Har funderat lite på detta på sistone, hur jag egentligen skall göra med bloggen.
Känns mest ibland som att det är jag personligen som är mest intresserad av den, att "skriva av mig" ibland. Annars skulle jag gärna skriva om annat som intresserar mig, och kanske även "bjuda" på mig själv mera. Samtidigt känner jag mig något förpliktigad i och med bloggens namn att hålla mig till ämnet förstås, och det kanske är just vad folk vill läsa om när de går in på bloggen.
Sedan är det förstås frågan om ens blogg verkligen gör någon skillnad egentligen.
Kan en blogg verkligen göra en skillnad i en persons liv, kan den väcka en Gudstro, och kan den blogg som jag idag skriver göra detta eller finns det bättre sätt att evangelisera, att nå ut med tron på vår Himmelske Fader på?
Eller finns det rentav bättre sätt att använda sin tid och kraft?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Bönen är det överlägsna sättet, tror jag, men underskatta inte bloggen. Jag har läst bloggposter som fått min tro att växa. Men en sak bara, i all välmening. Socker lockar mer flugor än vinäger. Visa på vår Herres godhet i stället för på människans synd. Vi är skröpliga varelser men Herren gör allt Han kan för att vi ska vända oss bort från synden, och i stället vända oss till Honom. Hans godhet övergår allt, alla våra synder och tillkortakommanden. Han vet vad vi är gjorda av. Fokusera på Hans nåd och på det faktum att vi genom Hans Kors är förlåtna syndare, om vi vill.
Teija: tack för synpunkterna och uppmuntran, problemet är väl också att nåden är någonting jag inte helt förstår, eller kanske "accepterar" på ett plan... Svårt att förklara, men jag har nog lite svårt för nåden överhuvudtaget, och detta skulle i så fall, om jag skrev om det, bryta mot ett av mina "bloggbud", d.v.s. att jag skulle skriva om något som jag inte är helt säker på och där jag kan vara av en annan åsikt än den som är Kyrkans officiella...
Försöker undvika sådant i bloggen, just därför att detta inte är ett regelrätt forum.
Funderar ofta på samma sak själv. Ofta känns det t.o.m. som jag gör mer skada än nytta i bloggvärlden.
För att inte bli alltför deppig har jag delat upp mitt bloggande i en personlig blogg för mitt eget höga nöjes skull (stenberg.wordpress.com) och en "missionerande" blogg (http://blogg.aftonbladet.se/24878). Har inte du ett liknande koncept (med två bloggar)?
Tyvärr har jag inga goda råd eftersom jag inte lyckas så bra själv. Tvärtom har jag en hel del att lära av dig. Vet inte vad ickekristna tycker om din blogg, men jag som kristen hämtar mycket inspiration härifrån!
Nåden är ju det mest centrala budskapet.
Hur kan man utelämna det från en katolskt inriktad blogg?
Ditt ständigt återkommande fokus på synder är mer protestantiskt än katolskt - faktiskt.
Vad är du av för åsikt när det gäller nåden då?
Du verkar veta om att du är en syndare, men vet du inte att Herren vill förlåta dig? Han vill upprätta dig, göra dig lycklig i all evighet tillsammans med Honom. Han vill ge dig del i Guds eget liv. Han vill förvandla dig till ett helgon, en som gör Guds vilja. Vi förtjänar inte Guds nåd men Han ger den gratis. Vi blir frälsta genom Hans Kors som är nåd, helt gratis. Läs lilla Thérèse självbiografi så kommer du att förstå. Och när du läser kom ihåg att hon är kyrkolärare.
Och det faktum att du inte förstår nåden: välkommen till klubben! Ingen kan förstå Gud, men vi tror på Honom och älskar Honom ändå. Naken tro, inte vetande.
Teija: ja, jag har svårt att förstå att Gud kan förlåta vissa synder i alla fall... Det är inte egentligen de synder jag har gjort som gör mig mest bekymrad, utan exempelvis mord och sex utanför äktenskapet.
Allvarligt talat så att Gud skulle förlåta dessa synder (exempelvis) får mig att tvivla över den Gud som kristendomen talar om.
Därför tar jag helst inte upp ämnet. Därför att det får mig att tvivla något otroligt, och nyligen när jag "verkligen" funderade över det kändes det som att jag var nära att lämna Kyrkan..
Gud är ju inte precis överseende med mord och utomäktenskapligt sex, nej. Kristus tog en rejäl smäll för dessa synder när han offrades som det oskyldiga lammet.
Nåden tillkommer ju inte heller vem som helst(?) utan bara dem som uppriktigt ångrar sig och gör bot och bättring.
Ifall dessa synder inte skulle bli förlåtna, varför skulle då dina egna synder bli det? Antingen finns förlåtelsen, eller så finns den inte.
Simon: det är ju ändå en väldans skillnad på synd och synd... T.ex. både mord liksom sex utanför äktenskapet kräver, vad jag har förstått det som, planering, intention (under en lång tid) och dessutom ett lämpligt offer.
Allt dessa saknar t.ex. mordtankar (eller självmord också för den delen) och självbefläckelse. Ingen som helst planering krävs för något av dessa, ingen intention krävs och inte heller någon annan människa är drabbad.
Därför tycks det mig från en logisk synvinkel vara en enorm skillnad, det är därför jag också, när jag tänker på det och funderar på saken blir svag i min tro. Enorma tvivel uppstår. Därför undviker jag det som tidigare skrivet. I alla fall undviker jag att skriva blogginlägg om det.
Ifall det vore som du önskade skulle jag verkligen tvivla. Jag menar vem är jag eller du att döma någon? Ifall det inte skulle finnas förlåtelse för tex sex före äktenskapet skulle nästan ingen svensk, inklusive många katoliker, kunna bli kristna.
Ifall en mördare ligger i sin fänglsecell med dödsångest, ska han då inte få erfara Guds nåd? Eller kallade Jesus de rättfärdiga och inte syndarna? Är det de friska som behöver läkare och inte de sjuka?
Sen är det så att ordet Evangelium betyder glatt budskap. Ifall du vill använda bloggen som ett redskap för att evangelisera borde du skriva mer om att det finns en gudomlig källa av förlåtelse och nåd för dem som omvänder sig. Det är det glada budskapet. Istället för att skriva om hur hemskt det är med onani och homosexualitet kanske du ska skriva om hur mycket bättre det är för människor att lämna sina dåliga vanor bakom sig och följa Jesus. Du har en väldigt skarp och klarsynt blogg, men ifall du vill evangelisera så tror jag att du ska lyssna på Teijas råd!
minutz3, kan det vara så att du tvivlar på dig själv och den förlåtelse som väntar dig? Jag menar nu inte att du har anledning till det, men känner ibland själv tvivel över huruvida Gud verkligen kan tycka om och gilla mig med alla mina brister och fel. Förstår du hur jag menar?
Jag har en god vän i USA som brukar säga att om vi visste vilka som är i himlen med Kristus - och vilka som kanske inte är det - skulle vi bli förvånade. Så stor är Guds förlåtelse. Jag tror du behöver tänka med på nåden, kanske läsa om den, tala med en präst. Den är större än vi kan föreställa oss, det är i alla fall den uppfattningen jag har fått inom den katolska läran. De synder du nämner kan förlåtas om de ångras innerligt, och det är ju det som är själva innebörden av Kristi offer för oss.
Bitte: det stämmer delvis. Visst, jag tvivlar på att jag kan få förlåtelse, samtidigt blir det hela ganska sjukt i sitt perspektiv när jag oroar mig att jag käkat lite för mycket ostbågar när Gud påstås förlåta mördare och äktenskapsbrytare...
...och ja, jag har talat med en (katolsk förstås..) präst om detta, men det stillade knappast mitt sinne.
minutz3, jag tror vi alla känner som du, fast kanske olika starkt och i olika perioder. Guds nåd är ju så mycket större än den nåd vi själva kan känna, och Kristi förlåtelse så mycket mer omfattande. Tänk på vad han sa till Gud under sitt stora lidande - han bad om förlåtelse för dem som korsfäste honom! Det är nog mer än jag skulle kunna göra, även om jag försöker allt jag bara kan för att efterlikna honom!
Jag tror du ska försöka vara lite lugnare och förlita dig mer på att Gud känner dig som han känner sig själv. Och att andra, som begår så mycket större synd än du gör, har sin egen relation till Gud.
Jag tror inte på förlåtelse och nåd utan ånger, men jag tror absolut att om man verkligen ångrar det man gjort har man samma möjligheter att få nåd, oavsett synd. Det är nog ingen slump att många grova våldsmän blir troende i fängelset. Medan de avtjänar sitt straff, och får känna samhällets bestraffning, vänder de sig till Gud för att de vet att Han är den högste och den ende som verkligen kan visa sanningen och förlåta synd och skuld. Gläd dig åt det och försök att inte tvivla på din och andras möjlighet att få nåd! För även om det kan vara svårt att hantera att den som mördar, våldtar osv kan bli förlåten lika urskillningslöst som den som gått mot röd gubbe så är det ändå en stor lisa för själen. Man vet ju aldrig vad som händer i livet, och vilka synder man kan komma att begå. Nog är det härligt att veta att Gud förlåter oss alla om vi bara vänder om och väljer ett nytt liv i hans ljus?
Skicka en kommentar