att påstå så vore att ljuga för mig själv och andra förstås.
Sanningen är den att jag inte känt något behov av att skriva, och när jag har känt så har jag gjort annat helt sonika. Men har till slut tagit mig till det som jag har hört från vissa, framförallt en präst som jag mötte för några månader sedan som frågade när jag skulle börja skriva igen (känner mig oerhört hedrad att han går in på min blogg trots det långa uppehållet, vad jag förstod dock mest för att kontrollera uppdateringar hos bloggarna jag länkar till ;-) ) och med den lustiga kommentaren "det snurrar och snurrar och snurrar" ungefär som att han undrade när det skulle sluta att snurra.
Men är inte livet rätt snurrigt egentligen?
Det finns liksom inte så mycket man kan göra åt det.
Världen snurrar vidare och man själv snurrar runt i livets karusell, ibland går det som man hade tänkt sig, ibland inte. Å andra sidan kan man se det som att man behöver ta sig ur livets karusell och istället ställa sig en bit borta från det hela och betrakta det istället för att hela tiden vara en del av det.
Det är kanske här kontemplation och bönelivet kommer in i bilden.
Om man bara fokuserar på handlingarna (vilket man ej ska underskatta - en tro utan gärningar är en död tro som det på ett ungefär står i Bibeln) blir det lätt att man hamnar i den karusell där det världsliga helt tar över ens sinne och förpestar det i jakten på "lycka" med lockelser om sådant som ska göra livet mer njutningsbart, lättare och "bättre" (nej, 3D-tv kommer knappast att revolutionera ditt liv, möjligtvis kommer det bli lite roligare att glutta på dumburken).
Denna jakt på tillfälliga kickar men samtidigt en bekvämlighet måste vara den kristna trons värsta fiende. Dessa kickar manifesterar sig ofta i en vilja att se ner på andra människor där man kan gotta sig åt att man minsann själv inte är lika dålig som de. Lägg därtill att många människor som jag har samtalat ser det som oerhört onödigt att lägga ned någon som helst tid på kontemplation. Detta är i sanning mycket konstigt i en tid då man ska "hitta sig själv".
Om man nu inte tror på Gud, vad gör det då att man ber en stilla bön under vilken man kanske bättre faktiskt kan hitta sig själv då man kan fundera över det som man behöver bli bättre på och vilka människor i ens närhet man kanske kan bete sig på ett bättre sätt gentemot?
Däremot går det tydligen bra att tuta i barnen att gå på flummiga yoga-klasser där man ska leka djur...
Hur vore det om man gav barnen något viktigare än att låtsas vara djur (som oftast gör vadhelst som faller de in närhelst det faller de in) som vad det faktiskt innebär att vara en människa, skapad och älskad av Herren vår Himmelske Fader?
PS. har ännu en gång funderingar på att antingen ta och ha en mera personlig blogg alternativt en evangeliserande blogg, ni får gärna skriva vad ni tycker och tänker kring detta i en kommentar till inlägget.
måndag 8 juni 2009
Min resa till kristendomen och Katolska Kyrkan
Johanna G (med bloggen "På vacklande ben") önskade med anledning av bloggens tvåårsjubileum: "Jag skulle nämnligen gärna höra dig berätta om hur och när du började intressera dig för den kristna tron och vad som fick dig att fastna just för katolska kyrkan."
Jag skulle vilja påstå att min trosresa började förmodligen långt innan jag förstod det. (Se Bibeln: Psaltaren 22:10-11: "Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst. På dig är jag kastad ända från modersskötet, redan i moderlivet var du min Gud.")
Det första minnet av "sökande" efter Gud, som jag skäms ganska mycket för nu, är hur jag kunde kasta pilar på en piltavla och liksom "utmana" Gud att om Han fanns så skulle Han låta alla pilarna hamna mitt i prick (precis som för Pippi Långstrump..). Jag gissar på att jag kanske var en åtta-nio år då. Till detta skall förstås tilläggas att ingen i min familj kan nog egentligen kallas religiös. Vi går i (Svenska) kyrkan när det är bröllop, dop eller begravning. Det är typ det. Inget tal därhemma alls om tro egentligen.
Gud är ju bara ett ord man använder såsom kraftuttryck, eller hur?
Som en del kanske känner till hos mig så har skräckfilmer, rysare och dylikt en speciell plats i mitt hjärta, och filmer överhuvudtaget förstås. Kanske just skräckfilmer och rysare just öppnade ögonen för att det finns en Katolsk Kyrka från början, med präster som utför exorcism och som jagar bort demoner och dylikt. Den film, om jag skulle välja en film, som faktiskt fick mig att fundera riktigt mycket kring livets mening, vår existens, Universum och allting måste ändå ha varit "Donnie Darko". Jag skulle till och med vilja påstå att den var mycket avgörande för att jag kom till tro överhuvudtaget, just på grund av att den på något sätt fick mig att verkligen fundera. Jag skulle dock inte generellt vilja rekommendera Donnie Darko. För många är den alldeles för mörk, och för de flesta tror jag snarare den är destruktiv för tron än uppbyggande. Vad som slår mig i många filmer, och i videospel också (som också är ett intresse) är striden mellan gott och ont.
Världen tycks vilja säga till oss hela tiden "det finns inget gott eller ont!" men så är inte sanningen.
Det ser faktiskt vem som helst att så förhåller sig inte världen.
Under min uppväxt har främst varit ateistisk moralist. Ateist då jag hela tiden ansett mig vara så logisk och vill alltid ha belägg för det som jag tycker och tänker. Moralist vet jag faktiskt inte riktigt varför jag var som ateist, mest magkänsla skulle jag vilja påstå. Det är först såhär efteråt jag har förstått att jag förmodligen var moralist också, eftersom jag motsatte mig mycket av det som andra (ateister) ansåg ofelaktigt såsom självbefläckelse (onani), sex utanför äktenskapet, osv.
Det jag däremot spirituellt haft en tjusning för i hela min uppväxt, kanske främst på grund av mina japanska influenser som jag fick från att se mycket på anime och läsa mycket manga såväl som att spela tevespel förstås, är buddhismen. Det faktum att man inte tror på Gud tycktes mig vara viktigt, men att man ändå trodde på andar och dylikt skrämde mig bort från det hela...
Den organisation som jag var mest intresserad för under denna tid, som jag också redovisade om på högstadiet, var Soka Gakkai. Jag var mycket inne på deras hemsidor och läste om deras tro. Man kan säga att deras spiritualitet går ut på att "chanta" (det vill säga skrika) ut olika ord, vilket ska ge en bättre karma. Soka Gakkai sägs också vara ökända för deras aggressiva metoder i Asien, vilket jag avfärdade som förtal, men allvarligt talat vet jag inte hur det förhåller sig. Faktum är ju att deras ledare (i Japan förstås) satt fången då Japanska staten ville samla alla under en och samma tro då man krävde enhet i leden.
Mitt "nästa stopp" i trosinriktningar var Islam. Mest kanske för att jag hade hört så vitt skilda åsikter om tron, så ville jag mest studera tron ifråga. Så jag gick till källan. Koranen. Jag läste helt enkelt sida upp och sida ner. Läste kanske 60 eller 80 sidor, samtidigt som jag fick mycket olika budskap från olika muslimer om Islam så verkade Koranen tydlig. Döda de otrogna, bland annat. Döda de som inte håller med Islam. Kanske till och med våldta och sedan döda, om jag minns rätt. Det var ganska groteskt i vilket fall som helst, och jag kunde inte riktigt se någon röd tråd i budskapet. Jag förstod faktiskt inte vad budskapet, det viktiga i Islam var.
Allvarligt talat tror jag inte att jag kan säga mig veta vad det viktigast är i Islam (borde vara tillbedjan av Gud, men jag kan inte säga att jag är säker på det).
Det som faktiskt ledde mig vidare till kristen tro, måste jag erkänna, var en webbsida från mormonerna. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag hittade till sidan ifråga, men jag kommer ihåg budskapet, att leva efter Guds tio budord. Inte bara i handling, utan även i hjärtat och i tanken.
Det var ett radikalt budskap till mig.
Jag kände mig utmanad och tänkte helt enkelt "varför inte? Vad kan det skada?" - tydligen mer än jag då visste...
Det som faktiskt gjorde att jag inte gick vidare på trons väg tillsammans med mormonerna var ganska enkelt. De hade haft månggifte. Det räckte för mig som anledning egentligen.
Då visste jag förstås inte så mycket om deras andra tro, om att man kan bli en gud själv och annat kul..
Så, resan fortsatte till den kristna tron.
Som "etnisk svensk" - som det så fint heter - ville jag förstås inte vara allt för konstig.
Alltså kändes det som att det var Svenska kyrkan som gällde. Men jag ville veta vad grunden var. Grunden var Luther, och det var där det verkligen gick utför...
Jag läste om Luther och om protestantismen i allmänhet och blev mer och med förvånad, hur Martin Luther hade skrivit en bok om hur man skulle döda alla judar, bränna deras hus till grunden, att de var Djävulens exkrementen och annat trevligt.
Var denna man verkligen en kristen? Det var den spontana tanke som dök upp hos mig.
Det som helt och klart fick mig att vända mig emot Svenska kyrkan och söka helt annanstans var när jag besökta Svenska kyrkans hemsida och deras "frågos och svar" om tron. Här skrev präster och annat folk inom samfundet ifråga om att det var helt okej med sex utanför äktenskapet, med självbefläckelse (onani) och allehanda annat.
Jag som trodde att kristna hade en högre moral, tji fick jag, inte ens min moral som ateist kunde de leva upp till.
Men jag visste ju att en högre moral fanns hos de kristna, jag hade ju läst att mormonerna (som jag ju dock förstod att de inte var kristna när jag förstod att de hållit på med månggifte) delade mycket av min moral och etik, men även ställde än högre krav på min moral och etik (ifråga om abort och "homosex" exempelvis) än jag för tillfället hade tillägnat mig.
Så, kanske framförallt tack vare Martin Luther blev jag ivägskrämd från allting protestantiskt, men mycket också tack vare Svenska "kyrkan" (faktum är att jag idag dock skulle vilja påstå att jag har en respekt för de flesta andra kristna samfund - förutom just Svenska kyrkan - för det i dessa ändå finns en uppriktighet i tron, en uppriktighet som inte finns från Svenska kyrkan centralt åtminstone). Det enda positiva minne jag har var en "prästinna" i Svenska kyrkan i min "hemförsamling" kan man säga som tydligt var emot homosex och att "ta på sig själv". Det gav mig i alla fall en tydlig indikation i mina tidiga år att kristendomen stod för det som var moraliskt och etiskt korrekt på ett sätt.
Men man kan lugnt säga att det som gjorde mig alltmer intresserad av Katolska Kyrkan var kanske för att det var den första kyrkan. Det var liksom Kyrkan, det var den insikten som jag alltmer började komma till, när jag var kanske 17 år. Jag blev också alltmer övertygad om att det som kristendomen stod för inte bara var sant, utan även logiskt och därmed också sant.
Självfallet finns det mycket i den kristna tron som är mycket ologiskt, som övergår det mänskliga förståndet, men moralen och etiken, vad man gör och inte bör göra, kändes mycket logisk. Moralen och etiken som påverkade mig själv och mitt eget leverne har nästan varit densamma som tidigare, då jag strävat efter att göra det som är gott, på något sätt och vis, å andra sidan har jag sett det som att andra människor i viss utsträckning får göra lite som de vill.
Vad jag inte förstått och som jag också började förstå såsom identifierande mig själv i den katolskt kristna tron var ju att detta i praktiken är som att låta en vän (jag försöker se alla människor såsom mina vänner, även om jag inte känner de) åka med full fart i en bil direkt mot ett stup. Det goda att göra då är ju faktiskt att säga till denne att den håller på och skada sig själv. På samma sätt ser jag det numera med mycket annat, att jag försöker att säga till mina vänner om det som jag tror skadar (det som vi kallar synd) - men för det behöver man ju inte nödvändigtvis använda den terminologin som jag som troende använder mig utav, utan som sagt finns det ju andra mer påtagliga konsekvenser man kan lyfta fram som konsekvenser av saker och ting som går emot moralen och/eller etiken.
Vid juletid 2006 så fick jag i alla fall modet att börja gå i min närmaste Katolska Kyrka. Då var jag i praktiken nästintill övertygad om att ja, den kristna tron såsom Katolska Kyrkan förklarar den är sann i det mesta väsentliga. Det handlade inte alls om att jag liksom valde församling efter var jag "kände" mig mest hemma eller mest välkommen, utan om att jag verkligen var ute efter det som var sant. Det är också vad jag tror mig har funnit, just den fullständiga sanningen.
Inte en sanning. Inte min sanning. Utan den fullständiga, universala sanningen som är densamma oavsett om jag bor och lever i Sverige, Kina, eller USA. Oavsett om jag lever på 1000-talet, 2000-talet eller 3000-talet.
Men om jag inte har belyst detta tillräckligt så just detta om gott och ont har spelat stor roll för mig. Vad som är gott och vad som är ont. Var de bådadera härstammar ifrån. Många tycks idag förneka gott och ont, trots att vi ser det framför näsan varje dag, tycks det. Det finns mycket att bli upprörd över, det finns också mycket att glädjas för. Det gäller att försöka hitta det som är gott, och ju mer jag har kontemplerat över vad allting handlar om så har jag bara kommit till ett enda ord som kan sammanfatta allting, som drog mig till kristendomen och till Katolska Kyrkan och som alla människor förtvivlat söker:
KÄRLEK
Jag skulle vilja påstå att min trosresa började förmodligen långt innan jag förstod det. (Se Bibeln: Psaltaren 22:10-11: "Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst. På dig är jag kastad ända från modersskötet, redan i moderlivet var du min Gud.")
Det första minnet av "sökande" efter Gud, som jag skäms ganska mycket för nu, är hur jag kunde kasta pilar på en piltavla och liksom "utmana" Gud att om Han fanns så skulle Han låta alla pilarna hamna mitt i prick (precis som för Pippi Långstrump..). Jag gissar på att jag kanske var en åtta-nio år då. Till detta skall förstås tilläggas att ingen i min familj kan nog egentligen kallas religiös. Vi går i (Svenska) kyrkan när det är bröllop, dop eller begravning. Det är typ det. Inget tal därhemma alls om tro egentligen.
Gud är ju bara ett ord man använder såsom kraftuttryck, eller hur?
Som en del kanske känner till hos mig så har skräckfilmer, rysare och dylikt en speciell plats i mitt hjärta, och filmer överhuvudtaget förstås. Kanske just skräckfilmer och rysare just öppnade ögonen för att det finns en Katolsk Kyrka från början, med präster som utför exorcism och som jagar bort demoner och dylikt. Den film, om jag skulle välja en film, som faktiskt fick mig att fundera riktigt mycket kring livets mening, vår existens, Universum och allting måste ändå ha varit "Donnie Darko". Jag skulle till och med vilja påstå att den var mycket avgörande för att jag kom till tro överhuvudtaget, just på grund av att den på något sätt fick mig att verkligen fundera. Jag skulle dock inte generellt vilja rekommendera Donnie Darko. För många är den alldeles för mörk, och för de flesta tror jag snarare den är destruktiv för tron än uppbyggande. Vad som slår mig i många filmer, och i videospel också (som också är ett intresse) är striden mellan gott och ont.
Världen tycks vilja säga till oss hela tiden "det finns inget gott eller ont!" men så är inte sanningen.
Det ser faktiskt vem som helst att så förhåller sig inte världen.
Under min uppväxt har främst varit ateistisk moralist. Ateist då jag hela tiden ansett mig vara så logisk och vill alltid ha belägg för det som jag tycker och tänker. Moralist vet jag faktiskt inte riktigt varför jag var som ateist, mest magkänsla skulle jag vilja påstå. Det är först såhär efteråt jag har förstått att jag förmodligen var moralist också, eftersom jag motsatte mig mycket av det som andra (ateister) ansåg ofelaktigt såsom självbefläckelse (onani), sex utanför äktenskapet, osv.
Det jag däremot spirituellt haft en tjusning för i hela min uppväxt, kanske främst på grund av mina japanska influenser som jag fick från att se mycket på anime och läsa mycket manga såväl som att spela tevespel förstås, är buddhismen. Det faktum att man inte tror på Gud tycktes mig vara viktigt, men att man ändå trodde på andar och dylikt skrämde mig bort från det hela...
Den organisation som jag var mest intresserad för under denna tid, som jag också redovisade om på högstadiet, var Soka Gakkai. Jag var mycket inne på deras hemsidor och läste om deras tro. Man kan säga att deras spiritualitet går ut på att "chanta" (det vill säga skrika) ut olika ord, vilket ska ge en bättre karma. Soka Gakkai sägs också vara ökända för deras aggressiva metoder i Asien, vilket jag avfärdade som förtal, men allvarligt talat vet jag inte hur det förhåller sig. Faktum är ju att deras ledare (i Japan förstås) satt fången då Japanska staten ville samla alla under en och samma tro då man krävde enhet i leden.
Mitt "nästa stopp" i trosinriktningar var Islam. Mest kanske för att jag hade hört så vitt skilda åsikter om tron, så ville jag mest studera tron ifråga. Så jag gick till källan. Koranen. Jag läste helt enkelt sida upp och sida ner. Läste kanske 60 eller 80 sidor, samtidigt som jag fick mycket olika budskap från olika muslimer om Islam så verkade Koranen tydlig. Döda de otrogna, bland annat. Döda de som inte håller med Islam. Kanske till och med våldta och sedan döda, om jag minns rätt. Det var ganska groteskt i vilket fall som helst, och jag kunde inte riktigt se någon röd tråd i budskapet. Jag förstod faktiskt inte vad budskapet, det viktiga i Islam var.
Allvarligt talat tror jag inte att jag kan säga mig veta vad det viktigast är i Islam (borde vara tillbedjan av Gud, men jag kan inte säga att jag är säker på det).
Det som faktiskt ledde mig vidare till kristen tro, måste jag erkänna, var en webbsida från mormonerna. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag hittade till sidan ifråga, men jag kommer ihåg budskapet, att leva efter Guds tio budord. Inte bara i handling, utan även i hjärtat och i tanken.
Det var ett radikalt budskap till mig.
Jag kände mig utmanad och tänkte helt enkelt "varför inte? Vad kan det skada?" - tydligen mer än jag då visste...
Det som faktiskt gjorde att jag inte gick vidare på trons väg tillsammans med mormonerna var ganska enkelt. De hade haft månggifte. Det räckte för mig som anledning egentligen.
Då visste jag förstås inte så mycket om deras andra tro, om att man kan bli en gud själv och annat kul..
Så, resan fortsatte till den kristna tron.
Som "etnisk svensk" - som det så fint heter - ville jag förstås inte vara allt för konstig.
Alltså kändes det som att det var Svenska kyrkan som gällde. Men jag ville veta vad grunden var. Grunden var Luther, och det var där det verkligen gick utför...
Jag läste om Luther och om protestantismen i allmänhet och blev mer och med förvånad, hur Martin Luther hade skrivit en bok om hur man skulle döda alla judar, bränna deras hus till grunden, att de var Djävulens exkrementen och annat trevligt.
Var denna man verkligen en kristen? Det var den spontana tanke som dök upp hos mig.
Det som helt och klart fick mig att vända mig emot Svenska kyrkan och söka helt annanstans var när jag besökta Svenska kyrkans hemsida och deras "frågos och svar" om tron. Här skrev präster och annat folk inom samfundet ifråga om att det var helt okej med sex utanför äktenskapet, med självbefläckelse (onani) och allehanda annat.
Jag som trodde att kristna hade en högre moral, tji fick jag, inte ens min moral som ateist kunde de leva upp till.
Men jag visste ju att en högre moral fanns hos de kristna, jag hade ju läst att mormonerna (som jag ju dock förstod att de inte var kristna när jag förstod att de hållit på med månggifte) delade mycket av min moral och etik, men även ställde än högre krav på min moral och etik (ifråga om abort och "homosex" exempelvis) än jag för tillfället hade tillägnat mig.
Så, kanske framförallt tack vare Martin Luther blev jag ivägskrämd från allting protestantiskt, men mycket också tack vare Svenska "kyrkan" (faktum är att jag idag dock skulle vilja påstå att jag har en respekt för de flesta andra kristna samfund - förutom just Svenska kyrkan - för det i dessa ändå finns en uppriktighet i tron, en uppriktighet som inte finns från Svenska kyrkan centralt åtminstone). Det enda positiva minne jag har var en "prästinna" i Svenska kyrkan i min "hemförsamling" kan man säga som tydligt var emot homosex och att "ta på sig själv". Det gav mig i alla fall en tydlig indikation i mina tidiga år att kristendomen stod för det som var moraliskt och etiskt korrekt på ett sätt.
Men man kan lugnt säga att det som gjorde mig alltmer intresserad av Katolska Kyrkan var kanske för att det var den första kyrkan. Det var liksom Kyrkan, det var den insikten som jag alltmer började komma till, när jag var kanske 17 år. Jag blev också alltmer övertygad om att det som kristendomen stod för inte bara var sant, utan även logiskt och därmed också sant.
Självfallet finns det mycket i den kristna tron som är mycket ologiskt, som övergår det mänskliga förståndet, men moralen och etiken, vad man gör och inte bör göra, kändes mycket logisk. Moralen och etiken som påverkade mig själv och mitt eget leverne har nästan varit densamma som tidigare, då jag strävat efter att göra det som är gott, på något sätt och vis, å andra sidan har jag sett det som att andra människor i viss utsträckning får göra lite som de vill.
Vad jag inte förstått och som jag också började förstå såsom identifierande mig själv i den katolskt kristna tron var ju att detta i praktiken är som att låta en vän (jag försöker se alla människor såsom mina vänner, även om jag inte känner de) åka med full fart i en bil direkt mot ett stup. Det goda att göra då är ju faktiskt att säga till denne att den håller på och skada sig själv. På samma sätt ser jag det numera med mycket annat, att jag försöker att säga till mina vänner om det som jag tror skadar (det som vi kallar synd) - men för det behöver man ju inte nödvändigtvis använda den terminologin som jag som troende använder mig utav, utan som sagt finns det ju andra mer påtagliga konsekvenser man kan lyfta fram som konsekvenser av saker och ting som går emot moralen och/eller etiken.
Vid juletid 2006 så fick jag i alla fall modet att börja gå i min närmaste Katolska Kyrka. Då var jag i praktiken nästintill övertygad om att ja, den kristna tron såsom Katolska Kyrkan förklarar den är sann i det mesta väsentliga. Det handlade inte alls om att jag liksom valde församling efter var jag "kände" mig mest hemma eller mest välkommen, utan om att jag verkligen var ute efter det som var sant. Det är också vad jag tror mig har funnit, just den fullständiga sanningen.
Inte en sanning. Inte min sanning. Utan den fullständiga, universala sanningen som är densamma oavsett om jag bor och lever i Sverige, Kina, eller USA. Oavsett om jag lever på 1000-talet, 2000-talet eller 3000-talet.
Men om jag inte har belyst detta tillräckligt så just detta om gott och ont har spelat stor roll för mig. Vad som är gott och vad som är ont. Var de bådadera härstammar ifrån. Många tycks idag förneka gott och ont, trots att vi ser det framför näsan varje dag, tycks det. Det finns mycket att bli upprörd över, det finns också mycket att glädjas för. Det gäller att försöka hitta det som är gott, och ju mer jag har kontemplerat över vad allting handlar om så har jag bara kommit till ett enda ord som kan sammanfatta allting, som drog mig till kristendomen och till Katolska Kyrkan och som alla människor förtvivlat söker:
KÄRLEK
söndag 19 april 2009
Bloggen som evangelisation?
Har funderat lite på detta på sistone, hur jag egentligen skall göra med bloggen.
Känns mest ibland som att det är jag personligen som är mest intresserad av den, att "skriva av mig" ibland. Annars skulle jag gärna skriva om annat som intresserar mig, och kanske även "bjuda" på mig själv mera. Samtidigt känner jag mig något förpliktigad i och med bloggens namn att hålla mig till ämnet förstås, och det kanske är just vad folk vill läsa om när de går in på bloggen.
Sedan är det förstås frågan om ens blogg verkligen gör någon skillnad egentligen.
Kan en blogg verkligen göra en skillnad i en persons liv, kan den väcka en Gudstro, och kan den blogg som jag idag skriver göra detta eller finns det bättre sätt att evangelisera, att nå ut med tron på vår Himmelske Fader på?
Eller finns det rentav bättre sätt att använda sin tid och kraft?
Känns mest ibland som att det är jag personligen som är mest intresserad av den, att "skriva av mig" ibland. Annars skulle jag gärna skriva om annat som intresserar mig, och kanske även "bjuda" på mig själv mera. Samtidigt känner jag mig något förpliktigad i och med bloggens namn att hålla mig till ämnet förstås, och det kanske är just vad folk vill läsa om när de går in på bloggen.
Sedan är det förstås frågan om ens blogg verkligen gör någon skillnad egentligen.
Kan en blogg verkligen göra en skillnad i en persons liv, kan den väcka en Gudstro, och kan den blogg som jag idag skriver göra detta eller finns det bättre sätt att evangelisera, att nå ut med tron på vår Himmelske Fader på?
Eller finns det rentav bättre sätt att använda sin tid och kraft?
tisdag 24 februari 2009
Fettisdagen
Matteusevangeliet 6:16-18:
"När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön.
Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte,
så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig."
Idag är det fettisdagen, eller semmeldagen som det ofta kallas i folkmun, dagen då man oftast käkar just en "temla" (som Ture Sventon skulle sagt det, heter ju som alla vet "semla", men Herr Ture Sventon har lite svårt med "s"-ljudet, han läspar alltså). Men varför egentligen? Jo, för att käka upp sig inför den 40-dagarsfasta som inleds av morgondagens Askonsdag och avslutas med Långfredagen. Vi katoliker har förvisso bara skyldighet att fasta just dessa två dagar "på riktigt", det vill säga ett mål mat (enligt biskop Anders Arborelius skrivelse inför fastan 2008) under dagen (Askonsdagen och Långfredagen). Personer över 60 år eller under 13 år och andra med förhinder är förstås undantagna. Vad jag har förstått det som är vår biskop i sitt yttrande något mera strikt än den generella regeln för Kyrkan, som ligger på ett mål mat och två mindre mål mat. Dock bör man ju självfallet sträva efter att följa den lokale biskopen. Tillägg: man skall självfallet inte äta landlevande djur, kött, under dessa två obligatoriska dagar, vilket är en detalj som jag av naturliga orsaker glömmer bort, då jag inte äter kött annars heller.
Man bör också "ge upp" någonting under fastan, gärna något som kostar pengar som man istället kan ge till de fattiga genom Stockholm katolska stifts karitativa arbete. Kanske man kan avstå från någonting man brukar unna sig, eller avbryta något som ligger en till last, som man kanske faktiskt lika gärna kan leva utan ett tag.
Vi firar ju, som kanske bekant, just fastan för att minnas Jesu Kristi lidande och fastande i öknen i 40 dagar, men också för att tänka på alla i världen som inte kan få mat för dagen, alla som i världen lider på olika sätt.
Från Katolska Kyrkans Katekes:
"1434 Den kristnes inre botgöring kan ta sig många olika uttryck. Skriften och kyrkofäderna betonar särskilt tre former: fasta, bön och allmosor, som uttrycker omvändelse i förhållande till det egna jaget, till Gud och till andra människor. Bredvid den radikala rening som äger rum i dopet och martyriet brukar de som medel att uppnå syndernas förlåtelse nämna ansträngningar att försona sig med sin nästa, botgöringens tårar, omsorgen om nästans frälsning, helgonens förbön och kärlekens gärningar som ”gör att många synder blir förlåtna” (1 Pet 4:8)."
Hittade den här videon från tangle.com, tidigare GodTube.com, en sång om fastan, riktigt upplyftande och rolig:
Lent Song - tangle.com
"När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön.
Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte,
så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig."
Idag är det fettisdagen, eller semmeldagen som det ofta kallas i folkmun, dagen då man oftast käkar just en "temla" (som Ture Sventon skulle sagt det, heter ju som alla vet "semla", men Herr Ture Sventon har lite svårt med "s"-ljudet, han läspar alltså). Men varför egentligen? Jo, för att käka upp sig inför den 40-dagarsfasta som inleds av morgondagens Askonsdag och avslutas med Långfredagen. Vi katoliker har förvisso bara skyldighet att fasta just dessa två dagar "på riktigt", det vill säga ett mål mat (enligt biskop Anders Arborelius skrivelse inför fastan 2008) under dagen (Askonsdagen och Långfredagen). Personer över 60 år eller under 13 år och andra med förhinder är förstås undantagna. Vad jag har förstått det som är vår biskop i sitt yttrande något mera strikt än den generella regeln för Kyrkan, som ligger på ett mål mat och två mindre mål mat. Dock bör man ju självfallet sträva efter att följa den lokale biskopen. Tillägg: man skall självfallet inte äta landlevande djur, kött, under dessa två obligatoriska dagar, vilket är en detalj som jag av naturliga orsaker glömmer bort, då jag inte äter kött annars heller.
Man bör också "ge upp" någonting under fastan, gärna något som kostar pengar som man istället kan ge till de fattiga genom Stockholm katolska stifts karitativa arbete. Kanske man kan avstå från någonting man brukar unna sig, eller avbryta något som ligger en till last, som man kanske faktiskt lika gärna kan leva utan ett tag.
Vi firar ju, som kanske bekant, just fastan för att minnas Jesu Kristi lidande och fastande i öknen i 40 dagar, men också för att tänka på alla i världen som inte kan få mat för dagen, alla som i världen lider på olika sätt.
Från Katolska Kyrkans Katekes:
"1434 Den kristnes inre botgöring kan ta sig många olika uttryck. Skriften och kyrkofäderna betonar särskilt tre former: fasta, bön och allmosor, som uttrycker omvändelse i förhållande till det egna jaget, till Gud och till andra människor. Bredvid den radikala rening som äger rum i dopet och martyriet brukar de som medel att uppnå syndernas förlåtelse nämna ansträngningar att försona sig med sin nästa, botgöringens tårar, omsorgen om nästans frälsning, helgonens förbön och kärlekens gärningar som ”gör att många synder blir förlåtna” (1 Pet 4:8)."
Hittade den här videon från tangle.com, tidigare GodTube.com, en sång om fastan, riktigt upplyftande och rolig:
Lent Song - tangle.com
tisdag 17 februari 2009
Tre "katolska" favoritfilmer
Fick utmaningen från Katolik i Sverige att lista tre favoritfilmer, med anknytning till den katolska 
tron, och där handlingen spelar en roll för handlingen eller för någon/några av huvudpersonerna.
Lost Souls - som handlar om en grupp (en sekt nästan, porträtteras det som) katoliker som tror att Satan/Djävulen likt Gud skall bli människa.
Hellboy - har tyvärr inte sett tvåan ännu, men ettan har jag på DVD också och Hellboy - huvudpersonen - är en demon som nazisterna skapar - men hans adoptivfar, tillika en katolsk präst - tror att han själv kan välja mellan gott och ont, vilket han också gör, ty Hellboy blir "the Bureau of Paranormal Research and Defense":s mest framstående kämpe mot demoner och annat ont, och är också själv katolik och bär med sig en rosenkrans.
Besatt - "The Ecorcism of Emily Rose" - något som definitivt gjort att man överhuvudtaget hört talas om Katolska Kyrkan är förstås exorcismer. Filmen "Besatt" eller "The Exorcism of Emily Rose" är speciell då den skall vara den mest verklighetstrogna filmen som finns om hur en exorcism verkligen går till, och vad jag har förstått det som så skall ljudupptagningarna som finns i filmen var genuina, från det riktiga fallet. I verkligheten utspelar det sig hela i Tyskland och inte i USA, och kvinnan heter något helt annat. Men just det faktum att det målet har varit att göra den mest verklighetstrogna exorcismfilmen höjer det hela några nivåer i hur skrämmande filmen är.
Bubblare: Donnie Darko - jag vet, filmen "Donnie Darko" innehåller inte något katolskt, men är den film - om en film så kan - som fick mig att börja tro. Jag inbillar mig inte alls att denna film skulle ha den effekten på någon annan - snarare tvärtom. Den är så pass mystisk och mörk och handlar om spekulationer om det "tangenta universum" som faller ihop, men också o
m val, en högre mening med det liv han lever, att allting på något mystiskt sätt hänger ihop, men också om konsekvenserna av detta. Men framförallt känns det efter att man sett filmen som att man inte förstått något. Den måste ses flera gånger. Även om man sett den flera gånger - som jag själv - är det ändå som att den bara slutar som en gåta för betraktaren.
Jag skickar vidare utmaningen till Charlotte-Therese, Ave Maris Stella och Ora et labora.
tron, och där handlingen spelar en roll för handlingen eller för någon/några av huvudpersonerna.Lost Souls - som handlar om en grupp (en sekt nästan, porträtteras det som) katoliker som tror att Satan/Djävulen likt Gud skall bli människa.
Hellboy - har tyvärr inte sett tvåan ännu, men ettan har jag på DVD också och Hellboy - huvudpersonen - är en demon som nazisterna skapar - men hans adoptivfar, tillika en katolsk präst - tror att han själv kan välja mellan gott och ont, vilket han också gör, ty Hellboy blir "the Bureau of Paranormal Research and Defense":s mest framstående kämpe mot demoner och annat ont, och är också själv katolik och bär med sig en rosenkrans.
Besatt - "The Ecorcism of Emily Rose" - något som definitivt gjort att man överhuvudtaget hört talas om Katolska Kyrkan är förstås exorcismer. Filmen "Besatt" eller "The Exorcism of Emily Rose" är speciell då den skall vara den mest verklighetstrogna filmen som finns om hur en exorcism verkligen går till, och vad jag har förstått det som så skall ljudupptagningarna som finns i filmen var genuina, från det riktiga fallet. I verkligheten utspelar det sig hela i Tyskland och inte i USA, och kvinnan heter något helt annat. Men just det faktum att det målet har varit att göra den mest verklighetstrogna exorcismfilmen höjer det hela några nivåer i hur skrämmande filmen är.
Bubblare: Donnie Darko - jag vet, filmen "Donnie Darko" innehåller inte något katolskt, men är den film - om en film så kan - som fick mig att börja tro. Jag inbillar mig inte alls att denna film skulle ha den effekten på någon annan - snarare tvärtom. Den är så pass mystisk och mörk och handlar om spekulationer om det "tangenta universum" som faller ihop, men också o
m val, en högre mening med det liv han lever, att allting på något mystiskt sätt hänger ihop, men också om konsekvenserna av detta. Men framförallt känns det efter att man sett filmen som att man inte förstått något. Den måste ses flera gånger. Även om man sett den flera gånger - som jag själv - är det ändå som att den bara slutar som en gåta för betraktaren.Jag skickar vidare utmaningen till Charlotte-Therese, Ave Maris Stella och Ora et labora.
måndag 16 februari 2009
Bikt-video
En riktigt bra video från en samling för katolska män i USA.
Gillar starkt att prästen ifråga, Fader Richard, är så rak på sak.
Men framförallt sprider han budskapet på ett humoristiskt sätt, men kompromissar ändå inte med det viktiga - att leva den kristna tron i verkligheten.
Father Larry Richard's Confession Speech, April 12, 2008
Till exempel belyser han dödssynder, såsom att inte gå på Mässan (Gudstjänsten) på söndagar (det finns förstås undantag).
Han säger många sanningar också, bland annat "When was the last time you heard a good homily on masturbation?" - svaret är såklart ingen, aldrig.
Jag förstår att självbefläckelse (även kallat onani) är ett ämne som till och med präster tycker är pinsamt att ta upp, det är i alla fall det intrycket jag får.
Uppdatering: Katolska Kyrkans Katekes:
"2352 Med masturbation menas avsiktlig aktivering av könsorganen för att uppnå sexuell lust. ”Både kyrkans läroämbete och de troendes sinne för moral har i linje med en beständig tradition alltid utan tvekan förklarat att masturbation är en handling som i sig själv är allvarligt missriktad.” ”Vilket motivet än må vara strider det avsiktliga bruket av sexualiteten utanför normala äktenskapliga relationer mot dess inre målsättning.” Man söker att på detta sätt uppnå sexuell njutning utanför ”den sexuella relation som den moraliska ordningen kräver, den som i ett sammanhang av sann kärlek förverkligar hela meningen med den ömsesidiga hängivelsen och förmedlingen av nytt mänskligt liv”."
Bibeln:
Matteusevangeliet 5:27-28: "Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap." (detta är alltså vad Jesus Kristus säger)
Gillar starkt att prästen ifråga, Fader Richard, är så rak på sak.
Men framförallt sprider han budskapet på ett humoristiskt sätt, men kompromissar ändå inte med det viktiga - att leva den kristna tron i verkligheten.
Father Larry Richard's Confession Speech, April 12, 2008
Till exempel belyser han dödssynder, såsom att inte gå på Mässan (Gudstjänsten) på söndagar (det finns förstås undantag).
Han säger många sanningar också, bland annat "When was the last time you heard a good homily on masturbation?" - svaret är såklart ingen, aldrig.
Jag förstår att självbefläckelse (även kallat onani) är ett ämne som till och med präster tycker är pinsamt att ta upp, det är i alla fall det intrycket jag får.
Uppdatering: Katolska Kyrkans Katekes:
"2352 Med masturbation menas avsiktlig aktivering av könsorganen för att uppnå sexuell lust. ”Både kyrkans läroämbete och de troendes sinne för moral har i linje med en beständig tradition alltid utan tvekan förklarat att masturbation är en handling som i sig själv är allvarligt missriktad.” ”Vilket motivet än må vara strider det avsiktliga bruket av sexualiteten utanför normala äktenskapliga relationer mot dess inre målsättning.” Man söker att på detta sätt uppnå sexuell njutning utanför ”den sexuella relation som den moraliska ordningen kräver, den som i ett sammanhang av sann kärlek förverkligar hela meningen med den ömsesidiga hängivelsen och förmedlingen av nytt mänskligt liv”."
Bibeln:
Matteusevangeliet 5:27-28: "Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap." (detta är alltså vad Jesus Kristus säger)
torsdag 12 februari 2009
Stöd påve Benedikt XVI
Med bakgrunden av SSPX-skandalen så har en samling katoliker trogna Kyrkan och präster och andra startat en namninsamling till stöd för påve Benedikt XVI:s faderliga gest.Att han gjorde det som var rätt, även fastän det inte var politiskt korrekt.
Att göra det som är rätt men inte alltid politiskt korrekt är väl förresten en ganska god sammanfattning av vad den katolska tron i praktiken innebär...
Skriv under brevet som ger påven ditt stöd
Bilden är av Szamil och är under Creative Commons Attribution ShareAlike 2.5-licensen.
torsdag 5 februari 2009
Tack Maria Hasselgren!
Likt många andra, eller kanske snarare tack vare många andra (Katolsk mamma, Johan Stenberg, Katolik i Sverige och Gud allena!) har nyheten nått mig att Maria Hasselgren, Kyrkans pressansvarige, har rett ut hur det förhåller sig, men är också kritisk till hur fort media ofta reagerar gentemot den katolska kyrkan. Det är ju inte första gången en ren jakt på katolska kyrkan sker i Sverige, och det är sannerligen långt ifrån sista.
Maria Hasselgren bekymrar sig förstås över att journalister inte ens kan bemöda sig att kolla upp saker och ting med Katolska Kyrkan självt, eller ens fråga någon katolik om saken.
Ett exempel på detta är ju självfallet hur missuppfattat det har blivit med vad en exkommunicering och ett upphävande av densamma innebär.
Men särskilt ett avsnitt i det Maria Hasselgren skriver tycker jag är intressant:
"Många katoliker - dock alldeles för få - gjorde insatser för att hjälpa judar under kriget. I Rom var det många - om än inte tillräckligt många - som fann en fristad i stadens kloster och kyrkor. Ínte minst bakom Vatikanens skyddande murar hos påven Pius XII. När denne avled 1958 tackade flera judiska företrädare, däribland staten Israels dåvarande FN-ambassadör Golda Meir, för allt han gjort för att skydda judarna undan nazisternas förföljelser. Albert Einstein sa vid samma tillfälle: "Det var bara den Katolska kyrkan som protesterade mot Hitlers våldsamma angrepp mot och katolska kyrna saknar soneten. Innan dess hade jag inte haft något intresse av kyrkan, men idag känner jag stor beundran för kyrkan, som ensam hade modet att kämpa för andliga sanningar och moralisk frihet"."
Det är värt att poängtera detta, men också det faktum att de katolska områdena i Tyskland under nazisttiden också var de ställen där program för att "avliva" handikappade mötte mest motstånd.
Samtidigt är det lustigt hur Maria Hasselgren ju uttryckte sig att hon finner det "alltid problematiskt om man inte genomgått en ordentlig konvertitundervisning" där hon samtidigt säger sig tro att de flesta som konverterar till Katolska Kyrkan är som hon själv och Gert Gelotte. Ja, den ökände Gert Gelotte som med "Katolsk" Vision ställer sig emot de mest fundamentala katolska tros- och lärosatser, som har problem att erkänna auktoriteten i Kyrkan - en auktoritet som redan befästes i Gamla Testamentet - som sedan Jesus Kristus ger till den Kyrka Han grundar - den Katolska Kyrkan. Jag berörde denna oro i ett tidigare inlägg, "Gert och Maria i SVT:s myssoffa".
Vad jag efterlyser från Maria Hasselgren, och Katolska Kyrkan i övrigt här i Sverige kanske framförallt, är att man är tydlig med vad vi faktiskt tror på, och att Kyrkan inte bara är någon flummig organisation som hjälper de fattiga och så. Det är självfallet mycket bra det också, men framförallt handlar Katolska Kyrkan om en genuin tro, en Gudsfruktan.
Denna Gudstro är oförenlig med "Katolsk" Visions budskap om att "demokratisera" Kyrkan, bland annat genom att viga kvinnor till "präster" (vilket inte är Guds sanna vilja så som vi kristna ser på saken), gifta präster, utlevande av homosexuella tendenser, skilsmässor och omgifte, Eukaristin till alla - oavsett om de befinner sig i ett tillstånd av dödssynd eller ej, osv.
De som verkligen tror på det som "Katolsk" Vision talar om i sitt manifest kanske bör söka sig exempelvis till Svenska kyrkan eller annan protestantiskt samfund där det redan är "demokratiskt" och man faktiskt inte tror på synder, Bibeln och Jesus Kristus på samma levande sätt som vi i Katolska Kyrkan faktiskt gör. Om man är kristen på riktigt så innebär det faktiskt att man inte alltid går den enkla vägen. Som det står i Bibeln, Vägen är smal:
Matteusevangeliet 7:14
Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.
Maria Hasselgren bekymrar sig förstås över att journalister inte ens kan bemöda sig att kolla upp saker och ting med Katolska Kyrkan självt, eller ens fråga någon katolik om saken.
Ett exempel på detta är ju självfallet hur missuppfattat det har blivit med vad en exkommunicering och ett upphävande av densamma innebär.
Men särskilt ett avsnitt i det Maria Hasselgren skriver tycker jag är intressant:
"Många katoliker - dock alldeles för få - gjorde insatser för att hjälpa judar under kriget. I Rom var det många - om än inte tillräckligt många - som fann en fristad i stadens kloster och kyrkor. Ínte minst bakom Vatikanens skyddande murar hos påven Pius XII. När denne avled 1958 tackade flera judiska företrädare, däribland staten Israels dåvarande FN-ambassadör Golda Meir, för allt han gjort för att skydda judarna undan nazisternas förföljelser. Albert Einstein sa vid samma tillfälle: "Det var bara den Katolska kyrkan som protesterade mot Hitlers våldsamma angrepp mot och katolska kyrna saknar soneten. Innan dess hade jag inte haft något intresse av kyrkan, men idag känner jag stor beundran för kyrkan, som ensam hade modet att kämpa för andliga sanningar och moralisk frihet"."
Det är värt att poängtera detta, men också det faktum att de katolska områdena i Tyskland under nazisttiden också var de ställen där program för att "avliva" handikappade mötte mest motstånd.
Samtidigt är det lustigt hur Maria Hasselgren ju uttryckte sig att hon finner det "alltid problematiskt om man inte genomgått en ordentlig konvertitundervisning" där hon samtidigt säger sig tro att de flesta som konverterar till Katolska Kyrkan är som hon själv och Gert Gelotte. Ja, den ökände Gert Gelotte som med "Katolsk" Vision ställer sig emot de mest fundamentala katolska tros- och lärosatser, som har problem att erkänna auktoriteten i Kyrkan - en auktoritet som redan befästes i Gamla Testamentet - som sedan Jesus Kristus ger till den Kyrka Han grundar - den Katolska Kyrkan. Jag berörde denna oro i ett tidigare inlägg, "Gert och Maria i SVT:s myssoffa".
Vad jag efterlyser från Maria Hasselgren, och Katolska Kyrkan i övrigt här i Sverige kanske framförallt, är att man är tydlig med vad vi faktiskt tror på, och att Kyrkan inte bara är någon flummig organisation som hjälper de fattiga och så. Det är självfallet mycket bra det också, men framförallt handlar Katolska Kyrkan om en genuin tro, en Gudsfruktan.
Denna Gudstro är oförenlig med "Katolsk" Visions budskap om att "demokratisera" Kyrkan, bland annat genom att viga kvinnor till "präster" (vilket inte är Guds sanna vilja så som vi kristna ser på saken), gifta präster, utlevande av homosexuella tendenser, skilsmässor och omgifte, Eukaristin till alla - oavsett om de befinner sig i ett tillstånd av dödssynd eller ej, osv.
De som verkligen tror på det som "Katolsk" Vision talar om i sitt manifest kanske bör söka sig exempelvis till Svenska kyrkan eller annan protestantiskt samfund där det redan är "demokratiskt" och man faktiskt inte tror på synder, Bibeln och Jesus Kristus på samma levande sätt som vi i Katolska Kyrkan faktiskt gör. Om man är kristen på riktigt så innebär det faktiskt att man inte alltid går den enkla vägen. Som det står i Bibeln, Vägen är smal:
Matteusevangeliet 7:14
Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.
måndag 26 januari 2009
SSPX YouTube-video
Genom min vän Alex H. (som kommenterat här på bloggen tidigare) fick jag tag på en video om SSPX.
St. Thomas Becket Catholic Church - SSPX
Vad jag kan utröna av videon så tror de på samma saker som alla katoliker, och tror just på auktoriteten som Kyrkan har. Man visar också på många sätt att man tror att Guds vilja är att fira Gudstjänst på ett så värdigt sätt som möjligt, varför man förväntar sig exempelvis att både män och kvinnor klär sig värdigt (män bör exempelvis inte ha kortbyxor och kvinnor bör täcka huvudet under Mässan).
Självfallet verkar mycket fokus ligga på den Gregorianska Riten, och personligen blir jag väldans sugen på att delta i en Gregoriansk Mässa (tyvärr så firas den på ganska olämpliga tider för mig här i Stockholm).
Något annat som det läggs ned mycket längre tid på att förklara är den katolska tron och våra läror. Man är grundliga och går igenom många olika saker som karakteriserar den katolska tron, och ger referenser både till Bibeln och till Kyrkofäderna.
Helt klart en YouTube-video värd att se, inte bara för att få inblick i SSPX, utan också för att fördjupa förståelsen för den katolska tron och våra läror förstås.
St. Thomas Becket Catholic Church - SSPX
Vad jag kan utröna av videon så tror de på samma saker som alla katoliker, och tror just på auktoriteten som Kyrkan har. Man visar också på många sätt att man tror att Guds vilja är att fira Gudstjänst på ett så värdigt sätt som möjligt, varför man förväntar sig exempelvis att både män och kvinnor klär sig värdigt (män bör exempelvis inte ha kortbyxor och kvinnor bör täcka huvudet under Mässan).
Självfallet verkar mycket fokus ligga på den Gregorianska Riten, och personligen blir jag väldans sugen på att delta i en Gregoriansk Mässa (tyvärr så firas den på ganska olämpliga tider för mig här i Stockholm).
Något annat som det läggs ned mycket längre tid på att förklara är den katolska tron och våra läror. Man är grundliga och går igenom många olika saker som karakteriserar den katolska tron, och ger referenser både till Bibeln och till Kyrkofäderna.
Helt klart en YouTube-video värd att se, inte bara för att få inblick i SSPX, utan också för att fördjupa förståelsen för den katolska tron och våra läror förstås.
Rik helg
Tja, man kan väl lugnt påstå att jag har haft en mycket "rik" eller kanske innehållsrik helg.Förutom en omtentamen och kalas har jag även lyckats möta Johanna och Johan Stenberg och
varit på en kort reträtt hos Opus Dei.
Mötte upp Johanna & Johan vid Katolska Domkyrkan vid Medborgarplatsen för att sedan ta en fika vid McDonald's där i närheten. Det är alltid något visst med att träffa personer IRL ("In Real Life" eller i verkliga livet som det ju bör heta på ren svenska) och det är nog sällan man upplever personen likadant som den bild man har byggt upp genom Internet.
Det var helt enkelt väldans trevligt att möta J&J, tyvärr hade jag inte så pass mycket tid till godo då jag skulle på kalas för min kusin, och fick ganska abrupt springa iväg, då jag var lite väl optimistisk med tiden.
Dagen därpå, söndagen, var jag på en mindre reträtt (själva reträtten exklusive Mässa var ju bara två timmar), min första överhuvudtaget, för studenter, på Lärkstaden. Där ingick två stycken så kallade betraktelse, som innebar framförallt prästens reflektioner över Bibelord, ofta anknutet till det verkliga livet.
Det ingick också en föreläsning av en lekman. Själva temat för reträtten kan väl sammanfattas ha varit "Kärlek", då främst kärleken till vår nästa. Hur centrerade kring oss själva vi kan vara, att man exempelvis sätter in personer i olika kategorier, de/den här personen/-ern har jag roligt med, de/den här har jag för att de är bra kontakter inför arbetslivet osv.
Men också att man kanske förväntar sig att andra personer hela tiden hör av sig, att man inte själv bryr sig så mycket som man kanske borde om sin nästa. Att man kanske inte lyssnar till vad andra har att säga, vad som är viktigt i deras liv, vad deras svårighetet är och så vidare.
Helt enkelt det nya budet var det stående temat - "Älska din nästa så som jag har älskat er" - Jesus Kristus.
Jag inbillar mig i alla fall att det är det bud som är svårast att uppfylla, då det hela tiden finns mera att göra på området, det finns alltid mer kärlek man kan ge till sin nästa, på olika sätt.
När man är helt, helt uppfylld av kärleken kan man helt enkelt inte synda, har vi ju också lärt oss genom Guds ord - Bibeln. När kärleken för vår nästa så helt genomsyrar hela vårt väsen finns helt enkelt inte utrymme för någonting själviskt, något som bryter mot Guds bud.
Därmed är kärleken vägen.
Riktig kärlek för sin nästa innebär också handlingar, att man visar sin kärlek i handlingar, även om det kanske bara innebär att vi kan be för de.
Bilden är förstås av Katolska Domkyrkan, bilden är av Allgau och är under Creative Commons Attribution ShareAlike 3.0-licensen .
onsdag 21 januari 2009
SSPX
Man kan ju lugnt påstå att det i "bloggosfären" och den kristna nyhetsförmedligen råder total kalabalik inför kvällens avsnitt av Uppdrag granskning.
Värt att notera om SSPX, eller Prästbrödraskapet S:t Pius X som det också heter, är att:
* De inte officiellt är rasistiska eller antisemitiska.
* De är inte en del utav Katolska Kyrkan.
* Deras biskopar är exkommunicerade av Katolska Kyrkan.
Att SSPX inte är en del utav Katolska Kyrkan har inte med att det inom rörelsen finns rasistiska tendenser, utan att rörelsen ifråga vägrar att erkänna Kyrkans auktoritet.
Om man inte erkänner Kyrkans auktoritet kan man inte heller kalla sig katolik.
Så enkelt är det.
SVT skriver också: "Prästbrödraskapet SSPX överhuvud i Tyskland, Pater Franz Schmidberger, reagerar nu mot vad han ser som smutskastning i tidskriften Der Spiegels artikel om Uppdrag gransknings avslöjande." ..."I texten hänvisar Schmidberger också till att påven Pius XI varnat för nazisternas gudlösa regim och deras förbrytelser."...
Dagen skriver bland annat; ..."I programmet får vi möta Sten Sandmark, före detta kyrkoherde i Oskarshamns församling, som lämnat Svenska kyrkan till förmån för brödraskapet. Nu studerar han på SSPX:s prästsseminarium i Tyskland och vigs till präst i sommar. Tanken är att han då ska återvända till Sverige för att leda "det svenska korståget".- Jag vill att alla svenskar ska upptäcka det jag har upptäckt, säger han i programmet. Vi kämpar gemensamt hela gruppen för att Sverige återigen ska bli katolskt."...
Det är såklart kul att läsa sådant, att flera vill kämpa för att göra Sverige katolskt igen, samtidigt känns det såklart lite konstigt att höra från någon som faktiskt själv inte i ordets rätta bemärkelse är katolik..
Katolska Kyrkan har också lagt upp en liten förklaring om situationen mellan Kyrkan och SSPX.
Det Katolska Kyrkan skriver menar dock Jonas de Geer, SSPX:s grundare i Sverige, är rena lögner; ..."Det, och annat, avfärdar dock Jonas De Geer som "rena lögner". Han skriver på sin blogg att han inte sett Uppdrag granskning men han är inte hoppfull om resultatet: "... det torde bli ett av svensk journalistisks lågvattenmärken". De Geer menar att det är märkligt att Sveriges television ger sig på de som "vägrat acceptera de förödande förändringar" som skett inom den Katolska kyrkan. Han ser dem som motsatt sig förändringarna som de enda "regelbundet praktiserande traditionella katolikerna" och uppger att de är mellan 20 och 30 personer i hela Skandinavien. "...
Katolska Kyrkan har ju också, skall nämnas, förhoppningar om att SSPX skall kunna bli en del utav Kyrkan igen, men det kräver en del från SSPX-rörelsens håll.
Värt att notera om SSPX, eller Prästbrödraskapet S:t Pius X som det också heter, är att:
* De inte officiellt är rasistiska eller antisemitiska.
* De är inte en del utav Katolska Kyrkan.
* Deras biskopar är exkommunicerade av Katolska Kyrkan.
Att SSPX inte är en del utav Katolska Kyrkan har inte med att det inom rörelsen finns rasistiska tendenser, utan att rörelsen ifråga vägrar att erkänna Kyrkans auktoritet.
Om man inte erkänner Kyrkans auktoritet kan man inte heller kalla sig katolik.
Så enkelt är det.
SVT skriver också: "Prästbrödraskapet SSPX överhuvud i Tyskland, Pater Franz Schmidberger, reagerar nu mot vad han ser som smutskastning i tidskriften Der Spiegels artikel om Uppdrag gransknings avslöjande." ..."I texten hänvisar Schmidberger också till att påven Pius XI varnat för nazisternas gudlösa regim och deras förbrytelser."...
Dagen skriver bland annat; ..."I programmet får vi möta Sten Sandmark, före detta kyrkoherde i Oskarshamns församling, som lämnat Svenska kyrkan till förmån för brödraskapet. Nu studerar han på SSPX:s prästsseminarium i Tyskland och vigs till präst i sommar. Tanken är att han då ska återvända till Sverige för att leda "det svenska korståget".- Jag vill att alla svenskar ska upptäcka det jag har upptäckt, säger han i programmet. Vi kämpar gemensamt hela gruppen för att Sverige återigen ska bli katolskt."...
Det är såklart kul att läsa sådant, att flera vill kämpa för att göra Sverige katolskt igen, samtidigt känns det såklart lite konstigt att höra från någon som faktiskt själv inte i ordets rätta bemärkelse är katolik..
Katolska Kyrkan har också lagt upp en liten förklaring om situationen mellan Kyrkan och SSPX.
Det Katolska Kyrkan skriver menar dock Jonas de Geer, SSPX:s grundare i Sverige, är rena lögner; ..."Det, och annat, avfärdar dock Jonas De Geer som "rena lögner". Han skriver på sin blogg att han inte sett Uppdrag granskning men han är inte hoppfull om resultatet: "... det torde bli ett av svensk journalistisks lågvattenmärken". De Geer menar att det är märkligt att Sveriges television ger sig på de som "vägrat acceptera de förödande förändringar" som skett inom den Katolska kyrkan. Han ser dem som motsatt sig förändringarna som de enda "regelbundet praktiserande traditionella katolikerna" och uppger att de är mellan 20 och 30 personer i hela Skandinavien. "...
Katolska Kyrkan har ju också, skall nämnas, förhoppningar om att SSPX skall kunna bli en del utav Kyrkan igen, men det kräver en del från SSPX-rörelsens håll.
onsdag 7 januari 2009
Lydnad och auktoritet
Lydnad är något ytterst centralt i kristen tro.Att Gud är den högsta auktoriteten likaså.
Personligen skulle jag vilja påstå att dessa två grundbultar fastslogs i Gamla Testamentet.
Ty den som lyder Gud - som ju alltid är den högsta auktoriteten oavsett hur annorlunda Hans bud kan te sig mot den verklighet eller de känslor som omger oss är - får Guds behag och välgång.
Kanske inte i denna värld, men vad är denna värld för värld värd namnet egentligen?
Det allra tydligaste exemplet på denna blinda lydnad - som överstiger allt vårt förstånd - ser vi i Abraham i första Moseboken.
"En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Han sade till honom: 'Abraham!' Han svarade: 'Ja, här är jag.' Då sade han: 'Tag din son Isak, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig" (1 Mos 22:1-2)
Gud ger och Gud tar.
"När de kommit fram till den plats som Gud hade sagt till Abraham, byggde han ett altare där och gjorde i ordning veden. Sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son.
Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: 'Abraham! Abraham!' Han svarade: 'Här är jag.' Då sade han: 'Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. Nu vet jag att du fruktar Gud...'" (1 Mos 22:9-12)
Ingen har dock någonsin påstått att det skulle vara lätt att följa Gud.
Tvärtom.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste ha känts för Abraham att få budet att offra sin ende son, som han genom ett mirakel - från Gud - hade fått med sin hustru.
Vi vet ju att den kristna historien är full utav martyrer, som fått dö för sin tro.
Vi har idag många kristna systrar och bröder i världen som får dö för deras tror skull, kanske främst i Indien, men också i Kina och många andra länder i framförallt Mellanöstern.
Låt oss be för dessa.
Det är dock viktigt att urskilja vad som faktiskt är Herrens vilja och vad som är villoläror.
Därför är det intressant att vissa som kallar sig kristna idag menar på att det inte finns någon högre auktoritet än de själva, att de själva är tillräckliga för att kunna tolka Guds ord - Bibeln.
Men se vilka skiftande svar människorna kommer fram till när de själva hävdar sig som den högsta auktoriteten. Vi har protestantiska, så kallade kristna i allt från Ku Klux Klan, som dödar de med annan hudfärg, i Westboro Baptist Church som stör vid begravningar av amerikanska militärer och menar på att detta är Guds straff, och här hemma i Sverige har vi ju Svenska kyrkan som alltid försöker vara politiskt korrekt.
Listan kan helt enkelt göras mycket, mycket längre.
Med grund i Bibelcitatet Matt 16:18-19 där Jesus Kristus säger till Petrus: "Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." tror vi katoliker just att Jesus Kristus här inte bara grundar Kyrkan, den Heliga Katolska och Apostoliska Kyrkan, utan också instiftar Petrusämbetet, ni vet, hela det där köret med att vi har en påve.
Men inte bara det, för här ger Jesus Kristus - Gud - ett löfte.
Han lovar att Kyrkan för alltid skall vara trogen och ledd av Honom.
Detta innebär inte att varje enskild individ som utgör Katolska Kyrkan är ofelbar.
Det innebär att Kyrkans lära och tro är ofelbar.
Eftersom vi fortfarande är människor så har vi alltid möjligheten att fela.
Det är därför felaktigheter - inte i lära eller tro - har kunnat ske inom Kyrkan.
torsdag 1 januari 2009
"Underlivsteologi"
"Underlivsteologi" är vad en vän kallar "fokuseringen" på sexlivet från exempelvis Katolska Kyrkans sida.
För de, som mot förmodan, missat vad det handlar om så anser Katolska Kyrkan att:
* Abort är mord, och därför en dödssynd.
* Sex utanför äktenskapet, som är mellan en kvinna och en man, är en dödssynd och bör därför undvikas.
* Preventivmedel är högst klandervärt att använda, och så vitt jag är införstådd så räknas också detta som en dödssynd om det används vid den sexuella akten - även om det är inom äktenskapet.
* Homosexuella handlingar är felaktiga och tillika dödssynd.
* Självbefläckelse (onani) är också det en dödssynd.
Allt detta är förstås sant, men om man bara ser till detta så skrapar man bara på ytan.
Det allra första man egentligen bör göra, om man verkligen är intresserad varför Kyrkan säger det hon säger, är att gå till Katolska Kyrkans Katekes för vägledning.
Katolska Kyrkans Katekes om abort:
"2271 Från det första århundradet har kyrkan förklarat att varje framkallad abort är något moraliskt ont. Denna lära har inte förändrats. Den förblir oföränderlig. Direkt abort, dvs, avsedd som mål eller medel, står i allvarlig motsättning till den moraliska lagen:
Kortfattat, så vitt jag har förstått det dock, så förhåller det sig helt enkelt så att den mänskliga sexualiteten har ett högre syfte.
Dess syfte är inte enbart till njutning för individen, ty då missbrukar vi sexualiteten.
För visst kan gåvan missbrukas, som med så mycket annat vi välsignas med.
Det faktum att sexualiteten har ett uppdrag, en uppgift, det vill säga att föra människosläktet vidare gör att sexualiteten inte kan behandlas hur som helst.
Det handlar förstås också om renhet i själen, då utlevande av sexualiteten på olika sätt - utanför äktenskapet - leder till orenlighet.
Eller som Jesus Kristus i sin Bergspredikan säger: ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte bryta ett äktenskap. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap”(Matt 5:27-28).
Katolska Kyrkans Katekes om självbefläckelse (onani):
" 2352 Med masturbation menas avsiktlig aktivering av könsorganen för att uppnå sexuell lust. ”Både kyrkans läroämbete och de troendes sinne för moral har i linje med en beständig tradition alltid utan tvekan förklarat att masturbation är en handling som i sig själv är allvarligt missriktad.”[20] ”Vilket motivet än må vara strider det avsiktliga bruket av sexualiteten utanför normala äktenskapliga relationer mot dess inre målsättning.” Man söker att på detta sätt uppnå sexuell njutning utanför ”den sexuella relation som den moraliska ordningen kräver, den som i ett sammanhang av sann kärlek förverkligar hela meningen med den ömsesidiga hängivelsen och förmedlingen av nytt mänskligt liv”.[21]"
Vidare står det: "
"
Att bryta emot kyskheten på dessa sätt, oavsett om det är genom självbefläckelse, otukt, pornografi eller homosexuella handlingar har man därmed gjort sig skyldig till en dödssynd.
Att dock, för en enda sekund tro att Kyrkan bara bryr sig om den sexuella sfären av det mänskliga levernet är dock att bedra sig något otroligt.
Men meningen med denna bloggpost var att just belysa denna aspekt, som media om och om igen, och människor, kanske tack vare just medias ignorans, ser som sanningar.
Att icke förglömma för övrigt i den Katolska Kyrkans tro och lära är också mer specifikt om "homosexualitet":
"2357 Med homosexualitet menar man relationer mellan män och kvinnor som känner sexuell dragning – exklusiv eller huvudsaklig – till personer av samma kön. Den antar mycket olika former under tidernas lopp och i olika kulturer. Dess psykiska ursprung har till stor del inte kunnat förklaras. Med stöd av Skriften som framställer homosexuella handlingar som i högsta grad klandervärda[23] har traditionen alltid förklarat att ”homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga”.[24] De strider mot den naturliga lagen. De stänger av den sexuella akten från att ge liv. De har inte sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet. De kan aldrig i något fall godkännas. [2333]
För de, som mot förmodan, missat vad det handlar om så anser Katolska Kyrkan att:
* Abort är mord, och därför en dödssynd.
* Sex utanför äktenskapet, som är mellan en kvinna och en man, är en dödssynd och bör därför undvikas.
* Preventivmedel är högst klandervärt att använda, och så vitt jag är införstådd så räknas också detta som en dödssynd om det används vid den sexuella akten - även om det är inom äktenskapet.
* Homosexuella handlingar är felaktiga och tillika dödssynd.
* Självbefläckelse (onani) är också det en dödssynd.
Allt detta är förstås sant, men om man bara ser till detta så skrapar man bara på ytan.Det allra första man egentligen bör göra, om man verkligen är intresserad varför Kyrkan säger det hon säger, är att gå till Katolska Kyrkans Katekes för vägledning.
Katolska Kyrkans Katekes om abort:
"2271 Från det första århundradet har kyrkan förklarat att varje framkallad abort är något moraliskt ont. Denna lära har inte förändrats. Den förblir oföränderlig. Direkt abort, dvs, avsedd som mål eller medel, står i allvarlig motsättning till den moraliska lagen:
Du skall inte döda ett foster genom fosterfördrivning, och du skall inte låta ett nyfött barn
förgås.[15] Gud, som är livets Herre, har åt människan anförtrott den höga uppgiften att tjäna livet, och människan skall på ett sätt som är henne värdigt fullgöra den. Livet måste därför skyddas med allra största omsorg alltifrån konceptionen: abort och barnamord är avskyvärda
brott.[16]
2272 Formell medverkan till abort är en svår synd. Kyrkan bestraffar detta brott mot det mänskliga livet med det kanoniska straff som kallas ”exkommunikation”. Den som utför en abort ådrar sig exkommunikation latae
"2274 Eftersom fostret skall betraktas som person från och med konceptionen skall dess integritet försvaras, det skall omhändertas och vara föremål för medicinska åtgärder, i den mån detta är möjligt – liksom varje annan mänsklig varelse.
Katolska Kyrkans lära, som beskrivs i Katolska Kyrkans Katekes, om den mänskliga sexualiteten är alldeles för omfattande för att rymmas i ett blogginlägg, därför rekommenderar jag istället att den intresserade själv söker i Katekesen.Prenatal fosterdiagnostik är moraliskt tillåten, ”om den respekterar embryots och det mänskliga fostrets liv och integritet, och om den är inriktad på att rädda dess liv eller bota det som individ.... Den står i allvarlig motsättning till den moraliska lagen när den som resultat av undersökningarna räknar med eventualiteten att framkalla en abort. En diagnos kan inte vara identisk med en
dödsdom”.[22] "
Kortfattat, så vitt jag har förstått det dock, så förhåller det sig helt enkelt så att den mänskliga sexualiteten har ett högre syfte.
Dess syfte är inte enbart till njutning för individen, ty då missbrukar vi sexualiteten.
För visst kan gåvan missbrukas, som med så mycket annat vi välsignas med.
Det faktum att sexualiteten har ett uppdrag, en uppgift, det vill säga att föra människosläktet vidare gör att sexualiteten inte kan behandlas hur som helst.
Det handlar förstås också om renhet i själen, då utlevande av sexualiteten på olika sätt - utanför äktenskapet - leder till orenlighet.
Eller som Jesus Kristus i sin Bergspredikan säger: ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte bryta ett äktenskap. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap”(Matt 5:27-28).
Katolska Kyrkans Katekes om självbefläckelse (onani):
" 2352 Med masturbation menas avsiktlig aktivering av könsorganen för att uppnå sexuell lust. ”Både kyrkans läroämbete och de troendes sinne för moral har i linje med en beständig tradition alltid utan tvekan förklarat att masturbation är en handling som i sig själv är allvarligt missriktad.”[20] ”Vilket motivet än må vara strider det avsiktliga bruket av sexualiteten utanför normala äktenskapliga relationer mot dess inre målsättning.” Man söker att på detta sätt uppnå sexuell njutning utanför ”den sexuella relation som den moraliska ordningen kräver, den som i ett sammanhang av sann kärlek förverkligar hela meningen med den ömsesidiga hängivelsen och förmedlingen av nytt mänskligt liv”.[21]"
Vidare står det: "
| 2396 | Bland de synder som allvarligt strider mot kyskheten måste man nämna masturbation, otukt, pornografi och homosexuella handlingar. |
Att bryta emot kyskheten på dessa sätt, oavsett om det är genom självbefläckelse, otukt, pornografi eller homosexuella handlingar har man därmed gjort sig skyldig till en dödssynd.
Att dock, för en enda sekund tro att Kyrkan bara bryr sig om den sexuella sfären av det mänskliga levernet är dock att bedra sig något otroligt.
Men meningen med denna bloggpost var att just belysa denna aspekt, som media om och om igen, och människor, kanske tack vare just medias ignorans, ser som sanningar.
Att icke förglömma för övrigt i den Katolska Kyrkans tro och lära är också mer specifikt om "homosexualitet":
"2357 Med homosexualitet menar man relationer mellan män och kvinnor som känner sexuell dragning – exklusiv eller huvudsaklig – till personer av samma kön. Den antar mycket olika former under tidernas lopp och i olika kulturer. Dess psykiska ursprung har till stor del inte kunnat förklaras. Med stöd av Skriften som framställer homosexuella handlingar som i högsta grad klandervärda[23] har traditionen alltid förklarat att ”homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga”.[24] De strider mot den naturliga lagen. De stänger av den sexuella akten från att ge liv. De har inte sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet. De kan aldrig i något fall godkännas. [2333]
2358 Ett icke ringa antal människor uppvisar grundläggande homosexuella tendenser. Denna böjelse har objektivt sett en felaktig inriktning; för de flesta av dem utgör den en verklig prövning. Man skall ta emot dem med respekt, medlidande och finkänslighet. Varje tecken på orättfärdig diskriminering när det gäller dessa människor skall undvikas. Dessa personer är kallade att förverkliga Guds vilja i sitt liv, och om de är kristna är de kallade att med Herrens offer på korset förena de svårigheter de kan råka ut för på grund av sin läggning.
2359 Homosexuella personer är kallade till kyskhet. Genom självbehärskningens dygder, som fostrar till inre frihet, ibland med stöd av osjälvisk vänskap och med hjälp av bönen och den sakramentala nåden kan och skall de stegvis och beslutsamt närma sig den kristna fullkomligheten. [2347]"
Dagen.se:s Anders Gustafsson skrev förresten nyligen ett intressant blogginlägg om sexfixeringen ""Katolska kyrkan är inte besatt av sex - men du är det"" där han bl.a. skriver:
"Det finns en intressant aspekt att ta upp. I Foreign Policys senaste nummer svarar en av de främsta journalisterna som bevakar Katolska kyrkan, John Allen, på tio påståenden om den. Ett av dem är "Katolska kyrkan är besatt av sex". Allens lakoniska svar är: "Nej, men du är det". Han skriver att före 1960-talets sexuella revolution hade många tyckt det väldigt konstigt om någon hade anklagat Katolska kyrkan för att vara pryd. Snarare brukade folk attackera den för motsatsen, i synnerhet i jämförelse med puritanska protestanter. "
söndag 7 december 2008
Alla har vi kors...
Tänkte på det, att alla har vi ju faktiskt kors att bära.
Även de allra starkaste individerna, eller i alla fall de som man tror är starkast, får man höra om att de faller, eller får kanske i förtroende vet om vilka kors de bär inom sig.
Dessa kan variera så oerhört från människa till människa.
Korsen kan ju, till det yttre, te sig likadana, men vi kan, vid närmare titt, se att materialet kanske är annorlunda, kanske utformningen också är något annorlunda.
Storleken på korsen kanske också varierar.
Den som är stark kanske har ett tyngre kors.
Kanske den som är stark inte har ett tyngre kors, utan förväntas istället göra så mycket mer utöver att bära korset.
Saken är den, vid en första anblick kan korset se oansenligt ut, men då kanske vi inte ser miljön personen som bär det utsätts för.
Eller så ser vi inte det andra som personen gör utöver att bära korset.
Därför bör vi vara försiktiga med att dra slutsatser.
Samtidigt bör vi alla också veta att Gud aldrig ger oss ett tyngre kors än vi orkar bära.
Så även när det känns tungt, eller när vi ser andra som verkar ha ett kors att bära som tycks vara alldeles för tungt för personen ifråga, bör vi veta att med Gud är allt möjligt.
Även i de stunder när vi inte tror att Gud finns där för oss så är Han med oss.
Till sist, när allt kommer omkring, får alla sin rättmätiga lön för det vi har gjort - och det vi inte har gjort - mot Gud och mot våra bröder och systrar här på jorden.
Även de allra starkaste individerna, eller i alla fall de som man tror är starkast, får man höra om att de faller, eller får kanske i förtroende vet om vilka kors de bär inom sig.
Dessa kan variera så oerhört från människa till människa.
Korsen kan ju, till det yttre, te sig likadana, men vi kan, vid närmare titt, se att materialet kanske är annorlunda, kanske utformningen också är något annorlunda.
Storleken på korsen kanske också varierar.
Den som är stark kanske har ett tyngre kors.
Kanske den som är stark inte har ett tyngre kors, utan förväntas istället göra så mycket mer utöver att bära korset.
Saken är den, vid en första anblick kan korset se oansenligt ut, men då kanske vi inte ser miljön personen som bär det utsätts för.
Eller så ser vi inte det andra som personen gör utöver att bära korset.
Därför bör vi vara försiktiga med att dra slutsatser.
Samtidigt bör vi alla också veta att Gud aldrig ger oss ett tyngre kors än vi orkar bära.
Så även när det känns tungt, eller när vi ser andra som verkar ha ett kors att bära som tycks vara alldeles för tungt för personen ifråga, bör vi veta att med Gud är allt möjligt.
Även i de stunder när vi inte tror att Gud finns där för oss så är Han med oss.
Till sist, när allt kommer omkring, får alla sin rättmätiga lön för det vi har gjort - och det vi inte har gjort - mot Gud och mot våra bröder och systrar här på jorden.
lördag 6 december 2008
Idé att ens bry sig?
Har funderat på det på sistone; är det ens någon idé som kristen att bry sig om politiken?
Jag var extremt politiskt intresserad och aktiv innan jag blev kristen, men min kristna tro gjorde mitt politiska engagemang (inom SSU och Socialdemokraterna) omöjligt. Att stödja en rörelse som ovillkorligt ser det som en rätt för en kvinna att döda sitt barn, är inte okej som kristen. Därutöver tillkommer förstås att "Rörelsen" (Socialdemokratin) utan kompromiss vill tillåta "homoäktenskap" och adoption för samkönade par. Snacka om att strunta i barnen.
I vilket fall som helst, så var detta något jag förstod att jag var tvungen att ge upp, och gjorde så också långt innan jag blev upptagen i katolska kyrkans fulla gemenskap.
Ett tag efter att jag kommit i kommunion med katolska kyrkan bestämde jag mig dock för att gå med i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.
Ju mer jag läst om "Krist"-demokraterna dock, och hur de har utvecklats, framförallt i synen på människovärdet. "Krist"demokraterna har ju nämligen faktiskt varit DRIVANDE i frågan om att utvidga möjligheterna till abort.
Det var de som LADE FRAM motionen om att tillåta utländska kvinnor att komma hit till Sverige för att döda sina ofödda barn.
Till skillnad från "Krist"demokraterna, såsom parti (ty ideologin är det verkligen inget fel på, läs gärna påve Leo XIII:s encyklika "Rerum Novarum" som är själva grunden för kristdemokratisk ideologi, som motsätter sig både socialism och kapitalism) så verkar Sverigedemokraterna i
dagens läge allt mera utkristallisera sig som de som värnar om värden som är värda att kämpa för, såsom att sänka abortgränserna (för att sedan avskaffa abort helt vad jag har förstått det som), men man vill också försvara familjen genom att ge extra ekonomiskt stöd till de som kan komma att bli ensamstående mödrar (vilket ju gör att man minskar de ekonomiska argument för en abort som finns) men Sverigedemokraterna erkänner inte heller "samkönade äktenskap" eller att samkönade par skulle få adoptera, särskilt med tanke på barnen är detta viktigt.
Många organisationer vars syfte är att värna om barnen har motsatt sig att samkönade par skulle få adoptera.
Så, min fundering är egentligen, finns det någon framtid för Kristdemokraterna i Sverige såsom parti?
Uppdatering: Dagen rapporterade ju igår också om högervridningen av KDU, vilket i praktiken innebär mindre bistånd, mindre hjälp till de allra fattigaste, ser bara EU-medlemskapet som något positivt p.g.a. de ekonomiska incitamenten men inte någon uppryckning i moralfrågorna. Att man dessutom inte värnar om alkoholmonopolet i den utsträckning det skulle behövas är förstås också beklagligt, då det enligt ledande alkoholforskare är det enda sättet att faktiskt minimera antalet beroende.
Jag var extremt politiskt intresserad och aktiv innan jag blev kristen, men min kristna tro gjorde mitt politiska engagemang (inom SSU och Socialdemokraterna) omöjligt. Att stödja en rörelse som ovillkorligt ser det som en rätt för en kvinna att döda sitt barn, är inte okej som kristen. Därutöver tillkommer förstås att "Rörelsen" (Socialdemokratin) utan kompromiss vill tillåta "homoäktenskap" och adoption för samkönade par. Snacka om att strunta i barnen.
I vilket fall som helst, så var detta något jag förstod att jag var tvungen att ge upp, och gjorde så också långt innan jag blev upptagen i katolska kyrkans fulla gemenskap.
Ett tag efter att jag kommit i kommunion med katolska kyrkan bestämde jag mig dock för att gå med i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.
Ju mer jag läst om "Krist"-demokraterna dock, och hur de har utvecklats, framförallt i synen på människovärdet. "Krist"demokraterna har ju nämligen faktiskt varit DRIVANDE i frågan om att utvidga möjligheterna till abort.
Det var de som LADE FRAM motionen om att tillåta utländska kvinnor att komma hit till Sverige för att döda sina ofödda barn.
Till skillnad från "Krist"demokraterna, såsom parti (ty ideologin är det verkligen inget fel på, läs gärna påve Leo XIII:s encyklika "Rerum Novarum" som är själva grunden för kristdemokratisk ideologi, som motsätter sig både socialism och kapitalism) så verkar Sverigedemokraterna i
dagens läge allt mera utkristallisera sig som de som värnar om värden som är värda att kämpa för, såsom att sänka abortgränserna (för att sedan avskaffa abort helt vad jag har förstått det som), men man vill också försvara familjen genom att ge extra ekonomiskt stöd till de som kan komma att bli ensamstående mödrar (vilket ju gör att man minskar de ekonomiska argument för en abort som finns) men Sverigedemokraterna erkänner inte heller "samkönade äktenskap" eller att samkönade par skulle få adoptera, särskilt med tanke på barnen är detta viktigt.Många organisationer vars syfte är att värna om barnen har motsatt sig att samkönade par skulle få adoptera.
Så, min fundering är egentligen, finns det någon framtid för Kristdemokraterna i Sverige såsom parti?
Uppdatering: Dagen rapporterade ju igår också om högervridningen av KDU, vilket i praktiken innebär mindre bistånd, mindre hjälp till de allra fattigaste, ser bara EU-medlemskapet som något positivt p.g.a. de ekonomiska incitamenten men inte någon uppryckning i moralfrågorna. Att man dessutom inte värnar om alkoholmonopolet i den utsträckning det skulle behövas är förstås också beklagligt, då det enligt ledande alkoholforskare är det enda sättet att faktiskt minimera antalet beroende.
fredag 5 december 2008
Vem hatar inte Katolska Kyrkan?
Det är frågan jag ställde mig efter jag läste gårdagens upplaga av Stockholm City.
I den intervjuades Karin Victorin, konstnärlig ledare för Hootchy Kootchy Club som på lördag anordnar en "klubbkväll med katolskt kyrktema".
Bl.a. säger hon;
..."Sedan kommer påven som Gud glömde att göra en procession och tala till sina åhörare, en påve som är styrd av sina hjärnspöken horan och madonnan. Den heliga treenigheten. "...
På frågan varför man vill häckla den katolska tron är svaret:
..."Det är lite bundet till julen. Men det har också varit efterfrågat av vår publik. Religion och fundamentalism, som många gånger förtränger sexualiteten och kallar utlevelse för något syndigt, är populärt att driva med inom burleskkulturen. "...
Dessutom utlovas avslöjande av "the vatican secret" som man ska lockas till att höra om med argumentet att ..."Man har ju hört en del rykten om vad som försiggår bakom Vatikanens stängda dörrar"...
Frågan jag tänkt på ett tag är egentligen; vem hatar inte Katolska Kyrkan?
Vi verkar verkligen ha alla emot oss. Antingen är vi inte "tillräckligt Bibeltrogna" (enligt t.ex. Jehovas Vittnen) eller så är vi "för" Bibeltrogna (enligt alla politiskt korrekta).
Det händer mycket sällan att man får extra pluspoäng för att man är katolik.
Istället får man frågor om man verkligen stödjer Kyrkans inställning till t.ex. abort, "homosexualitet" (egentligen homosexuella handlingar, får man nog förklara då), preventivmedel, att kvinnor inte "får" bli präster osv.
Frågan de egentligen ställer är ju då om man är katolik.
För det är ju egentligen det det handlar om.
Även när det känns obekvämt att försvara Kyrkan så är det nödvändigt.
För som Jesus Kristus själv yttrade i Lukasevangeliet:
Lukasevangeliet 13:22-30:
"Gå in genom den trånga porten
Han gick genom städer och byar och undervisade på sin väg mot Jerusalem.
Någon frågade honom: "Herre, är det bara några få som blir räddade?" Han sade till dem:
"Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Jag säger er: många skall försöka ta sig in men inte lyckas.
När väl husets herre har stigit upp och låst porten och ni blir stående utanför och bultar och säger: Herre, öppna för oss! så kommer han att svara: Jag vet inte vilka ni är.
Då säger ni: Vi har ätit och druckit tillsammans med dig, och du har undervisat på våra gator.
Han skall svara: Jag vet inte vilka ni är. Bort härifrån, alla ni orättens hantlangare.
Där skall ni gråta och skära tänder, när ni får se Abraham och Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike medan ni själva blir utdrivna.
Och människor skall komma från öster och väster och från norr och söder och ligga till bords i Guds rike.
Och då skall sådana som är sist bli först, och sådana som är först skall bli sist.""
Som Jesus själv skulle sagt det, vi som är trogna Honom bör vara världens salt.
I den intervjuades Karin Victorin, konstnärlig ledare för Hootchy Kootchy Club som på lördag anordnar en "klubbkväll med katolskt kyrktema".
Bl.a. säger hon;
..."Sedan kommer påven som Gud glömde att göra en procession och tala till sina åhörare, en påve som är styrd av sina hjärnspöken horan och madonnan. Den heliga treenigheten. "...
På frågan varför man vill häckla den katolska tron är svaret:
..."Det är lite bundet till julen. Men det har också varit efterfrågat av vår publik. Religion och fundamentalism, som många gånger förtränger sexualiteten och kallar utlevelse för något syndigt, är populärt att driva med inom burleskkulturen. "...
Dessutom utlovas avslöjande av "the vatican secret" som man ska lockas till att höra om med argumentet att ..."Man har ju hört en del rykten om vad som försiggår bakom Vatikanens stängda dörrar"...
Frågan jag tänkt på ett tag är egentligen; vem hatar inte Katolska Kyrkan?
Vi verkar verkligen ha alla emot oss. Antingen är vi inte "tillräckligt Bibeltrogna" (enligt t.ex. Jehovas Vittnen) eller så är vi "för" Bibeltrogna (enligt alla politiskt korrekta).
Det händer mycket sällan att man får extra pluspoäng för att man är katolik.
Istället får man frågor om man verkligen stödjer Kyrkans inställning till t.ex. abort, "homosexualitet" (egentligen homosexuella handlingar, får man nog förklara då), preventivmedel, att kvinnor inte "får" bli präster osv.
Frågan de egentligen ställer är ju då om man är katolik.
För det är ju egentligen det det handlar om.
Även när det känns obekvämt att försvara Kyrkan så är det nödvändigt.
För som Jesus Kristus själv yttrade i Lukasevangeliet:
Lukasevangeliet 13:22-30:
"Gå in genom den trånga porten
Han gick genom städer och byar och undervisade på sin väg mot Jerusalem.
Någon frågade honom: "Herre, är det bara några få som blir räddade?" Han sade till dem:
"Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Jag säger er: många skall försöka ta sig in men inte lyckas.
När väl husets herre har stigit upp och låst porten och ni blir stående utanför och bultar och säger: Herre, öppna för oss! så kommer han att svara: Jag vet inte vilka ni är.
Då säger ni: Vi har ätit och druckit tillsammans med dig, och du har undervisat på våra gator.
Han skall svara: Jag vet inte vilka ni är. Bort härifrån, alla ni orättens hantlangare.
Där skall ni gråta och skära tänder, när ni får se Abraham och Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike medan ni själva blir utdrivna.
Och människor skall komma från öster och väster och från norr och söder och ligga till bords i Guds rike.
Och då skall sådana som är sist bli först, och sådana som är först skall bli sist.""
Som Jesus själv skulle sagt det, vi som är trogna Honom bör vara världens salt.
tisdag 2 december 2008
Tvagningen innan Himmelriket
"Tvagningen innan Himmelriket", vad är det för rubrik egentligen?Tja, jag tänkte jag skulle belysa Skärselden igen.
Ty Skärselden betecknas av Heliga Gertrud den Stora (1256-1306, 16 nov.) som just en förberedelse inför Himmelriket. Visst, människorna lider där, ty reningen, tvagningen, att bränna ut synden ur själen gör ont.
I Heliga Gertrud den Storas egna ord:
..."Då kommer den fundamentala frågan: Vad är ”Skärselden” för något?
Jag skulle vilja påstå att det är en mycket finurlig uppfinning av Gud. För att förstå det bättre vill jag ta ett eget exempel: Föreställ dig att en dörr öppnas en dag och en gestalt av obeskrivlig skönhet uppenbarar sig för dig, en gestalt så skön att du aldrig sett dess like på jorden. Du blir fascinerad men även ängslig över denna gestalt av ljus och skönhet, särskilt när Han visar sin stora kärlek till dig – något du aldrig skulle kunna föreställa dig. Du märker också att Han mycket gärna vill dra dig närmare sig och omfamna dig. Kärlekens eld, som redan brinner i ditt hjärta, uppmanar dig till att kasta dig i Hans armar. Men precis då blir du medveten om att du inte har tvättat dig under en lång tid, att du luktar illa, att du är ful, att din näsa rinner, att ditt hår är smutsigt, att dina kläder är fläckiga och så vidare. När du har detta självmedvetande förstår du att det inte är möjligt att presentera dig för Honom på detta sätt. Först måste jag bli ren, sedan går jag genast tillbaka till Honom!
Då brinner Hans kärlek så våldsamt i dig, så stark och brinnande att väntan att bli ren är outhärdlig. Smärtan av att inte vara hos Honom är som om hjärtat var i lågor, även om det bara varar en kort stund. Den förfärliga smärtan som kommer av att hjärtat brinner är i proportion till den Kärlek som har uppenbarat sig för dig: det är Kärlekens eld.
Detta är Skärselden. Det är den försening som orsakBlogger: God katolik - Skapa inläggats av vår själsliga orenhet, en försening innan Guds omfamning kan äga rum. Det är en kärlekens eld som får oss att lida på ett outhärdligt sätt, en väntan och längtan efter Kärleken. Det är exakt denna flamma, denna brinnande längtan som renar oss från våra orenheter. Jag vågar säga att Skärselden är en längtans plats, av en oerhörd längtan efter Gud, efter Gud som vi redan har mött och sett men som vår själ ännu inte är förenad med.
Själarna i Skärselden talar ofta med Maria om deras längtan, deras törst efter Gud och deras erfarenhet och hur smärtsam deras längtan är. Det är en verklig ångest för dem.
Rent praktiskt kan man säga att Skärselden är en djup kris som orsakats av Guds frånvaro."...
Intressant är också vad Heliga Gertrud den Stora säger om vilken slags synder som får flest att komma till Skärselden:
..."Det är synder mot kärleken till vår nästa, hjärtats hårdhet, motstånd mot andra, skvaller och förtal. Jag har fått veta av själarna att just skvaller och förtal är bland de svåraste synderna som kräver mycket lång rening i Skärselden.
En gång blev jag tillfrågad angående en avliden man och kvinna om de befann sig i Skärselden eller ej. Till allas förvåning svarade jag att kvinnan nu befann sig i Himmelen och mannen var kvar i Skärselden. Kvinnan hade dött efter enabort , medan mannen ofta var i kyrkan och till synes levt ett värdigt och fromt liv. Men jag tänkte att jag kanske hade missuppfattat svaret från själarna och frågade igen om det verkligen var så. Jo, svaret jag fått förut var rätt. Mannen och kvinnan hade dött ungefär vid samma tid. Kvinnan som gjortabort hade fullkomlig ånger innan hon dog och var mycket ödmjuk, medan mannen, fastän så kyrklig och from, alltid hade omdömen om andra människor. Han hade alltid klagat och kritiserat andra. Därför var hans tid i Skärselden mycket lång. Därför är lektionen denna: att aldrig döma någon utifrån yttre omständigheter.
Andra synder mot kärleken är att stöta ifrån oss människor vi inte känner, att inte förlåta andra människor, att inte leva i frid med andra och att bära agg mot andra i vårt hjärta.
En kvinna jag kände mycket väl kom till Skärselden och hon fick lida oerhört mycket. Orsaken till detta ohyggliga lidande var att hon haft en vän som hon haft stort motstånd till. Trots att orsaken till grälet var hennes eget, kunde hon inte befria sig från det och tänkte på det år efter år. När hennes väninna med jämna mellanrum kom till henne och bad henne att de skulle bli vänner igen, vägrade hon kategoriskt. Till och med på sin dödsbädd vägrade hon att sluta fred med sin gamla väninna. Därför led hon nu på detta förfärliga sätt i Skärselden och kom för att be mig om hjälp. Av detta förstår vi att det är mycket alvarligt att vara oförsonlig mot andra och att gå och älta andras fel och brister. Vad gäller det vi säger så kan man aldrig påpeka nog hur alvarligt det är i Guds ögon när vi kritiserar andra och uttalar hånfulla ord. Kärlekslösa ord kan döda människor, men ett uppmuntrande ord kan hela en människa."...
Tricket?
..."De som har ett gott hjärta, är goda mot alla. För kärleken döljer många synder, som Aposteln Paulus säger."...
Källa: http://www.avemariapublikationer.com/skarselden.htm
måndag 1 december 2008
I'm going to Purgatory!
Kommer till Skärselden - i alla fall om man ska tro ett webbtest :-P
The Dante's Inferno Test has sent you to Purgatory!
Here is how you matched up against all the levels:
Take the Dante's Inferno Hell Test
Det intressanta är ju förstås, tycker jag, att testet bygger på katolsk lära och tro.
Man undrar ju vart lutheraner/protestanter som inte tror på Skärselden hamnar...
(Mig veterligt är det ju dessutom nästan bara helgon som går direkt till Himmelriket. )
Kan ju bli lite komiskt om man som lutheran/protestant kommer till Skärselden och bara "Nej, men vaddå, Skärselden finns ju inte!" - undrar om man blir omplacerad då?
Katolska Kyrkans Katekes om Skärselden:
1031 Kyrkan kallar denna slutliga rening av de utvalda, vilken är något helt annorlunda än de fördömdas straff, för skärselden (reningsorten). Kyrkan har formulerat trosläran om skärselden framför allt på koncilierna i
The Dante's Inferno Test has sent you to Purgatory!
Here is how you matched up against all the levels:
| Level | Score |
|---|---|
| Purgatory (Repenting Believers) | Extreme |
| Level 1 - Limbo (Virtuous Non-Believers) | High |
| Level 2 (Lustful) | Very Low |
| Level 3 (Gluttonous) | High |
| Level 4 (Prodigal and Avaricious) | Low |
| Level 5 (Wrathful and Gloomy) | Moderate |
| Level 6 - The City of Dis (Heretics) | Very Low |
| Level 7 (Violent) | Moderate |
| Level 8- the Malebolge (Fraudulent, Malicious, Panderers) | Moderate |
| Level 9 - Cocytus (Treacherous) | Very Low |
Take the Dante's Inferno Hell Test
Det intressanta är ju förstås, tycker jag, att testet bygger på katolsk lära och tro.
Man undrar ju vart lutheraner/protestanter som inte tror på Skärselden hamnar...
(Mig veterligt är det ju dessutom nästan bara helgon som går direkt till Himmelriket. )
Kan ju bli lite komiskt om man som lutheran/protestant kommer till Skärselden och bara "Nej, men vaddå, Skärselden finns ju inte!" - undrar om man blir omplacerad då?
Katolska Kyrkans Katekes om Skärselden:1031 Kyrkan kallar denna slutliga rening av de utvalda, vilken är något helt annorlunda än de fördömdas straff, för skärselden (reningsorten). Kyrkan har formulerat trosläran om skärselden framför allt på koncilierna i
Man måste tro att det före domen finns en reningseld för sådana synder som kan anses vara av mindre allvarligt slag. Så förkunnar han som är Sanningen själv, då han säger att den som har hädat den helige Ande inte skall få förlåtelse vare sig i denna världen eller i den kommande
(Matt 12:32 ). I enlighet med det som sägs här kan vi förstå att vissa synder kan få förlåtelse i denna värld, men andra i denkommande.[21]
fredag 17 oktober 2008
SSU och andras katolikhat
Det känns verkligen som att mediaeliten och de i någon slags maktposition fullkomligt bubblar över av katolikhat. Katolsk tro och lära gör sig som bäst när den inte syns eller hörs verkar resonemanget vara. "Självfallet respekterar vi religionsfriheten, men vi tänker inte ha någon respekt för er. " - för den totala respektlösheten är ett utmärkande drag.
SSU, som tidigare haft webbspelet "Vatican blast" där kardinalerna åker runt och sprider HIV-viruset genom att predika och fördöma användande av preventivmedel, har nu krävt av utrikesminister Carl Bild att han skall "ta itu med påven" efter hans fördömande av preventivmedel. Kära SSU, då tror jag ni får "ta hand om" en väldans massa katoliker som faktiskt är trogna den katolsk läran också. Jytte Guteland tar förstås också upp att kvinnor dör i illegala aborter. 37 000 barn blir mördade varje år här hemma i Sverige. Lagligt. Kvinnor till och med uppmuntras att döda sina barn, hjärntvättas att tro att det bara är en "cellklump".
Vi är nog alla cellklumpar om vi ska vara ärliga i så fall.
För en vecka sedan skrev också SvD:s Anna Larsson, nyhetskolumnist, om att "de heliga spermierna dödar miljoner kvinnor". Med anledning av att påven skulle uttala sig i frågan hade tydligen Anna väntat sig en förändring, men "Icke. Den katolska kyrkans avståndstagande från preventiv- medel kvarstår, rapporterade påven, eftersom att använda sig av preventivmedel är att förneka ”sanningen om den äktenskapliga kärleken”. Vad nu den där ogifta 81-åringen i den lustiga hatten vet om det."
Vad Anna inte förstår är att katolska kyrkans lära inte förändras.
Den fördjupas.
Tilläggas ska Anna Larssons inledning till kolumnen;
"I Vatikanstaten i Rom finns en stol i vilken små onda män avlöser varandra. Intellektuellt enkelriktade och utan grundläggande empati för sina medmänniskor utfärdar de fördömanden på löpande band. Av homosexualitet. Aborter. Utomäktenskapligt sex. Och såklart preventivmedel. "
Katolikhatet riktigt bolmar runtom hos de politiskt korrekta.
Men vad kan man egentligen vänta sig.
Jesus Kristus budskap har väl alltid varit impopulärt, och då är en organisation som verkligen hänger sig åt det kristna budskapet och Guds ord - Bibeln - något högst ovälkommet hos de som är utav världen och inte bar i den.
Vi måste alltid betänka att vi tillhör ett annat rike - Guds rike.
Genom Jesus Kristus Kyrkan, den Heliga Katolska och Apostoliska Kyrkan, får vi en inblick i Guds rike redan här på jorden.
Att vi tillhör Kyrkan som Jesus Kristus grundade är självfallet ingen garant för att vi alla underordnar oss Jesus Kristus budskap. Det kan vi ju se i och med att Dagen konstaterar att
25% av USA:s katoliker är för samkönade äktenskap, och ytterligare 38% är för partnerskap.
Ingen av dessa förslag stöds av katolska kyrkan.
Det blir alltså 63% av de som inte är trogna Kyrkan i en så pass viktig fråga.
Detta är nämligen en bas för hela samhället.
Relationen mellan en kvinna och en man har alltid haft en särställning.
Varför?
Ganska enkelt, då det är grunden för liv.
Mamma, pappa, barn.
Mamma + pappa = barn
Det är därför samhället bör se till att uppmuntra äktenskapen, då det är själva grunden för liv, och utan liv lever inte ett samhälle särskilt länge. Ett barn bör helst också ha tillgång till sin biologiska mor och far. Det är så vi av naturen är skapade. Det är från vår mor och far vi finner vårt ursprung.
Självfallet är detta tyvärr inte möjligt för alla, men att ha tillgång till både en mor och en far, även om de inte är ens biologiska föräldrar, är utav yttersta vikt för vår mänskliga utveckling.
SSU, som tidigare haft webbspelet "Vatican blast" där kardinalerna åker runt och sprider HIV-viruset genom att predika och fördöma användande av preventivmedel, har nu krävt av utrikesminister Carl Bild att han skall "ta itu med påven" efter hans fördömande av preventivmedel. Kära SSU, då tror jag ni får "ta hand om" en väldans massa katoliker som faktiskt är trogna den katolsk läran också. Jytte Guteland tar förstås också upp att kvinnor dör i illegala aborter. 37 000 barn blir mördade varje år här hemma i Sverige. Lagligt. Kvinnor till och med uppmuntras att döda sina barn, hjärntvättas att tro att det bara är en "cellklump".
Vi är nog alla cellklumpar om vi ska vara ärliga i så fall.
För en vecka sedan skrev också SvD:s Anna Larsson, nyhetskolumnist, om att "de heliga spermierna dödar miljoner kvinnor". Med anledning av att påven skulle uttala sig i frågan hade tydligen Anna väntat sig en förändring, men "Icke. Den katolska kyrkans avståndstagande från preventiv- medel kvarstår, rapporterade påven, eftersom att använda sig av preventivmedel är att förneka ”sanningen om den äktenskapliga kärleken”. Vad nu den där ogifta 81-åringen i den lustiga hatten vet om det."
Vad Anna inte förstår är att katolska kyrkans lära inte förändras.
Den fördjupas.
Tilläggas ska Anna Larssons inledning till kolumnen;
"I Vatikanstaten i Rom finns en stol i vilken små onda män avlöser varandra. Intellektuellt enkelriktade och utan grundläggande empati för sina medmänniskor utfärdar de fördömanden på löpande band. Av homosexualitet. Aborter. Utomäktenskapligt sex. Och såklart preventivmedel. "
Katolikhatet riktigt bolmar runtom hos de politiskt korrekta.
Men vad kan man egentligen vänta sig.
Jesus Kristus budskap har väl alltid varit impopulärt, och då är en organisation som verkligen hänger sig åt det kristna budskapet och Guds ord - Bibeln - något högst ovälkommet hos de som är utav världen och inte bar i den.
Vi måste alltid betänka att vi tillhör ett annat rike - Guds rike.
Genom Jesus Kristus Kyrkan, den Heliga Katolska och Apostoliska Kyrkan, får vi en inblick i Guds rike redan här på jorden.
Att vi tillhör Kyrkan som Jesus Kristus grundade är självfallet ingen garant för att vi alla underordnar oss Jesus Kristus budskap. Det kan vi ju se i och med att Dagen konstaterar att
25% av USA:s katoliker är för samkönade äktenskap, och ytterligare 38% är för partnerskap.Ingen av dessa förslag stöds av katolska kyrkan.
Det blir alltså 63% av de som inte är trogna Kyrkan i en så pass viktig fråga.
Detta är nämligen en bas för hela samhället.
Relationen mellan en kvinna och en man har alltid haft en särställning.
Varför?
Ganska enkelt, då det är grunden för liv.
Mamma, pappa, barn.
Mamma + pappa = barn
Det är därför samhället bör se till att uppmuntra äktenskapen, då det är själva grunden för liv, och utan liv lever inte ett samhälle särskilt länge. Ett barn bör helst också ha tillgång till sin biologiska mor och far. Det är så vi av naturen är skapade. Det är från vår mor och far vi finner vårt ursprung.
Självfallet är detta tyvärr inte möjligt för alla, men att ha tillgång till både en mor och en far, även om de inte är ens biologiska föräldrar, är utav yttersta vikt för vår mänskliga utveckling.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
