Familjen - Det snurrar i min skalle
"Jag, gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen"
Ja, ni trodde säkert att bloggen var "död och begraven" sedan länge då jag inte har postat något på en sisådär åtta månader. Men icke, liket sprattlar minsann.
Jag önskar jag kunde säga att jag har studerat mig in på allting i den katolskt kristna tron nu, men att påstå så vore att ljuga för mig själv och andra förstås.
Sanningen är den att jag inte känt något behov av att skriva, och när jag har känt så har jag gjort annat helt sonika. Men har till slut tagit mig till det som jag har hört från vissa, framförallt en präst som jag mötte för några månader sedan som frågade när jag skulle börja skriva igen (känner mig oerhört hedrad att han går in på min blogg trots det långa uppehållet, vad jag förstod dock mest för att kontrollera uppdateringar hos bloggarna jag länkar till ;-) ) och med den lustiga kommentaren "det snurrar och snurrar och snurrar" ungefär som att han undrade när det skulle sluta att snurra.
Men är inte livet rätt snurrigt egentligen?
Det finns liksom inte så mycket man kan göra åt det.
Världen snurrar vidare och man själv snurrar runt i livets karusell, ibland går det som man hade tänkt sig, ibland inte. Å andra sidan kan man se det som att man behöver ta sig ur livets karusell och istället ställa sig en bit borta från det hela och betrakta det istället för att hela tiden vara en del av det.
Det är kanske här kontemplation och bönelivet kommer in i bilden.
Om man bara fokuserar på handlingarna (vilket man ej ska underskatta - en tro utan gärningar är en död tro som det på ett ungefär står i Bibeln) blir det lätt att man hamnar i den karusell där det världsliga helt tar över ens sinne och förpestar det i jakten på "lycka" med lockelser om sådant som ska göra livet mer njutningsbart, lättare och "bättre" (nej, 3D-tv kommer knappast att revolutionera ditt liv, möjligtvis kommer det bli lite roligare att glutta på dumburken).
Denna jakt på tillfälliga kickar men samtidigt en bekvämlighet måste vara den kristna trons värsta fiende. Dessa kickar manifesterar sig ofta i en vilja att se ner på andra människor där man kan gotta sig åt att man minsann själv inte är lika dålig som de. Lägg därtill att många människor som jag har samtalat ser det som oerhört onödigt att lägga ned någon som helst tid på kontemplation. Detta är i sanning mycket konstigt i en tid då man ska "hitta sig själv".
Om man nu inte tror på Gud, vad gör det då att man ber en stilla bön under vilken man kanske bättre faktiskt kan hitta sig själv då man kan fundera över det som man behöver bli bättre på och vilka människor i ens närhet man kanske kan bete sig på ett bättre sätt gentemot?
Däremot går det tydligen bra att tuta i barnen att gå på flummiga yoga-klasser där man ska leka djur...
Hur vore det om man gav barnen något viktigare än att låtsas vara djur (som oftast gör vadhelst som faller de in närhelst det faller de in) som vad det faktiskt innebär att vara en människa, skapad och älskad av Herren vår Himmelske Fader?
PS. har ännu en gång funderingar på att antingen ta och ha en mera personlig blogg alternativt en evangeliserande blogg, ni får gärna skriva vad ni tycker och tänker kring detta i en kommentar till inlägget.
Visar inlägg med etikett katolska kyrkan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett katolska kyrkan. Visa alla inlägg
fredag 17 december 2010
lördag 9 januari 2010
Europa islamiseras
Tjeckiske kardinalen Miloslav Vlk fick nyligen frågan om islam hotar Europa och kristendomen, till vilket biskopen svarar: "One issue is the question of immigration by which the Muslims are creating majorities not only at schools, because they have many children, but also in cities. And they have a potential for further growth. So the math is simple here. By the systematic emptying of the Christian contents of the Europeans' lives, a void is being created that is easily filled by them. Europe has renounced its Christian roots from which it has grown and which could equip it with the strength to resist the threat of being "conquered" by the Muslims which is already happening, after all. In the late Middle Ages, the Islam didn't manage to take over Europe by using weapons. Christians had won then. Nowadays, the battles are fought with "spiritual" weapons. Europe doesn't have any while the Muslims are armed with them perfectly. That's why the fall of Europe is a genuine threat. Muslims are coming here become of diverse reasons. One of them is a religious mission - to bring the spiritual values of the belief in God into the pagan environment of Europe and its Godless lifestyle - as they like to say.
We must therefore be prepared to expect that if Europe doesn't change its attitude to its own roots, the continent will be islamized. One-sidedly absolutized human rights are yet another driver that opens the door to such a future. Christianity is under pressure from Islam: we must live our belief at full speed. It's one of the signs and challenges of our age."
Kardinal Miloslav gör alltså bedömningen att då vi européer glömmer våra rötter i den kristna tron som i praktiken ligger till grund för det Europa som en gång var världens mittpunkt så tar vi helt enkelt kål på oss själva.
I Europa är vi helt enkelt inte förberedda, vi har ett hål tack vare våra sekulariserade samhällen menar kardinalen, varför muslimerna så lätt kan ta över. En av anledningar till att muslimer söker sig till Europa är för att frälsa den Gudlös kontinenten. Vem kan egentligen klandra de om man skall vara ärlig?
Sverige nämns för övrigt som en av de länder i Europa där majoriteten om ett par decennier kommer vara muslimer. Kardinalen tror även att vardagslivet kommer vara islamiserat innan kristna kommer väckas ur sin dvala, och att många européer kommer konvertera till islam på grund av den brist på spiritualitet som finns och regerarar i Europa av idag.
Jag tror mycket ligger i vad kardinalen säger.
Om sanningen skall fram så måste vi kristna, precis som kardinalen föreslår, leva ut vårt kristna kall fullt ut hela tiden. Det finns ingen plats för några halvmesyrer eller ytterliggare sekularisering, då detta helt enkelt är raka vägen till graven för det Europa som vi har känt till.
Czech Catholic boss: why Europe is threatened by Islam
Rekommenderas kan förmodligen Joseph Ratzingers (vår nuvarande påve) bok "Without Roots: The West, Relativism, Christianity, Islam" som vad jag har hört ska behandla samma ämne.
We must therefore be prepared to expect that if Europe doesn't change its attitude to its own roots, the continent will be islamized. One-sidedly absolutized human rights are yet another driver that opens the door to such a future. Christianity is under pressure from Islam: we must live our belief at full speed. It's one of the signs and challenges of our age."
Kardinal Miloslav gör alltså bedömningen att då vi européer glömmer våra rötter i den kristna tron som i praktiken ligger till grund för det Europa som en gång var världens mittpunkt så tar vi helt enkelt kål på oss själva.I Europa är vi helt enkelt inte förberedda, vi har ett hål tack vare våra sekulariserade samhällen menar kardinalen, varför muslimerna så lätt kan ta över. En av anledningar till att muslimer söker sig till Europa är för att frälsa den Gudlös kontinenten. Vem kan egentligen klandra de om man skall vara ärlig?
Sverige nämns för övrigt som en av de länder i Europa där majoriteten om ett par decennier kommer vara muslimer. Kardinalen tror även att vardagslivet kommer vara islamiserat innan kristna kommer väckas ur sin dvala, och att många européer kommer konvertera till islam på grund av den brist på spiritualitet som finns och regerarar i Europa av idag.
Jag tror mycket ligger i vad kardinalen säger.
Om sanningen skall fram så måste vi kristna, precis som kardinalen föreslår, leva ut vårt kristna kall fullt ut hela tiden. Det finns ingen plats för några halvmesyrer eller ytterliggare sekularisering, då detta helt enkelt är raka vägen till graven för det Europa som vi har känt till.
Czech Catholic boss: why Europe is threatened by Islam
Rekommenderas kan förmodligen Joseph Ratzingers (vår nuvarande påve) bok "Without Roots: The West, Relativism, Christianity, Islam" som vad jag har hört ska behandla samma ämne.
fredag 30 oktober 2009
Celibatet kvarstår
Det som kunde tyckas som att vi (den romerska riten inom Katolska Kyrkan alltså) kunde gå mot att få ett prästerskap där en större andel präster är gifta har nu tillbakavisats från högsta ort. Undantaget är förstås de anglikanska präster som redan är gifta, men de nya anglo-katolska seminarierna som det redan spekuleras om kommer inte tillåta redan gifta män att inleda utbildning mot att bli präster i den anglikanska delen av den romerska riten.
"Andrea Tornielli of Il Giornale reports that over the last few days, the Pontifical Council for Legislative Texts has been working to clarify this point. He writes that “everything suggests” seminarians in these future Anglo-Catholic communities “will have to be celibate like all their colleagues in the Latin Catholic Church.”" - NCRegister: Celibacy Issue Holds Up Apostolic Constitution
"Andrea Tornielli of Il Giornale reports that over the last few days, the Pontifical Council for Legislative Texts has been working to clarify this point. He writes that “everything suggests” seminarians in these future Anglo-Catholic communities “will have to be celibate like all their colleagues in the Latin Catholic Church.”" - NCRegister: Celibacy Issue Holds Up Apostolic Constitution
tisdag 27 oktober 2009
Dagens LOL - Anglikanska kyrkan
George Pitcher, anglikansk präst: "I haven't conducted an empirical survey, but from briefings at Synod, to dinner parties in Sussex, I have spent much time in the company of my Anglo-Catholic brothers and, frankly, I'm invariably the only straight in the village."
Notera att jag absolut inte har någonting emot att Church of England/Anglikanska kyrkan eller kanske snarare delar av den kanske snart kommer att vara en del av vår Katolska Kyrka. Tvärtom är det något utav det mest glädjande besked jag hört på mycket länge, trots att jag inte riktigt ser hur det påverkar oss här i Sverige särskilt mycket tyvärr. Men detta måste vara någon av de lustigaste reflektionerna i ämnet jag har läst, och då har jag ändå hållit ett öga på flera brittiska tidningar nu på senare tid just med anledning av den anglikanska frågan.
George Pitcher menar på att det är en "elefant i Sakristian": "It is this: a very significant proportion, perhaps even a majority in some dioceses, of Anglo-Catholic clergy are homosexual men. Everyone with a ministry in the Church of England knows this."
Känns som att detta nog ändå måste vara en av de mera "lustiga" problemen för Anglikanska kyrkan/Church of England, hur lustigt det nu är. Om någon nu inbillar sig att jag hänger mig åt skadeglädje är så heller ej fallet. Fallet är som sådant att det helt enkelt var något så främmande som, ja, jag aldrig förstod var ett problem ej heller så utbrett som George Pitcher gör gällande: "As gay Anglican priests, they are meant to be celibate. They may well have given their bishop an assurance that they are – and while many of them really are celibate, many of them are not. Some are footloose and fancy free, some have settled partners and some are even in civil partnerships, though they will have continued to reassure their bishops about their separate bedroom arrangements."
Låt oss i alla fröjdas åt att vi kanske kommer att få fler systrar och bröder i tron!
Telegraph: Sex is a stumbling block for Anglicans on the road to Rome
Tim Collard, också Anglikan, skriver något mycket tänkvärt: "What I wonder is why the British Catholic Bishops are so frightened of a resurgence of the Latin Mass. It seems odd that Catholic liberals are so wedded to modernism in liturgy and music, whereas the hardcore traddies prefer Tridentine rites, Gregorian chant, etc. On the Anglican side it is the hardline evangelicals who are keenest on modern “choruses”, tambourines, clapping etc, while the liturgical traditionalists, who cherish the great tradition of English church music, are closer to the liberals." - Telegraph: As an Anglican, I can't understand why Catholic bishops fear the Latin Mass
Så frågan är om vi av beslutet får in personer som faktiskt i verkligheten inte håller sig till det bibliska utan snarare ser till vikten av en "fin" liturgi?
Troskongregation har vidare skrivit: "Some Anglicans have abandoned the tradition of conferring holy orders only on men by calling women to the priesthood and the episcopacy. More recently, some segments of the Anglican Communion have departed from the common biblical teaching on human sexuality–already clearly stated in the ARCIC document 'Life in Christ' – by the ordination of openly homosexual clergy and the blessing of homosexual partnerships."
"Rowan Williams has ordained openly homosexual clergy in his previous job as archbishop of Wales, even if he now thinks this is wrong. But he has not backed down on his support for women priests. In fact he can't. And today's announcement is the endgame in the Church of England's long struggle against women priests. The Anglo-Catholic opponents have at last been offered a church without them, where they may keep their own organisation. That's all they ever really wanted." skriver Andrew Brown i Guardian: The end of the Anglican Communion.
Han fortsätter: "If the former Anglicans can train up successors who will also be able to have wives, the Roman Catholic church may have found a way to escape the prospect of a largely gay priesthood to which the doctrine of compulsory celibacy appeared to condemn them. It is ironic that Anglican efforts to deal honestly with the problem of sexuality should have provided the Catholics with the excuse they needed to strike this decisive blow. God always did move in mysterious ways."
Notera att jag absolut inte har någonting emot att Church of England/Anglikanska kyrkan eller kanske snarare delar av den kanske snart kommer att vara en del av vår Katolska Kyrka. Tvärtom är det något utav det mest glädjande besked jag hört på mycket länge, trots att jag inte riktigt ser hur det påverkar oss här i Sverige särskilt mycket tyvärr. Men detta måste vara någon av de lustigaste reflektionerna i ämnet jag har läst, och då har jag ändå hållit ett öga på flera brittiska tidningar nu på senare tid just med anledning av den anglikanska frågan.
George Pitcher menar på att det är en "elefant i Sakristian": "It is this: a very significant proportion, perhaps even a majority in some dioceses, of Anglo-Catholic clergy are homosexual men. Everyone with a ministry in the Church of England knows this."
Känns som att detta nog ändå måste vara en av de mera "lustiga" problemen för Anglikanska kyrkan/Church of England, hur lustigt det nu är. Om någon nu inbillar sig att jag hänger mig åt skadeglädje är så heller ej fallet. Fallet är som sådant att det helt enkelt var något så främmande som, ja, jag aldrig förstod var ett problem ej heller så utbrett som George Pitcher gör gällande: "As gay Anglican priests, they are meant to be celibate. They may well have given their bishop an assurance that they are – and while many of them really are celibate, many of them are not. Some are footloose and fancy free, some have settled partners and some are even in civil partnerships, though they will have continued to reassure their bishops about their separate bedroom arrangements."
Låt oss i alla fröjdas åt att vi kanske kommer att få fler systrar och bröder i tron!
Telegraph: Sex is a stumbling block for Anglicans on the road to Rome
Tim Collard, också Anglikan, skriver något mycket tänkvärt: "What I wonder is why the British Catholic Bishops are so frightened of a resurgence of the Latin Mass. It seems odd that Catholic liberals are so wedded to modernism in liturgy and music, whereas the hardcore traddies prefer Tridentine rites, Gregorian chant, etc. On the Anglican side it is the hardline evangelicals who are keenest on modern “choruses”, tambourines, clapping etc, while the liturgical traditionalists, who cherish the great tradition of English church music, are closer to the liberals." - Telegraph: As an Anglican, I can't understand why Catholic bishops fear the Latin Mass
Så frågan är om vi av beslutet får in personer som faktiskt i verkligheten inte håller sig till det bibliska utan snarare ser till vikten av en "fin" liturgi?
Troskongregation har vidare skrivit: "Some Anglicans have abandoned the tradition of conferring holy orders only on men by calling women to the priesthood and the episcopacy. More recently, some segments of the Anglican Communion have departed from the common biblical teaching on human sexuality–already clearly stated in the ARCIC document 'Life in Christ' – by the ordination of openly homosexual clergy and the blessing of homosexual partnerships."
"Rowan Williams has ordained openly homosexual clergy in his previous job as archbishop of Wales, even if he now thinks this is wrong. But he has not backed down on his support for women priests. In fact he can't. And today's announcement is the endgame in the Church of England's long struggle against women priests. The Anglo-Catholic opponents have at last been offered a church without them, where they may keep their own organisation. That's all they ever really wanted." skriver Andrew Brown i Guardian: The end of the Anglican Communion.
Han fortsätter: "If the former Anglicans can train up successors who will also be able to have wives, the Roman Catholic church may have found a way to escape the prospect of a largely gay priesthood to which the doctrine of compulsory celibacy appeared to condemn them. It is ironic that Anglican efforts to deal honestly with the problem of sexuality should have provided the Catholics with the excuse they needed to strike this decisive blow. God always did move in mysterious ways."
fredag 23 oktober 2009
Varmt välkomna hem
Det har förmodligen skrivits allt för mycket redan om detta ämne.
Jag talar förstås om Svenska kyrkans beslut att viga samkönade par.
Det var förstås också väntat. Faktum är ju dock att Svenska "kyrkan" (kyrkan inom citationstecken då Svenska kyrkan såsom samfund knappast längre kan betraktas såsom ett kristet samfund med tanke på att de i en så pass grundläggande fråga som ju inte är en ordningsfråga utan just en lärofråga går ifrån Bibeln) redan år 2005 med beslutet att välsigna samkönade pars partnerskap.
Men innan Svenska "kyrkan" tog sitt beslut hade redan en baptistförsamling, Norrmalmskyrkan, sagt ja till att "viga" samkönade par. Dagen skrev: "Norrmalmskyrkan, en av de större församlingarna i Svenska baptistsamfundet, blir den första enskilda svenska församlingen som öppnar för vigsel av homosexuella."
Hos Svenska "kyrkan" finns det, och har alltid funnits, en vilja att anpassa sitt samfunds roll till att hela tiden passa tidsandan. Det kan knappast kallas att kalla ut till en radikal efterföljelse av Jesus Kristus när man inte hymlar om att man hela tiden anpassar sig efter vad som för tillfället tycks vara hippt att göra.
Frikyrkorna har ju en helt annan utgångspunkt och det tycks för mig minst sagt förvånande att en frikyrkoförsamling beslutar att "viga" samkönade par då detta i grunden går emot vad Bibeln säger. Å andra sidan har frikyrkor tyvärr en tendens att ofta kunna tolka Bibelns ord lite väl fritt. Det är inte helt ovanligt att man projekterar Bibelord i en kontext som de aldrig var menade för.
Elisabeth Sandlund, chefredaktör och ansvarig utgivare för Dagen skriver om konsekvenserna av Svenska "kyrkans" beslut att "viga" samkönade par: "För andra blir beslutet det som knuffar dem över till ett annat protestantiskt samfund eller till Katolska kyrkan."
Därför vill jag välkomna alla som känner sig vilsna till Katolska Kyrkan.
Alla som önskar vila på Klippan (se Matteus 16:18-19 där Jesus säger till Petrus: "Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.") känn er varmt välkomna till en kyrka när er!
(För oss katoliker: om ni ser några vilsna själar på söndag eller någon annan söndag, som ni inte sett tidigare, ta mod till er och hälsa på de. Jag vet att jag själv hade uppskattat det mycket. Jag inbillar mig att vi katoliker generellt tyvärr är mycket dåliga på den här sociala delen, och detta är just den delen vi har mest att lära oss från protestanterna.)
Vill även förstås understryka att jag inte har några som helst problem med personer med homosexuell lust, men det vore att vilseledda dessa bort från Frälsningen och det Eviga Livet i vår Himmelske Faders närhet att säga till de att leva ut sina lustar. Likaså är det likväl fel att en kvinna och en man utanför äktenskapet har sex, eller att inom äktenskapet använda preventivmedel, men det var inte riktigt ämnet för detta inlägg.
SvD: Ja till homovigslar i Svenska kyrkan
Jag talar förstås om Svenska kyrkans beslut att viga samkönade par.
Det var förstås också väntat. Faktum är ju dock att Svenska "kyrkan" (kyrkan inom citationstecken då Svenska kyrkan såsom samfund knappast längre kan betraktas såsom ett kristet samfund med tanke på att de i en så pass grundläggande fråga som ju inte är en ordningsfråga utan just en lärofråga går ifrån Bibeln) redan år 2005 med beslutet att välsigna samkönade pars partnerskap.
Men innan Svenska "kyrkan" tog sitt beslut hade redan en baptistförsamling, Norrmalmskyrkan, sagt ja till att "viga" samkönade par. Dagen skrev: "Norrmalmskyrkan, en av de större församlingarna i Svenska baptistsamfundet, blir den första enskilda svenska församlingen som öppnar för vigsel av homosexuella."
Hos Svenska "kyrkan" finns det, och har alltid funnits, en vilja att anpassa sitt samfunds roll till att hela tiden passa tidsandan. Det kan knappast kallas att kalla ut till en radikal efterföljelse av Jesus Kristus när man inte hymlar om att man hela tiden anpassar sig efter vad som för tillfället tycks vara hippt att göra.
Frikyrkorna har ju en helt annan utgångspunkt och det tycks för mig minst sagt förvånande att en frikyrkoförsamling beslutar att "viga" samkönade par då detta i grunden går emot vad Bibeln säger. Å andra sidan har frikyrkor tyvärr en tendens att ofta kunna tolka Bibelns ord lite väl fritt. Det är inte helt ovanligt att man projekterar Bibelord i en kontext som de aldrig var menade för.
Elisabeth Sandlund, chefredaktör och ansvarig utgivare för Dagen skriver om konsekvenserna av Svenska "kyrkans" beslut att "viga" samkönade par: "För andra blir beslutet det som knuffar dem över till ett annat protestantiskt samfund eller till Katolska kyrkan."
Därför vill jag välkomna alla som känner sig vilsna till Katolska Kyrkan.
Alla som önskar vila på Klippan (se Matteus 16:18-19 där Jesus säger till Petrus: "Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.") känn er varmt välkomna till en kyrka när er!
(För oss katoliker: om ni ser några vilsna själar på söndag eller någon annan söndag, som ni inte sett tidigare, ta mod till er och hälsa på de. Jag vet att jag själv hade uppskattat det mycket. Jag inbillar mig att vi katoliker generellt tyvärr är mycket dåliga på den här sociala delen, och detta är just den delen vi har mest att lära oss från protestanterna.)
Vill även förstås understryka att jag inte har några som helst problem med personer med homosexuell lust, men det vore att vilseledda dessa bort från Frälsningen och det Eviga Livet i vår Himmelske Faders närhet att säga till de att leva ut sina lustar. Likaså är det likväl fel att en kvinna och en man utanför äktenskapet har sex, eller att inom äktenskapet använda preventivmedel, men det var inte riktigt ämnet för detta inlägg.
SvD: Ja till homovigslar i Svenska kyrkan
torsdag 15 oktober 2009
EU i dödens tjänst
På Dagen kan man läsa att Europadomstolen redan 2007 menade på att Polen kränker mänskliga rättigheterna genom att ej tillåta kvinnor att döda sina barn.
Kvinnan fick dessutom ett skadestånd på 25 000 euro från Polen för att hon inte tilläts döda sitt barn.
Frågan är när - inte om - Europeiska Unionen, EU, kommer tvinga länder såsom Polen att tillåta abort - barnamord - i större utsträckning.
"”Vi lever i en värld där en mor belönas för att hon ville döda sitt barn men inte fick”, skrev prästen Marek Gancarczyk i tidningen Gosc Niedzielny. Abort är mord, slog prästen fast, och jämförde med de experiment som nazistläkaren Joseph Mengele utförde på fångar i förintelselägret Auschwitz.
”Vad är det vi ser idag? Olika, men precis lika illa”, skrev gudsmannen.
För detta ska kyrkobladet be Alicja Tysiac om ursäkt. Samt betala henne trettiotusen zloty i skadestånd." - Sydsvenskan: Hon tvingades föda barn och blev blind
Kvinnan blev förvisso blind på grund av detta, men det måste ses i sitt sammanhang.
Har man rätt att döda en annan människa för att dess existens kan göra att man blir blind?
Kvinnan fick dessutom ett skadestånd på 25 000 euro från Polen för att hon inte tilläts döda sitt barn.
Frågan är när - inte om - Europeiska Unionen, EU, kommer tvinga länder såsom Polen att tillåta abort - barnamord - i större utsträckning.
"”Vi lever i en värld där en mor belönas för att hon ville döda sitt barn men inte fick”, skrev prästen Marek Gancarczyk i tidningen Gosc Niedzielny. Abort är mord, slog prästen fast, och jämförde med de experiment som nazistläkaren Joseph Mengele utförde på fångar i förintelselägret Auschwitz.
”Vad är det vi ser idag? Olika, men precis lika illa”, skrev gudsmannen.
För detta ska kyrkobladet be Alicja Tysiac om ursäkt. Samt betala henne trettiotusen zloty i skadestånd." - Sydsvenskan: Hon tvingades föda barn och blev blind
Kvinnan blev förvisso blind på grund av detta, men det måste ses i sitt sammanhang.
Har man rätt att döda en annan människa för att dess existens kan göra att man blir blind?
tisdag 13 oktober 2009
PokerStar-präst
Allvarligt talat trodde jag detta var ett skämt när jag förste läste om det hela, en katolsk 28-årig präst i USA som ville vara med i "PokerStars Million Dollar Challenge".
Men så efter en stunds letande fick jag reda på, via prästens hemsida, att han är präst vid St. Michael Catholic Church, och att detta är en genuin församling.
PokerStars Million Dollar Challenge Audition - Be Holy
Charlotte-Therese har även skrivit om detta och menar på att prästen är barnslig. Personligen förstår jag faktiskt inte kritiken, och ser inget fel med att prästen i vissa avseenden kanske är lekfull.
För faktum är att han är katolsk präst och mycket glad över detta. Som han förklarar hade han gärna gift sig och skaffat barn, men till skillnad från många andra förstår han innebörden och vikten av celibatet: "Sure, the celibacy requirement could one day be removed. After all, it’s just a custom and not a doctrinal teaching of the Church. But it is unlikely that the Church would ever turn away from such a tremendous gift---it’d be like throwing a big Steinbeck-esque pearl back into the ocean or ripping up a winning lottery ticket and tossing it into the wind. In fact, even if I were to open the paper tomorrow and read that Pope Benedict has made celibacy optional, I would still choose to remain single. That surprises a lot of people. But I want to give myself entirely to God, I want to dedicate my life to love Him through serving His people. It would be impossible for me to give myself 100% to my future flock and simultaneously give myself 100% to a wife and children---it would be like being married to two different women and raising two different families!
Celibacy allows a priest to more fully imitate Jesus, giving himself totally to his people and not to one woman and one family in particular. It is sign that shouts to the entire world, “The true kingdom is still to come, and it is worth sacrificing everything to help others attain eternal joy in that kingdom!”"
Kortfattat har han en av de finaste liknelserna om celibatet jag har hört:
"Why do I wear a wedding ring?
I’ve been wearing it for the last four years: a silver band on my left ring finger. It was the wedding ring of my grandfather, received by my mom when he passed away. When people notice it, they often ask about it with surprise, and my response is always the same: “I’m engaged to the Church!” Just as a husband is called to give himself entirely to his wife, I explain, as a seminarian I am preparing to give myself completely to Christ’s bride, the Church. " läs mer på http://saintfactory.com/Reflection_18_eng.html
Må Gud välsigna Kyrkan med många heliga präster och Fader Andrew Trapp i hans arbete, för alla pengarna han får ihop kommer att användas för att bygga en ny kyrka.
Fader Andrew Trapp ser också det hela som att visa att det i Kyrkan finns många unga män som väljer att bli präster.
Katolska Kyrkans Katekes: 2413 Hasardspel (kortspel etc.) och vadslagning står inte i och för sig i motsättning till vad som är rätt. Sådant blir moraliskt oacceptabelt om det berövar någon det som är nödvändigt för honom för att han skall kunna tillfredsställa sina eller någon annans behov. Att slå vad på oriktigt sätt eller fuska i spel är en allvarlig sak, om inte den tillfogade skadan är så ringa att den som utsätts för den måste gå med på att den tillhör spelets regler och vad man kan vänta sig då man ägnar sig åt något sådant.
Dagen: Pokerprästen samlar in pengar till kyrkobygge
Men så efter en stunds letande fick jag reda på, via prästens hemsida, att han är präst vid St. Michael Catholic Church, och att detta är en genuin församling.
PokerStars Million Dollar Challenge Audition - Be Holy
Charlotte-Therese har även skrivit om detta och menar på att prästen är barnslig. Personligen förstår jag faktiskt inte kritiken, och ser inget fel med att prästen i vissa avseenden kanske är lekfull.
För faktum är att han är katolsk präst och mycket glad över detta. Som han förklarar hade han gärna gift sig och skaffat barn, men till skillnad från många andra förstår han innebörden och vikten av celibatet: "Sure, the celibacy requirement could one day be removed. After all, it’s just a custom and not a doctrinal teaching of the Church. But it is unlikely that the Church would ever turn away from such a tremendous gift---it’d be like throwing a big Steinbeck-esque pearl back into the ocean or ripping up a winning lottery ticket and tossing it into the wind. In fact, even if I were to open the paper tomorrow and read that Pope Benedict has made celibacy optional, I would still choose to remain single. That surprises a lot of people. But I want to give myself entirely to God, I want to dedicate my life to love Him through serving His people. It would be impossible for me to give myself 100% to my future flock and simultaneously give myself 100% to a wife and children---it would be like being married to two different women and raising two different families!
Celibacy allows a priest to more fully imitate Jesus, giving himself totally to his people and not to one woman and one family in particular. It is sign that shouts to the entire world, “The true kingdom is still to come, and it is worth sacrificing everything to help others attain eternal joy in that kingdom!”"
Kortfattat har han en av de finaste liknelserna om celibatet jag har hört:
"Why do I wear a wedding ring?
I’ve been wearing it for the last four years: a silver band on my left ring finger. It was the wedding ring of my grandfather, received by my mom when he passed away. When people notice it, they often ask about it with surprise, and my response is always the same: “I’m engaged to the Church!” Just as a husband is called to give himself entirely to his wife, I explain, as a seminarian I am preparing to give myself completely to Christ’s bride, the Church. " läs mer på http://saintfactory.com/Reflection_18_eng.html
Må Gud välsigna Kyrkan med många heliga präster och Fader Andrew Trapp i hans arbete, för alla pengarna han får ihop kommer att användas för att bygga en ny kyrka.Fader Andrew Trapp ser också det hela som att visa att det i Kyrkan finns många unga män som väljer att bli präster.
Katolska Kyrkans Katekes: 2413 Hasardspel (kortspel etc.) och vadslagning står inte i och för sig i motsättning till vad som är rätt. Sådant blir moraliskt oacceptabelt om det berövar någon det som är nödvändigt för honom för att han skall kunna tillfredsställa sina eller någon annans behov. Att slå vad på oriktigt sätt eller fuska i spel är en allvarlig sak, om inte den tillfogade skadan är så ringa att den som utsätts för den måste gå med på att den tillhör spelets regler och vad man kan vänta sig då man ägnar sig åt något sådant.
Dagen: Pokerprästen samlar in pengar till kyrkobygge
lördag 10 oktober 2009
Kontroversiellt
Det finns vissa saker som man egentligen helst inte bör ta upp i katolska sammanhang.
Det är väl framförallt tre till fem frågor, men de första tre är de absolut mest kontroversiella. Självklart talar jag om kyrkans syn på abort, homosexualitet och preventivmedel. De andra två jag tänkte på är självbefläckelse och prästinnor (kvinnliga präster).
För om man tar upp något av dessa ämnen (i katolska sammanhang förstås) kan man nästan garanterat veta att man kommer få en mycket infekterad diskussion. Personligen resonerar jag oftast som så att jag försvarar Kyrkan ståndpunkt oavsett om jag är helt med på noterna eller inte, för faktum är ju att jag inte blev katolik för att vara någon slags proffstyckare som tror mig stå över Kyrkans samlade kunskap genom tiderna och som enligt vår tro kontinuerligt leds av den Helige Ande.
Personligen har jag dock också haft svårt att acceptera en hel del av punkterna, och om sanningen ska fram finner jag ändå - på ett rent mänskligt plan - att Kyrkans lära angående att kvinnor inte kan bli präster och hur personer med homosexuella tendenser ska leva som svåra frågor, frågor där jag egentligen inte riktigt till fullo håller med i det Kyrkan lär. Däremot försvarar jag med näbbar och klor Kyrkans lära även på dessa punkter när det blåser kallt, eller när det inte blåser överhuvudtaget heller för den delen. Ty för mig är faktum att Kyrkan inte kan fela när det gäller tros- och lärofrågor (jag kan dock, som Joseph Ratzinger poängterat, ha en annan åsikt än Kyrkans biskopar eller till och med påven i många frågor, t.ex. rörande krig och dödsstraff).
Varför luftar jag dock inte mina tvivel?
Ja, faktum är väl att jag ser, likt Zoltan poängterat förut, Kyrkan som en familj. Man går inte utanför familjen och talar vitt och brett om sina problem till media/blogg/Internet direkt, utan kanske istället försöker lösa de. För mig sker detta helst i enskilda samtal med präster och genom fördjupning i Kyrkans lära för att bättre förstå varför saker och ting förhåller sig som de gör.
Men bryter jag inte nu mot min egen regel?
Det kan man ju tycka, men jag ansåg det viktigt att lufta hur jag ser på konflikter, när det handlar om en konflikt mellan min tanke och Kyrkans lära. Min förhoppning är kanske också att det hjälper andra som har svårt att acceptera Kyrkans lära, för faktum är, att även om jag har haft svårt ibland att förstå och acceptera Kyrkans lära så har faktiskt det mesta löst sig genom att sätta sig in i frågan istället för att klaga. Katolska Kyrkans Katekes har varit ett ovärderligt hjälpmedel i detta.
Jag vet inte, men gör det mig till en hycklare?
Bild från Catholic Cartoon Blog
Det är väl framförallt tre till fem frågor, men de första tre är de absolut mest kontroversiella. Självklart talar jag om kyrkans syn på abort, homosexualitet och preventivmedel. De andra två jag tänkte på är självbefläckelse och prästinnor (kvinnliga präster).
För om man tar upp något av dessa ämnen (i katolska sammanhang förstås) kan man nästan garanterat veta att man kommer få en mycket infekterad diskussion. Personligen resonerar jag oftast som så att jag försvarar Kyrkan ståndpunkt oavsett om jag är helt med på noterna eller inte, för faktum är ju att jag inte blev katolik för att vara någon slags proffstyckare som tror mig stå över Kyrkans samlade kunskap genom tiderna och som enligt vår tro kontinuerligt leds av den Helige Ande.
Personligen har jag dock också haft svårt att acceptera en hel del av punkterna, och om sanningen ska fram finner jag ändå - på ett rent mänskligt plan - att Kyrkans lära angående att kvinnor inte kan bli präster och hur personer med homosexuella tendenser ska leva som svåra frågor, frågor där jag egentligen inte riktigt till fullo håller med i det Kyrkan lär. Däremot försvarar jag med näbbar och klor Kyrkans lära även på dessa punkter när det blåser kallt, eller när det inte blåser överhuvudtaget heller för den delen. Ty för mig är faktum att Kyrkan inte kan fela när det gäller tros- och lärofrågor (jag kan dock, som Joseph Ratzinger poängterat, ha en annan åsikt än Kyrkans biskopar eller till och med påven i många frågor, t.ex. rörande krig och dödsstraff).Varför luftar jag dock inte mina tvivel?
Ja, faktum är väl att jag ser, likt Zoltan poängterat förut, Kyrkan som en familj. Man går inte utanför familjen och talar vitt och brett om sina problem till media/blogg/Internet direkt, utan kanske istället försöker lösa de. För mig sker detta helst i enskilda samtal med präster och genom fördjupning i Kyrkans lära för att bättre förstå varför saker och ting förhåller sig som de gör.
Men bryter jag inte nu mot min egen regel?
Det kan man ju tycka, men jag ansåg det viktigt att lufta hur jag ser på konflikter, när det handlar om en konflikt mellan min tanke och Kyrkans lära. Min förhoppning är kanske också att det hjälper andra som har svårt att acceptera Kyrkans lära, för faktum är, att även om jag har haft svårt ibland att förstå och acceptera Kyrkans lära så har faktiskt det mesta löst sig genom att sätta sig in i frågan istället för att klaga. Katolska Kyrkans Katekes har varit ett ovärderligt hjälpmedel i detta.
Jag vet inte, men gör det mig till en hycklare?
Bild från Catholic Cartoon Blog
måndag 5 oktober 2009
USCCB-skandal
Ibland är man bara glad över att bo i Sverige.
Amerikanska biskopskonferensen (The United States Conference of Catholic Bishops (USCCB)) har alltså planerat att ge pengar till organisationer som öppet och aktivt agerar för abort, preventivmedel, samkönat "äktenskap" och prostitution.
Mer information: National Campaign: Addressing The CCHD
Detta visar än en gång hur viktigt det är med de så kallade nya medierna, då denna information kom från "Bellarmine Veritas Ministry" som säger är en gräsrotsorganisation, trogen Kyrkan.
Catholic News Service: CCHD pulls funding from two agencies, investigates two others
LifeSiteNews.com: USCCB's Social Justice Arm Caught Funding Pro-Abortion/Prostitution Groups: Takes "Decisive" Action in Response
Amerikanska biskopskonferensen (The United States Conference of Catholic Bishops (USCCB)) har alltså planerat att ge pengar till organisationer som öppet och aktivt agerar för abort, preventivmedel, samkönat "äktenskap" och prostitution.
Mer information: National Campaign: Addressing The CCHD
Detta visar än en gång hur viktigt det är med de så kallade nya medierna, då denna information kom från "Bellarmine Veritas Ministry" som säger är en gräsrotsorganisation, trogen Kyrkan.
Catholic News Service: CCHD pulls funding from two agencies, investigates two others
LifeSiteNews.com: USCCB's Social Justice Arm Caught Funding Pro-Abortion/Prostitution Groups: Takes "Decisive" Action in Response
fredag 11 september 2009
Man har mage att kritisera...
Med anledning av att Katolska Kyrkan i Sverige deklarerat att "Katolsk" Vision ej kan kalla sig katolsk så har Dagen skrivit en artikel just om detta.
Som många vet har Gert Gelotte varit en av frontfigurerna i "Katolsk" Vision och inte sällan suttit i morgon- och debattprogram i SVT framförallt. Här har vi alltså en kille som åker land och rike runt för att kritisera sitt eget samfund.
Här kommer det lustiga i det hela in. Biskopen (Anders Arborelius) har sex-sju gånger kallat in "Katolsk" Visions medlemmer. Inte en enda gång har Gert Gelotte tagit sig till Stockholm för att samtal med biskopen. Nu talar vi ändå inte om att han bor i Kiruna, utan Göteborg. Det tar 3 timmar med X2000-tåget, och Gert Gelotte kunde säkert, med tanke på sitt yrke och med att han annars inte haft problem som skrivet att resa landet runt för att just kritisera Katolska Kyrkan, sysselsatt sig på tågresan.
Gert Gelotte har mage att säga "Jag åker inte flera timmar tur och retur från Göteborg för en timmes samtal med biskopen bakom stängda dörrar. Det vi vill ha är en fri och öppen debatt i katolska medier". Så fungerar det inte i Katolska Kyrkan helt enkelt. Det är bara när allting brakar ihop som det fungerar på detta sätt (t.ex. fallet med den brasilianska flickan som gjorde abort) och det är knappast eftersträvansvärda omständigheter. I detta fall gjordes fel från alla håll, prästerna tog exempelvis och publikt annonserade flickan och alla inblandade exkommunicerade. Så ska det förstås inte ske, trots att faktum är att vid abort - då detta är en så pass allvarlig ondska - blir automatiskt exkommunicerad så behöver man ej annonsera detta publikt, utan först och främst försöka få tillbaka familjen till Kyrkan.
Biskop Anders Arborelius har just föredömligt försökt denna metod ett antal år nu, genom att försöka mana "Katolsk" Vision att omvända sig.
..."Med stor sorg har jag tagit del av det manifest som publicerats av Katolsk vision, som på flera punkter strider mot Kyrkans tro, t ex livets okränkbarhet och att äktenskapet är ett livslångt, oupplösligt förbund mellan en man och en kvinna. Därför vädjar jag till dem som undertecknat detta manifest: vänd om, besinna er!
NÅGRA AV ER har redan officiellt trätt ur den Katolska kyrkan eller i praktiken lämnat det sakramentala livet bakom er; men det är aldrig för sent att vända om, Guds barmhärtighet, som Kyrkan får förvalta är oändligt stor. "... - Anders Arborelius, 2005
Jag instämmer i Katolsk mammas vädjan om fasta för vår biskop.
"Katolsk vision inte katolsk?" skriver Bengt Malmgren
Som många vet har Gert Gelotte varit en av frontfigurerna i "Katolsk" Vision och inte sällan suttit i morgon- och debattprogram i SVT framförallt. Här har vi alltså en kille som åker land och rike runt för att kritisera sitt eget samfund.
Här kommer det lustiga i det hela in. Biskopen (Anders Arborelius) har sex-sju gånger kallat in "Katolsk" Visions medlemmer. Inte en enda gång har Gert Gelotte tagit sig till Stockholm för att samtal med biskopen. Nu talar vi ändå inte om att han bor i Kiruna, utan Göteborg. Det tar 3 timmar med X2000-tåget, och Gert Gelotte kunde säkert, med tanke på sitt yrke och med att han annars inte haft problem som skrivet att resa landet runt för att just kritisera Katolska Kyrkan, sysselsatt sig på tågresan.
Gert Gelotte har mage att säga "Jag åker inte flera timmar tur och retur från Göteborg för en timmes samtal med biskopen bakom stängda dörrar. Det vi vill ha är en fri och öppen debatt i katolska medier". Så fungerar det inte i Katolska Kyrkan helt enkelt. Det är bara när allting brakar ihop som det fungerar på detta sätt (t.ex. fallet med den brasilianska flickan som gjorde abort) och det är knappast eftersträvansvärda omständigheter. I detta fall gjordes fel från alla håll, prästerna tog exempelvis och publikt annonserade flickan och alla inblandade exkommunicerade. Så ska det förstås inte ske, trots att faktum är att vid abort - då detta är en så pass allvarlig ondska - blir automatiskt exkommunicerad så behöver man ej annonsera detta publikt, utan först och främst försöka få tillbaka familjen till Kyrkan.
Biskop Anders Arborelius har just föredömligt försökt denna metod ett antal år nu, genom att försöka mana "Katolsk" Vision att omvända sig.
..."Med stor sorg har jag tagit del av det manifest som publicerats av Katolsk vision, som på flera punkter strider mot Kyrkans tro, t ex livets okränkbarhet och att äktenskapet är ett livslångt, oupplösligt förbund mellan en man och en kvinna. Därför vädjar jag till dem som undertecknat detta manifest: vänd om, besinna er!
NÅGRA AV ER har redan officiellt trätt ur den Katolska kyrkan eller i praktiken lämnat det sakramentala livet bakom er; men det är aldrig för sent att vända om, Guds barmhärtighet, som Kyrkan får förvalta är oändligt stor. "... - Anders Arborelius, 2005
Jag instämmer i Katolsk mammas vädjan om fasta för vår biskop.
"Katolsk vision inte katolsk?" skriver Bengt Malmgren
tisdag 25 augusti 2009
Kraftfull bönereklam
Jag kan inte låta bli att bli rörd av den reklam Svenska kyrkan har inför kyrkovalet 20:e september (hur i grunden fel det än är att rösta fram politiska partier som ska styra ett samfund...) som just förmedlar bilden av människor som av olika anledningar sätter sin tillit till Gud. Sedan kan man tycka vad man vill om att skriva in böner publikt på Internet, det har redan funnits sedan länge på Xt3 men mig veterligt så är bönerna där modererade till skillnad från Svenska kyrkans bönesida där man kan finna ganska olämpliga "böner"...
..."Det genomgående temat för satsningen är Bön - Hjärtats samtal med Gud.
Reklamfilmen bygger på scener ur livet där människor ber. Det kan handla om att be om hjälp, kraft eller att tacka Gud. I de olika filmsekvenserna får vi bland annat möta en tonårstjej som uttrycker sin glädje över livet, en äldre man som ligger på sjukhus, en boxare som ber om kraft och ett semesterfirande par som sitter i en husvagn med ösregn utanför."...
Varför skulle inte Katolska Kyrkan i Sverige kunna ha en YouTube-kanal likt Svenska kyrkan funderar jag på?
Det är ju ett väldigt billigt, enkelt och slagkraftigt sätt att nå ut på.
Mera läsning: Dagen: Svenska kyrkans bönesajt lyckad - trots mordhot
Dagen: Stakka Bo gör Svenska kyrkans tv-reklam
DN: Stakka Bo gör reklamfilm för Svenska kyrkan
Västerbottens-Kuriren: Kyrkan satsar på tv-reklam
..."Det genomgående temat för satsningen är Bön - Hjärtats samtal med Gud.
Reklamfilmen bygger på scener ur livet där människor ber. Det kan handla om att be om hjälp, kraft eller att tacka Gud. I de olika filmsekvenserna får vi bland annat möta en tonårstjej som uttrycker sin glädje över livet, en äldre man som ligger på sjukhus, en boxare som ber om kraft och ett semesterfirande par som sitter i en husvagn med ösregn utanför."...
Varför skulle inte Katolska Kyrkan i Sverige kunna ha en YouTube-kanal likt Svenska kyrkan funderar jag på?
Det är ju ett väldigt billigt, enkelt och slagkraftigt sätt att nå ut på.
Mera läsning: Dagen: Svenska kyrkans bönesajt lyckad - trots mordhot
Dagen: Stakka Bo gör Svenska kyrkans tv-reklam
DN: Stakka Bo gör reklamfilm för Svenska kyrkan
Västerbottens-Kuriren: Kyrkan satsar på tv-reklam
söndag 23 augusti 2009
Why Not Priest?
Fann ett givande YouTube-klipp som ställer frågar varför inte präst?
(Alltså varför man inte skulle bli präst)
Webbplatsen de tipsar om är whynotpriest.org, där man kan fråga en präst om kallelser.
Det är underbart att få höra vittnesbörderna tycker jag, och det är alldeles för få gånger man får höra vittnesbörd från folk som valt det religiösa livet (präster, munkar och nunnor) och är något jag defintivt skulle vilja se mera utav.
Helst skulle jag vilja höra var och en av dessas berättelse.
(Alltså varför man inte skulle bli präst)
Webbplatsen de tipsar om är whynotpriest.org, där man kan fråga en präst om kallelser.
Det är underbart att få höra vittnesbörderna tycker jag, och det är alldeles för få gånger man får höra vittnesbörd från folk som valt det religiösa livet (präster, munkar och nunnor) och är något jag defintivt skulle vilja se mera utav.
Helst skulle jag vilja höra var och en av dessas berättelse.
söndag 26 juli 2009
Homosexfrågan - igen...
Det har varit mycket kring den så kallade "homosexfrågan" de senaste dagarna, och veckorna. Kanske bland annat på grund av att Svenska kyrkan snart förväntas säga att de kommer "viga" samkönade par (Se t.ex. SvD:"Svenska kyrkans identitet hotad").
Detta kommer förstås få oerhörda konsekvenser, när ett religiöst samfund som påstår sig vara kristet och tillika har Bibeln som grund går stick i stäv med vad som står i Bibeln (ordagrant står snarare att "män som ligger med män" skall stenas, i Bibeln - så långt går förstås inte de flesta kristna, utan detta måste ses i ljuset av kärleksbudet, därmed är det synden och inte syndaren, den homosexuelle, som skall motarbetas).
Anglikanska kyrkan har redan varnat att man kommer säga upp bekantskapen (redan välsignelseakten av homosexuella par var mycket kritiserad).
Rysk-ortodoxa kyrkan har inte velat prata med Svenska kyrkan ens på avstånd efter det att man förde fram att man skulle ha välsignelseakt för homosexuella par.
Man kan helt enkelt konstatera att Svenska kyrkan kommer bli ett unikt undantag och det har från flera håll tagits upp att man ifrågasätter om Svenska kyrkan då kommer tillhöra den kristna gemenskapen.
I Litauen däremot, kan vi se goda tendenser, där man i och med en ny lag som bland annat förbjuder HBT-propaganda står upp för sunda värderingar i samhället (SvD Dagen).
Stefan Swärd ger en rejäl känga åt kritikerna av Litauens nya lag: ..."Nu är det ju inte inte särskilt märkligt att det finns restriktioner i vilken typ av information, annonsering m.m. man får rikta till barn- och ungdomar. Även i liberala västvärlden finns det mängder av restriktioner för vad man får säga i en skola, och vad man får säga i media och annat material som riktas till barn- och ungdomar. Flera av punkterna i Litauens nya lag uppfattas som ganska självklara i Sverige. När det gäller andra frågor har vi en motsatt agenda, det är förmodligen straffbart att hävda i en svensk skola att utlevd homosexualitet är synd - det är väl också en inskränkning i yttrandefriheten?"...
Stefan Swärd erkänner också (något) motvilligt också att han gillar Katolska Kyrkans värderingar: ..."Som evangelikal och protestant kan jag inte ställa upp på alla detaljer kring Katolska kyrkans syn på äktenskap och samlevnad, men jag är helt överens om huvuddragen. Jag menar att man i synen på äktenskapet mellan man och kvinna följer både Bibeln och den kristna traditionen. Och det leder till en restriktiv syn både på utlevd homosexualitet och aborter.
Sedan kan man naturligtvis ha synpunkter på att man i katolskt präglade länder låter kyrkans syn så starkt påverka även samhällets lagstiftning. Men jag har läst påvens instruktioner till katolska politiker i hur de ska agera för att främja en kristen familjesyn i samhälle och politik, och Litauens politiker agerar i enlighet med detta. Att hbt-rörelsen inte gillar detta är ju självklart, men att kristna inte förstår det, ställer jag mig frågande inför."...
Jag kan inte annat än att hålla med Stefan Swärd.
Självfallet delar jag inte hans misstänksamhet emot Katolska Kyrkan, men det är kul att vi katoliker kan finna att vi står enade samman med andra kristna och kanske även muslimerna i dagens Sverige kan bli våra vänner i försvarandet av de goda värderingarna. Förstås ser jag inga problem heller med att finna stöd för goda värderingar bland moralistiska ateister heller.
Vad Katolska Kyrkan anser om homosexuella handlingar är mycket klart och tydligt, och vi finner det i Katolska Kyrkans Katekes (paragraf 2357):
..."De kan aldrig i något fall godkännas."...
Däremot får vi aldrig någonsin glömma det som står om den homosexuelle i Katekesen, paragraf 2358:
..."Man skall ta emot dem med respekt, medlidande och finkänslighet. Varje tecken på orättfärdig diskriminering när det gäller dessa människor skall undvikas."...
Vad vi inte får glömma heller dock är att börja med oss själva först, och att finnas till för de i vår närhet som behöver det.
Michael Jackson - "Man In The Mirror"
..."I'm Starting With The Man In
The Mirror
I'm Asking Him To Change
His Ways
And No Message Could Have
Been Any Clearer
If You Wanna Make The World
A Better Place
(If You Wanna Make The
World A Better Place)
Take A Look At Yourself, And
Then Make A Change"...
Detta kommer förstås få oerhörda konsekvenser, när ett religiöst samfund som påstår sig vara kristet och tillika har Bibeln som grund går stick i stäv med vad som står i Bibeln (ordagrant står snarare att "män som ligger med män" skall stenas, i Bibeln - så långt går förstås inte de flesta kristna, utan detta måste ses i ljuset av kärleksbudet, därmed är det synden och inte syndaren, den homosexuelle, som skall motarbetas).
Anglikanska kyrkan har redan varnat att man kommer säga upp bekantskapen (redan välsignelseakten av homosexuella par var mycket kritiserad).
Rysk-ortodoxa kyrkan har inte velat prata med Svenska kyrkan ens på avstånd efter det att man förde fram att man skulle ha välsignelseakt för homosexuella par.
Man kan helt enkelt konstatera att Svenska kyrkan kommer bli ett unikt undantag och det har från flera håll tagits upp att man ifrågasätter om Svenska kyrkan då kommer tillhöra den kristna gemenskapen.
I Litauen däremot, kan vi se goda tendenser, där man i och med en ny lag som bland annat förbjuder HBT-propaganda står upp för sunda värderingar i samhället (SvD Dagen).
Stefan Swärd ger en rejäl känga åt kritikerna av Litauens nya lag: ..."Nu är det ju inte inte särskilt märkligt att det finns restriktioner i vilken typ av information, annonsering m.m. man får rikta till barn- och ungdomar. Även i liberala västvärlden finns det mängder av restriktioner för vad man får säga i en skola, och vad man får säga i media och annat material som riktas till barn- och ungdomar. Flera av punkterna i Litauens nya lag uppfattas som ganska självklara i Sverige. När det gäller andra frågor har vi en motsatt agenda, det är förmodligen straffbart att hävda i en svensk skola att utlevd homosexualitet är synd - det är väl också en inskränkning i yttrandefriheten?"...
Stefan Swärd erkänner också (något) motvilligt också att han gillar Katolska Kyrkans värderingar: ..."Som evangelikal och protestant kan jag inte ställa upp på alla detaljer kring Katolska kyrkans syn på äktenskap och samlevnad, men jag är helt överens om huvuddragen. Jag menar att man i synen på äktenskapet mellan man och kvinna följer både Bibeln och den kristna traditionen. Och det leder till en restriktiv syn både på utlevd homosexualitet och aborter.
Sedan kan man naturligtvis ha synpunkter på att man i katolskt präglade länder låter kyrkans syn så starkt påverka även samhällets lagstiftning. Men jag har läst påvens instruktioner till katolska politiker i hur de ska agera för att främja en kristen familjesyn i samhälle och politik, och Litauens politiker agerar i enlighet med detta. Att hbt-rörelsen inte gillar detta är ju självklart, men att kristna inte förstår det, ställer jag mig frågande inför."...
Jag kan inte annat än att hålla med Stefan Swärd.
Självfallet delar jag inte hans misstänksamhet emot Katolska Kyrkan, men det är kul att vi katoliker kan finna att vi står enade samman med andra kristna och kanske även muslimerna i dagens Sverige kan bli våra vänner i försvarandet av de goda värderingarna. Förstås ser jag inga problem heller med att finna stöd för goda värderingar bland moralistiska ateister heller.
Vad Katolska Kyrkan anser om homosexuella handlingar är mycket klart och tydligt, och vi finner det i Katolska Kyrkans Katekes (paragraf 2357):
..."De kan aldrig i något fall godkännas."...
Däremot får vi aldrig någonsin glömma det som står om den homosexuelle i Katekesen, paragraf 2358:
..."Man skall ta emot dem med respekt, medlidande och finkänslighet. Varje tecken på orättfärdig diskriminering när det gäller dessa människor skall undvikas."...
Vad vi inte får glömma heller dock är att börja med oss själva först, och att finnas till för de i vår närhet som behöver det.
Michael Jackson - "Man In The Mirror"
..."I'm Starting With The Man In
The Mirror
I'm Asking Him To Change
His Ways
And No Message Could Have
Been Any Clearer
If You Wanna Make The World
A Better Place
(If You Wanna Make The
World A Better Place)
Take A Look At Yourself, And
Then Make A Change"...
torsdag 23 juli 2009
Gud e tebax
SvD: "Gud spelar en allt större roll på världsscenen"
Som många uppmärksammat så borde ateister rädas för tillfället, med tanke på religionens frammarsch i världen. Som också understryks i artikeln i SvD så kan teknologi och framsteg också innebära mer religiositet snarare en motsatsen.
..."”Det som man antog skulle innebära slutet för religionen – demokrati och marknader, teknologi och förnuft – samverkar i att göra den starkare.” "...
..."I Asien och Mellanöstern spelar religionen en allt större roll, och dess betydelse kommer sannolikt bara att öka i takt med den tekniska utvecklingen och demokratiseringen: ”Ge människor frihet att styra sina egna liv och de väljer, på gott och ont, ofta att ge religionen mer makt. Ge religiösa människor modern teknik och de använder den som regel för att sprida Guds ord till en allt större skara troende.”"...
I princip överallt i världen får tro och religion ett allt starkare inflytande över människors vardag och även det politiska livet. Sekulariseringen ses som en historisk parentes, och Europa som en kvarleva från denna.
..."Och ”när det gäller intensiteten – ett fenomen som är svårt att mäta – verkar den ha ökat i stort sett överallt utom i Europa under det senaste halvseklet”, skriver Micklethwait och Wooldridge."...
..."För Micklethwait och Wooldridge ter sig emellertid, som sagt, Europa som det stora, historiska undantaget."...
Frågan är förstås hur man kan ändra på detta, för som det skrivs i artikeln, ”Vi tror att religionen kommer att leva upp i Västeuropa, men Europa kommer inte desto mindre att förbli en övervägande sekulariserad kontinent”, kan mycket väl vara en realitet. Personligen tror jag på att just helt ut använda de tekniska möjligheter vi har till förfogande, men också erbjuda en verklig plats (IRL) där man kan känna sig hemma, välkommen och ha möjlighet att diskutera de stora frågorna (de små också förstås, såsom vilka frukostflingor som är godast..).
Nyckeln ligger förstås i att vara en god människa (och god vän) och leva ut sin tro.
Det gör folk nyfikna, och kanske ger en öppning för det kristna budskapet.
Varför inte bjuda in till församlingen, vår familj, då?
Som många uppmärksammat så borde ateister rädas för tillfället, med tanke på religionens frammarsch i världen. Som också understryks i artikeln i SvD så kan teknologi och framsteg också innebära mer religiositet snarare en motsatsen.
..."”Det som man antog skulle innebära slutet för religionen – demokrati och marknader, teknologi och förnuft – samverkar i att göra den starkare.” "...
..."I Asien och Mellanöstern spelar religionen en allt större roll, och dess betydelse kommer sannolikt bara att öka i takt med den tekniska utvecklingen och demokratiseringen: ”Ge människor frihet att styra sina egna liv och de väljer, på gott och ont, ofta att ge religionen mer makt. Ge religiösa människor modern teknik och de använder den som regel för att sprida Guds ord till en allt större skara troende.”"...
I princip överallt i världen får tro och religion ett allt starkare inflytande över människors vardag och även det politiska livet. Sekulariseringen ses som en historisk parentes, och Europa som en kvarleva från denna.
..."Och ”när det gäller intensiteten – ett fenomen som är svårt att mäta – verkar den ha ökat i stort sett överallt utom i Europa under det senaste halvseklet”, skriver Micklethwait och Wooldridge."...
..."För Micklethwait och Wooldridge ter sig emellertid, som sagt, Europa som det stora, historiska undantaget."...
Frågan är förstås hur man kan ändra på detta, för som det skrivs i artikeln, ”Vi tror att religionen kommer att leva upp i Västeuropa, men Europa kommer inte desto mindre att förbli en övervägande sekulariserad kontinent”, kan mycket väl vara en realitet. Personligen tror jag på att just helt ut använda de tekniska möjligheter vi har till förfogande, men också erbjuda en verklig plats (IRL) där man kan känna sig hemma, välkommen och ha möjlighet att diskutera de stora frågorna (de små också förstås, såsom vilka frukostflingor som är godast..).
Nyckeln ligger förstås i att vara en god människa (och god vän) och leva ut sin tro.
Det gör folk nyfikna, och kanske ger en öppning för det kristna budskapet.
Varför inte bjuda in till församlingen, vår familj, då?
onsdag 10 juni 2009
Humanisterna lovprisar Svenska kyrkan
"Kristendomen växer i världen just nu, inte minst i länder som Centralamerika, Sydamerika, delar av Asien och det är en mycket konservativ och dogmatisk kristendom som växer, det är en kristendom som trakasserar homosexuella, som fängslar kvinnor för att dem har gjort illegala aborter med långa fängelsestraff, 70 000 kvinnor varje år dör i sviterna av illegala aborter, för att de inte har tillgång till legala aborter. Det är kristendomens sanna ansikte internationellt. Det är inte den svenska, liberala, moderna, mjuka Svenska kyrkan. Den är naturligtvis mycket, mycket bättre, så att säga, än den här kristendomen. (Christer Sturmark bjuder här i slutet på ett leende över hela ansiktet)" - Christer Sturmark, ordförande Humanisterna
"Katolska Kyrkan är uppenbarligen ett stort problem, samtidigt som privat tro på den mer liberala Svenska kyrkan är ett mycket mindre problem. " - Henrik Thomé
..."man skall se på det kristna arvet ungefär som vi ser på det asatroende, alltså vår gamla asatro, alltså man behåller dem bitar som är bra men man tar bort dem bitarna som är dåliga. Lite som Svenska kyrkan gör i Sverige faktiskt, att man tar bort det som är gammaldags och inte bra och behåller det som alla är överens om, och tycker är fint och bra."... - Knut Stahle, styrelseledamot Unga Humanister
Självfallet utmålas Katolska Kyrkan som ett av de största hoten, och Svenska kyrkan som positivt.
Med rätta förstås, från liberala ateisters synvinkel.
Humanisterna
Om någon har missat det så har föreningen Humanisterna satsat stort med annonser i tidningar och på stan med kampanjen "Gud finns nog inte".
Resume.se: Gud finns nog inte
Dagen: ”Humanisternas kampanj har endast i syfte att svartmåla troende”
Dagen: Ny kampanj av Humanisterna
"Katolska Kyrkan är uppenbarligen ett stort problem, samtidigt som privat tro på den mer liberala Svenska kyrkan är ett mycket mindre problem. " - Henrik Thomé
..."man skall se på det kristna arvet ungefär som vi ser på det asatroende, alltså vår gamla asatro, alltså man behåller dem bitar som är bra men man tar bort dem bitarna som är dåliga. Lite som Svenska kyrkan gör i Sverige faktiskt, att man tar bort det som är gammaldags och inte bra och behåller det som alla är överens om, och tycker är fint och bra."... - Knut Stahle, styrelseledamot Unga Humanister
Självfallet utmålas Katolska Kyrkan som ett av de största hoten, och Svenska kyrkan som positivt.
Med rätta förstås, från liberala ateisters synvinkel.
Humanisterna
Om någon har missat det så har föreningen Humanisterna satsat stort med annonser i tidningar och på stan med kampanjen "Gud finns nog inte".
Resume.se: Gud finns nog inte
Dagen: ”Humanisternas kampanj har endast i syfte att svartmåla troende”
Dagen: Ny kampanj av Humanisterna
måndag 8 juni 2009
Min resa till kristendomen och Katolska Kyrkan
Johanna G (med bloggen "På vacklande ben") önskade med anledning av bloggens tvåårsjubileum: "Jag skulle nämnligen gärna höra dig berätta om hur och när du började intressera dig för den kristna tron och vad som fick dig att fastna just för katolska kyrkan."
Jag skulle vilja påstå att min trosresa började förmodligen långt innan jag förstod det. (Se Bibeln: Psaltaren 22:10-11: "Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst. På dig är jag kastad ända från modersskötet, redan i moderlivet var du min Gud.")
Det första minnet av "sökande" efter Gud, som jag skäms ganska mycket för nu, är hur jag kunde kasta pilar på en piltavla och liksom "utmana" Gud att om Han fanns så skulle Han låta alla pilarna hamna mitt i prick (precis som för Pippi Långstrump..). Jag gissar på att jag kanske var en åtta-nio år då. Till detta skall förstås tilläggas att ingen i min familj kan nog egentligen kallas religiös. Vi går i (Svenska) kyrkan när det är bröllop, dop eller begravning. Det är typ det. Inget tal därhemma alls om tro egentligen.
Gud är ju bara ett ord man använder såsom kraftuttryck, eller hur?
Som en del kanske känner till hos mig så har skräckfilmer, rysare och dylikt en speciell plats i mitt hjärta, och filmer överhuvudtaget förstås. Kanske just skräckfilmer och rysare just öppnade ögonen för att det finns en Katolsk Kyrka från början, med präster som utför exorcism och som jagar bort demoner och dylikt. Den film, om jag skulle välja en film, som faktiskt fick mig att fundera riktigt mycket kring livets mening, vår existens, Universum och allting måste ändå ha varit "Donnie Darko". Jag skulle till och med vilja påstå att den var mycket avgörande för att jag kom till tro överhuvudtaget, just på grund av att den på något sätt fick mig att verkligen fundera. Jag skulle dock inte generellt vilja rekommendera Donnie Darko. För många är den alldeles för mörk, och för de flesta tror jag snarare den är destruktiv för tron än uppbyggande. Vad som slår mig i många filmer, och i videospel också (som också är ett intresse) är striden mellan gott och ont.
Världen tycks vilja säga till oss hela tiden "det finns inget gott eller ont!" men så är inte sanningen.
Det ser faktiskt vem som helst att så förhåller sig inte världen.
Under min uppväxt har främst varit ateistisk moralist. Ateist då jag hela tiden ansett mig vara så logisk och vill alltid ha belägg för det som jag tycker och tänker. Moralist vet jag faktiskt inte riktigt varför jag var som ateist, mest magkänsla skulle jag vilja påstå. Det är först såhär efteråt jag har förstått att jag förmodligen var moralist också, eftersom jag motsatte mig mycket av det som andra (ateister) ansåg ofelaktigt såsom självbefläckelse (onani), sex utanför äktenskapet, osv.
Det jag däremot spirituellt haft en tjusning för i hela min uppväxt, kanske främst på grund av mina japanska influenser som jag fick från att se mycket på anime och läsa mycket manga såväl som att spela tevespel förstås, är buddhismen. Det faktum att man inte tror på Gud tycktes mig vara viktigt, men att man ändå trodde på andar och dylikt skrämde mig bort från det hela...
Den organisation som jag var mest intresserad för under denna tid, som jag också redovisade om på högstadiet, var Soka Gakkai. Jag var mycket inne på deras hemsidor och läste om deras tro. Man kan säga att deras spiritualitet går ut på att "chanta" (det vill säga skrika) ut olika ord, vilket ska ge en bättre karma. Soka Gakkai sägs också vara ökända för deras aggressiva metoder i Asien, vilket jag avfärdade som förtal, men allvarligt talat vet jag inte hur det förhåller sig. Faktum är ju att deras ledare (i Japan förstås) satt fången då Japanska staten ville samla alla under en och samma tro då man krävde enhet i leden.
Mitt "nästa stopp" i trosinriktningar var Islam. Mest kanske för att jag hade hört så vitt skilda åsikter om tron, så ville jag mest studera tron ifråga. Så jag gick till källan. Koranen. Jag läste helt enkelt sida upp och sida ner. Läste kanske 60 eller 80 sidor, samtidigt som jag fick mycket olika budskap från olika muslimer om Islam så verkade Koranen tydlig. Döda de otrogna, bland annat. Döda de som inte håller med Islam. Kanske till och med våldta och sedan döda, om jag minns rätt. Det var ganska groteskt i vilket fall som helst, och jag kunde inte riktigt se någon röd tråd i budskapet. Jag förstod faktiskt inte vad budskapet, det viktiga i Islam var.
Allvarligt talat tror jag inte att jag kan säga mig veta vad det viktigast är i Islam (borde vara tillbedjan av Gud, men jag kan inte säga att jag är säker på det).
Det som faktiskt ledde mig vidare till kristen tro, måste jag erkänna, var en webbsida från mormonerna. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag hittade till sidan ifråga, men jag kommer ihåg budskapet, att leva efter Guds tio budord. Inte bara i handling, utan även i hjärtat och i tanken.
Det var ett radikalt budskap till mig.
Jag kände mig utmanad och tänkte helt enkelt "varför inte? Vad kan det skada?" - tydligen mer än jag då visste...
Det som faktiskt gjorde att jag inte gick vidare på trons väg tillsammans med mormonerna var ganska enkelt. De hade haft månggifte. Det räckte för mig som anledning egentligen.
Då visste jag förstås inte så mycket om deras andra tro, om att man kan bli en gud själv och annat kul..
Så, resan fortsatte till den kristna tron.
Som "etnisk svensk" - som det så fint heter - ville jag förstås inte vara allt för konstig.
Alltså kändes det som att det var Svenska kyrkan som gällde. Men jag ville veta vad grunden var. Grunden var Luther, och det var där det verkligen gick utför...
Jag läste om Luther och om protestantismen i allmänhet och blev mer och med förvånad, hur Martin Luther hade skrivit en bok om hur man skulle döda alla judar, bränna deras hus till grunden, att de var Djävulens exkrementen och annat trevligt.
Var denna man verkligen en kristen? Det var den spontana tanke som dök upp hos mig.
Det som helt och klart fick mig att vända mig emot Svenska kyrkan och söka helt annanstans var när jag besökta Svenska kyrkans hemsida och deras "frågos och svar" om tron. Här skrev präster och annat folk inom samfundet ifråga om att det var helt okej med sex utanför äktenskapet, med självbefläckelse (onani) och allehanda annat.
Jag som trodde att kristna hade en högre moral, tji fick jag, inte ens min moral som ateist kunde de leva upp till.
Men jag visste ju att en högre moral fanns hos de kristna, jag hade ju läst att mormonerna (som jag ju dock förstod att de inte var kristna när jag förstod att de hållit på med månggifte) delade mycket av min moral och etik, men även ställde än högre krav på min moral och etik (ifråga om abort och "homosex" exempelvis) än jag för tillfället hade tillägnat mig.
Så, kanske framförallt tack vare Martin Luther blev jag ivägskrämd från allting protestantiskt, men mycket också tack vare Svenska "kyrkan" (faktum är att jag idag dock skulle vilja påstå att jag har en respekt för de flesta andra kristna samfund - förutom just Svenska kyrkan - för det i dessa ändå finns en uppriktighet i tron, en uppriktighet som inte finns från Svenska kyrkan centralt åtminstone). Det enda positiva minne jag har var en "prästinna" i Svenska kyrkan i min "hemförsamling" kan man säga som tydligt var emot homosex och att "ta på sig själv". Det gav mig i alla fall en tydlig indikation i mina tidiga år att kristendomen stod för det som var moraliskt och etiskt korrekt på ett sätt.
Men man kan lugnt säga att det som gjorde mig alltmer intresserad av Katolska Kyrkan var kanske för att det var den första kyrkan. Det var liksom Kyrkan, det var den insikten som jag alltmer började komma till, när jag var kanske 17 år. Jag blev också alltmer övertygad om att det som kristendomen stod för inte bara var sant, utan även logiskt och därmed också sant.
Självfallet finns det mycket i den kristna tron som är mycket ologiskt, som övergår det mänskliga förståndet, men moralen och etiken, vad man gör och inte bör göra, kändes mycket logisk. Moralen och etiken som påverkade mig själv och mitt eget leverne har nästan varit densamma som tidigare, då jag strävat efter att göra det som är gott, på något sätt och vis, å andra sidan har jag sett det som att andra människor i viss utsträckning får göra lite som de vill.
Vad jag inte förstått och som jag också började förstå såsom identifierande mig själv i den katolskt kristna tron var ju att detta i praktiken är som att låta en vän (jag försöker se alla människor såsom mina vänner, även om jag inte känner de) åka med full fart i en bil direkt mot ett stup. Det goda att göra då är ju faktiskt att säga till denne att den håller på och skada sig själv. På samma sätt ser jag det numera med mycket annat, att jag försöker att säga till mina vänner om det som jag tror skadar (det som vi kallar synd) - men för det behöver man ju inte nödvändigtvis använda den terminologin som jag som troende använder mig utav, utan som sagt finns det ju andra mer påtagliga konsekvenser man kan lyfta fram som konsekvenser av saker och ting som går emot moralen och/eller etiken.
Vid juletid 2006 så fick jag i alla fall modet att börja gå i min närmaste Katolska Kyrka. Då var jag i praktiken nästintill övertygad om att ja, den kristna tron såsom Katolska Kyrkan förklarar den är sann i det mesta väsentliga. Det handlade inte alls om att jag liksom valde församling efter var jag "kände" mig mest hemma eller mest välkommen, utan om att jag verkligen var ute efter det som var sant. Det är också vad jag tror mig har funnit, just den fullständiga sanningen.
Inte en sanning. Inte min sanning. Utan den fullständiga, universala sanningen som är densamma oavsett om jag bor och lever i Sverige, Kina, eller USA. Oavsett om jag lever på 1000-talet, 2000-talet eller 3000-talet.
Men om jag inte har belyst detta tillräckligt så just detta om gott och ont har spelat stor roll för mig. Vad som är gott och vad som är ont. Var de bådadera härstammar ifrån. Många tycks idag förneka gott och ont, trots att vi ser det framför näsan varje dag, tycks det. Det finns mycket att bli upprörd över, det finns också mycket att glädjas för. Det gäller att försöka hitta det som är gott, och ju mer jag har kontemplerat över vad allting handlar om så har jag bara kommit till ett enda ord som kan sammanfatta allting, som drog mig till kristendomen och till Katolska Kyrkan och som alla människor förtvivlat söker:
KÄRLEK
Jag skulle vilja påstå att min trosresa började förmodligen långt innan jag förstod det. (Se Bibeln: Psaltaren 22:10-11: "Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst. På dig är jag kastad ända från modersskötet, redan i moderlivet var du min Gud.")
Det första minnet av "sökande" efter Gud, som jag skäms ganska mycket för nu, är hur jag kunde kasta pilar på en piltavla och liksom "utmana" Gud att om Han fanns så skulle Han låta alla pilarna hamna mitt i prick (precis som för Pippi Långstrump..). Jag gissar på att jag kanske var en åtta-nio år då. Till detta skall förstås tilläggas att ingen i min familj kan nog egentligen kallas religiös. Vi går i (Svenska) kyrkan när det är bröllop, dop eller begravning. Det är typ det. Inget tal därhemma alls om tro egentligen.
Gud är ju bara ett ord man använder såsom kraftuttryck, eller hur?
Som en del kanske känner till hos mig så har skräckfilmer, rysare och dylikt en speciell plats i mitt hjärta, och filmer överhuvudtaget förstås. Kanske just skräckfilmer och rysare just öppnade ögonen för att det finns en Katolsk Kyrka från början, med präster som utför exorcism och som jagar bort demoner och dylikt. Den film, om jag skulle välja en film, som faktiskt fick mig att fundera riktigt mycket kring livets mening, vår existens, Universum och allting måste ändå ha varit "Donnie Darko". Jag skulle till och med vilja påstå att den var mycket avgörande för att jag kom till tro överhuvudtaget, just på grund av att den på något sätt fick mig att verkligen fundera. Jag skulle dock inte generellt vilja rekommendera Donnie Darko. För många är den alldeles för mörk, och för de flesta tror jag snarare den är destruktiv för tron än uppbyggande. Vad som slår mig i många filmer, och i videospel också (som också är ett intresse) är striden mellan gott och ont.
Världen tycks vilja säga till oss hela tiden "det finns inget gott eller ont!" men så är inte sanningen.
Det ser faktiskt vem som helst att så förhåller sig inte världen.
Under min uppväxt har främst varit ateistisk moralist. Ateist då jag hela tiden ansett mig vara så logisk och vill alltid ha belägg för det som jag tycker och tänker. Moralist vet jag faktiskt inte riktigt varför jag var som ateist, mest magkänsla skulle jag vilja påstå. Det är först såhär efteråt jag har förstått att jag förmodligen var moralist också, eftersom jag motsatte mig mycket av det som andra (ateister) ansåg ofelaktigt såsom självbefläckelse (onani), sex utanför äktenskapet, osv.
Det jag däremot spirituellt haft en tjusning för i hela min uppväxt, kanske främst på grund av mina japanska influenser som jag fick från att se mycket på anime och läsa mycket manga såväl som att spela tevespel förstås, är buddhismen. Det faktum att man inte tror på Gud tycktes mig vara viktigt, men att man ändå trodde på andar och dylikt skrämde mig bort från det hela...
Den organisation som jag var mest intresserad för under denna tid, som jag också redovisade om på högstadiet, var Soka Gakkai. Jag var mycket inne på deras hemsidor och läste om deras tro. Man kan säga att deras spiritualitet går ut på att "chanta" (det vill säga skrika) ut olika ord, vilket ska ge en bättre karma. Soka Gakkai sägs också vara ökända för deras aggressiva metoder i Asien, vilket jag avfärdade som förtal, men allvarligt talat vet jag inte hur det förhåller sig. Faktum är ju att deras ledare (i Japan förstås) satt fången då Japanska staten ville samla alla under en och samma tro då man krävde enhet i leden.
Mitt "nästa stopp" i trosinriktningar var Islam. Mest kanske för att jag hade hört så vitt skilda åsikter om tron, så ville jag mest studera tron ifråga. Så jag gick till källan. Koranen. Jag läste helt enkelt sida upp och sida ner. Läste kanske 60 eller 80 sidor, samtidigt som jag fick mycket olika budskap från olika muslimer om Islam så verkade Koranen tydlig. Döda de otrogna, bland annat. Döda de som inte håller med Islam. Kanske till och med våldta och sedan döda, om jag minns rätt. Det var ganska groteskt i vilket fall som helst, och jag kunde inte riktigt se någon röd tråd i budskapet. Jag förstod faktiskt inte vad budskapet, det viktiga i Islam var.
Allvarligt talat tror jag inte att jag kan säga mig veta vad det viktigast är i Islam (borde vara tillbedjan av Gud, men jag kan inte säga att jag är säker på det).
Det som faktiskt ledde mig vidare till kristen tro, måste jag erkänna, var en webbsida från mormonerna. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag hittade till sidan ifråga, men jag kommer ihåg budskapet, att leva efter Guds tio budord. Inte bara i handling, utan även i hjärtat och i tanken.
Det var ett radikalt budskap till mig.
Jag kände mig utmanad och tänkte helt enkelt "varför inte? Vad kan det skada?" - tydligen mer än jag då visste...
Det som faktiskt gjorde att jag inte gick vidare på trons väg tillsammans med mormonerna var ganska enkelt. De hade haft månggifte. Det räckte för mig som anledning egentligen.
Då visste jag förstås inte så mycket om deras andra tro, om att man kan bli en gud själv och annat kul..
Så, resan fortsatte till den kristna tron.
Som "etnisk svensk" - som det så fint heter - ville jag förstås inte vara allt för konstig.
Alltså kändes det som att det var Svenska kyrkan som gällde. Men jag ville veta vad grunden var. Grunden var Luther, och det var där det verkligen gick utför...
Jag läste om Luther och om protestantismen i allmänhet och blev mer och med förvånad, hur Martin Luther hade skrivit en bok om hur man skulle döda alla judar, bränna deras hus till grunden, att de var Djävulens exkrementen och annat trevligt.
Var denna man verkligen en kristen? Det var den spontana tanke som dök upp hos mig.
Det som helt och klart fick mig att vända mig emot Svenska kyrkan och söka helt annanstans var när jag besökta Svenska kyrkans hemsida och deras "frågos och svar" om tron. Här skrev präster och annat folk inom samfundet ifråga om att det var helt okej med sex utanför äktenskapet, med självbefläckelse (onani) och allehanda annat.
Jag som trodde att kristna hade en högre moral, tji fick jag, inte ens min moral som ateist kunde de leva upp till.
Men jag visste ju att en högre moral fanns hos de kristna, jag hade ju läst att mormonerna (som jag ju dock förstod att de inte var kristna när jag förstod att de hållit på med månggifte) delade mycket av min moral och etik, men även ställde än högre krav på min moral och etik (ifråga om abort och "homosex" exempelvis) än jag för tillfället hade tillägnat mig.
Så, kanske framförallt tack vare Martin Luther blev jag ivägskrämd från allting protestantiskt, men mycket också tack vare Svenska "kyrkan" (faktum är att jag idag dock skulle vilja påstå att jag har en respekt för de flesta andra kristna samfund - förutom just Svenska kyrkan - för det i dessa ändå finns en uppriktighet i tron, en uppriktighet som inte finns från Svenska kyrkan centralt åtminstone). Det enda positiva minne jag har var en "prästinna" i Svenska kyrkan i min "hemförsamling" kan man säga som tydligt var emot homosex och att "ta på sig själv". Det gav mig i alla fall en tydlig indikation i mina tidiga år att kristendomen stod för det som var moraliskt och etiskt korrekt på ett sätt.
Men man kan lugnt säga att det som gjorde mig alltmer intresserad av Katolska Kyrkan var kanske för att det var den första kyrkan. Det var liksom Kyrkan, det var den insikten som jag alltmer började komma till, när jag var kanske 17 år. Jag blev också alltmer övertygad om att det som kristendomen stod för inte bara var sant, utan även logiskt och därmed också sant.
Självfallet finns det mycket i den kristna tron som är mycket ologiskt, som övergår det mänskliga förståndet, men moralen och etiken, vad man gör och inte bör göra, kändes mycket logisk. Moralen och etiken som påverkade mig själv och mitt eget leverne har nästan varit densamma som tidigare, då jag strävat efter att göra det som är gott, på något sätt och vis, å andra sidan har jag sett det som att andra människor i viss utsträckning får göra lite som de vill.
Vad jag inte förstått och som jag också började förstå såsom identifierande mig själv i den katolskt kristna tron var ju att detta i praktiken är som att låta en vän (jag försöker se alla människor såsom mina vänner, även om jag inte känner de) åka med full fart i en bil direkt mot ett stup. Det goda att göra då är ju faktiskt att säga till denne att den håller på och skada sig själv. På samma sätt ser jag det numera med mycket annat, att jag försöker att säga till mina vänner om det som jag tror skadar (det som vi kallar synd) - men för det behöver man ju inte nödvändigtvis använda den terminologin som jag som troende använder mig utav, utan som sagt finns det ju andra mer påtagliga konsekvenser man kan lyfta fram som konsekvenser av saker och ting som går emot moralen och/eller etiken.
Vid juletid 2006 så fick jag i alla fall modet att börja gå i min närmaste Katolska Kyrka. Då var jag i praktiken nästintill övertygad om att ja, den kristna tron såsom Katolska Kyrkan förklarar den är sann i det mesta väsentliga. Det handlade inte alls om att jag liksom valde församling efter var jag "kände" mig mest hemma eller mest välkommen, utan om att jag verkligen var ute efter det som var sant. Det är också vad jag tror mig har funnit, just den fullständiga sanningen.
Inte en sanning. Inte min sanning. Utan den fullständiga, universala sanningen som är densamma oavsett om jag bor och lever i Sverige, Kina, eller USA. Oavsett om jag lever på 1000-talet, 2000-talet eller 3000-talet.
Men om jag inte har belyst detta tillräckligt så just detta om gott och ont har spelat stor roll för mig. Vad som är gott och vad som är ont. Var de bådadera härstammar ifrån. Många tycks idag förneka gott och ont, trots att vi ser det framför näsan varje dag, tycks det. Det finns mycket att bli upprörd över, det finns också mycket att glädjas för. Det gäller att försöka hitta det som är gott, och ju mer jag har kontemplerat över vad allting handlar om så har jag bara kommit till ett enda ord som kan sammanfatta allting, som drog mig till kristendomen och till Katolska Kyrkan och som alla människor förtvivlat söker:
KÄRLEK
torsdag 4 juni 2009
Liknelse om bikten
Hittade denna underbara liknelse om bikten, Försoningens Sakrament, på Sveriges Unga Katolikers webbsida:
"ÅTTA GODA SKÄL VARFÖR JAG ALDRIG TVÄTTAR MIG
1. Som barn blev jag jämt tvungen att tvätta mig.
2. Människor som tvättar sig tror att de är renare än andra människor. De är hycklare
3. Det finns så många olika sorters tvål att jag inte vet vilken som är bäst för mig.
4. Jag har tvättat mig tidigare men det blev så långtråkigt att jag har slutat.
5. Jag tvättar mig fortfarande men bara vid speciella tillfällen, t.ex. till jul, påsk och pingst.
6. Ingen av mina vänner eller bekanta tvättar sig.
7. Jag är fortfarande ung men när jag blir gammal kommer jag kanske att tvätta mig.
8. De som gör tvålen är bara ute efter mina pengar.
(kyrkoherde Sidney Laing, Dublin)"
Uppdatering: jag förstod det som att det faktiskt var bikten de menade, men tydligen är det kyrkobesök i allmänhet som menas; "Parodying the excuses people give for not attending church, a pastor wrote in his parish paper a satirical piece called, "Ten Reasons Why I Never Wash," including: "
"ÅTTA GODA SKÄL VARFÖR JAG ALDRIG TVÄTTAR MIG
1. Som barn blev jag jämt tvungen att tvätta mig.
2. Människor som tvättar sig tror att de är renare än andra människor. De är hycklare
3. Det finns så många olika sorters tvål att jag inte vet vilken som är bäst för mig.
4. Jag har tvättat mig tidigare men det blev så långtråkigt att jag har slutat.
5. Jag tvättar mig fortfarande men bara vid speciella tillfällen, t.ex. till jul, påsk och pingst.
6. Ingen av mina vänner eller bekanta tvättar sig.
7. Jag är fortfarande ung men när jag blir gammal kommer jag kanske att tvätta mig.
8. De som gör tvålen är bara ute efter mina pengar.
(kyrkoherde Sidney Laing, Dublin)"
Uppdatering: jag förstod det som att det faktiskt var bikten de menade, men tydligen är det kyrkobesök i allmänhet som menas; "Parodying the excuses people give for not attending church, a pastor wrote in his parish paper a satirical piece called, "Ten Reasons Why I Never Wash," including: "
onsdag 27 maj 2009
Evangelisation i Sverige?
Jag har funderat en del på det här ämnet. Evangelisation. I Sverige.
Det är många, många människor här i Sverige som inte har en relation till Gud. Som kanske kallar sig kristna men inte vet vad det innebär. Som är medlemmar i ett kristet samfund men inte förstår vad det innebär.
Sedan har vi förstås en hel del som faktiskt aktivt motarbetar kristendomen och Gudstro i allmänhet. De är förstås inte alls lika många, utan de flesta är förmodligen (inbillar jag mig) "ljumna". De är varken kalla eller varma. (Uppenbarelseboken 3:15-16: Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.)
Det jag har funderat på är vad som är bästa sättet att evangelisera. Jag försöker ju gärna med min blogg, och i min vardag förstås (att föregå med gott exempel så gott jag kan) men har också försökt med ett katolskt forum som nu verkar ha självdött...
Funderar på om exempelvis en YouTube-kanal med vittnande om kristen katolsk tro och kanske samtal med katolska präster om frågor som berör och upprör skulle vara det rätta. Jag tror i alla fall ett forum där Kyrkans män och kvinnor får tala till punkt om vad Katolska Kyrkan verkligen lär och tror är viktigt. Då verkar kanske inte tron så konstig som den bild som målas upp i sekulära media idag.
Catholics Come Home "Testimonials"
Var bara tvungen att ha med en reklamfilm för mormonerna, science-fiction-nörd som jag är, men också då mormonerna när det kommer till moral och etik har en hel del gemensamt med oss katoliker...
Mormon Ad - Homefront - SciFi
I filmen framkommer ett antal viktiga värden som vi katolskt kristna också håller med om, kanske främst det faktum att familjen är det näst viktigaste (bara efter Gud). Men också framkommer det i denna - och i flera andra videor som mormonerna producerat - vikten utav att mannen också är delaktig i barnens uppväxt, inte bara kvinnan
Det är många, många människor här i Sverige som inte har en relation till Gud. Som kanske kallar sig kristna men inte vet vad det innebär. Som är medlemmar i ett kristet samfund men inte förstår vad det innebär.
Sedan har vi förstås en hel del som faktiskt aktivt motarbetar kristendomen och Gudstro i allmänhet. De är förstås inte alls lika många, utan de flesta är förmodligen (inbillar jag mig) "ljumna". De är varken kalla eller varma. (Uppenbarelseboken 3:15-16: Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.)
Det jag har funderat på är vad som är bästa sättet att evangelisera. Jag försöker ju gärna med min blogg, och i min vardag förstås (att föregå med gott exempel så gott jag kan) men har också försökt med ett katolskt forum som nu verkar ha självdött...
Funderar på om exempelvis en YouTube-kanal med vittnande om kristen katolsk tro och kanske samtal med katolska präster om frågor som berör och upprör skulle vara det rätta. Jag tror i alla fall ett forum där Kyrkans män och kvinnor får tala till punkt om vad Katolska Kyrkan verkligen lär och tror är viktigt. Då verkar kanske inte tron så konstig som den bild som målas upp i sekulära media idag.
Catholics Come Home "Testimonials"
Var bara tvungen att ha med en reklamfilm för mormonerna, science-fiction-nörd som jag är, men också då mormonerna när det kommer till moral och etik har en hel del gemensamt med oss katoliker...
Mormon Ad - Homefront - SciFi
I filmen framkommer ett antal viktiga värden som vi katolskt kristna också håller med om, kanske främst det faktum att familjen är det näst viktigaste (bara efter Gud). Men också framkommer det i denna - och i flera andra videor som mormonerna producerat - vikten utav att mannen också är delaktig i barnens uppväxt, inte bara kvinnan
tisdag 26 maj 2009
Guds godhet
Teija (som har bloggen "Katolsk mamma på nätet") önskade ett inlägg om Guds godhet: "Jag vill gärna att du utvecklar dina tankar om Guds godhet mot dig personligen. Om det inte är för privat, förstås. Då kan du gärna skriva om Guds godhet i allmänhet. Att läsa vad andra skriver om Guds godhet gör mig mycket lycklig!"
Jag tänkte försöka mig på bådadera, både den personliga aspekten och den mer allmänna. Först och främst kan jag väl komma med en varning, jag kan inte helt till 100% säga att jag vet exakt vad som menas med "Guds godhet", men jag skall försöka mitt bästa att fundera i utgångspunkten ur detta.
Rent allmänt så inbillar jag mig att många sätter nästan likhetstecken mellan Guds godhet och Hans nåd. Så som jag uppfattar Guds godhet handlar det mera om att Han låter mig leva, allt som oftast, att Han ger mig friheten till mycket, men också de gåvor som Han har givit mig.
Det betyder förstås inte att Han låter mig leva precis som jag vill. Att hela tiden bara göra det som jag själv önskar skulle inte bara vara egoistiskt, det skulle vara självdestruktivt också. Det skulle dessutom i det längre perspektivet förstås leda till en tomhet. Meningen med livet är knappast att tillfredsställa sina lustar.
Inte utan sin rätta kontext i alla fall.
Det kanske inte ser mycket ut för världen de gåvor som jag har fått, och de kanske egentligen för de flesta inte ser ut att vara så speciella, men personligen är jag mycket tacksam över det jag har välsignats med. Varje kväll tackar jag Gud för allting Han har välsignat mig med.
Exempelvis min familj. Den må inte se mycket ut för världen - verkligen inte - men i alla fall har jag en familj. Det är mycket mer än många andra har här på vår jord. Det är ingen perfekt familj - långt därifrån. Det är snarare en mycket splittrad familj som jag har. Men det är en underbar familj jag har. Trots allt.
Jag kanske är barnslig när jag främst tänker på Guds godhet när jag får njuta av någonting (det må vara godis, glass, en god bok, en film eller vad som helst nästan) men det är då jag inbillar mig att det är på grund av Guds godhet. Visst är det så till viss del, ty Han tillåter ju allting, och det är ju knappast så att glass, godis, böcker eller filmer är någonting helt igenom ont. Verkligen inte. Tvärtom.
Däremot får man (jag) ibland dåligt samvete när man tänker på det faktum att man tillhör en ytterst utvald klick här i vår värld, medan de flesta andra får kämpa för varje dag som de vill leva, när man läser om afrikaner som haltar sig fram mil för att kunna delta i den Heliga Mässan (den katolska Gudstjänsten). Men samtidigt finns det ju många människor här i vår (min) närhet som utsätter sig själva för ondo, såsom droger (det må vara alkohol, narkotika eller vadhelst), våld och sexmissbruk.
Det blir ju plötsligt mera komplicerat då, än fallet i andra länder, här har vi ju människor som mer eller mindre väljer något utav ondo. Men Gud tillåter det.
Jag tackar Gud för Hans godhet att Han hjälper mig att motstå många frestelser, att Hans Ord, Herrens namn och Jesus Kristus fördriver många demoner från mitt sinne.
Jag tackar Gud för Hans godhet att Han hjälper mig att bära de kors jag fått att bära.
Jag tackar Gud för Hans godhet för de kors Han har givit mig att bära, som jag ännu inte själv förstår meningen med.
Men jag är trygg i förvissningen om att Gud min Fader har givit mig de kors jag har att bära utav en anledning. Ty allting har en mening i våra liv, såväl medgång såsom motgång.
Gud är ju som bekant allting som är gott. Men det är inte hela sanningen. Han är allting som är gott - i sin rätta kontext. Gud är inte alltid rätt - inte utan sin egen rätta kontext. Den kontexten finner vi i Katolska Kyrkan, som ju Jesus Kristus själv grundade, då vi inte bara har Bibeln, utan även Traditionen som Jesus Kristus startade (bland annat en så kallad "muntlig tradition" då det finns mycket mera än vad som skrev ned i Bibeln som är viktigt för den kristna tron...).
När jag också ser tillbaka på mitt liv, innan jag blev kristen och katolik, tackar jag Gud för hans godhet mot mig, att jag ändå välsignades med moral och etik till viss del, och att jag inte drabbats av den bild på sexualiteten som verkar vara rådande, eller fastnade i drogmissbruk eller helt enkelt tog livet av mig.
Jag tackar förstås också Gud att Han i sin godhet låtit mig leva, låtit mig klara så mycket att jag har kunnat i alla fall få ta del av den Eviga Sanningen.
Men kanske framförallt tackar jag Gud för Hans godhet att Han ger mig chansen att vittna. Att vittna om mitt liv, och det som är allra, allra viktigast i mitt liv, min relation med Gud och att jag är en del av Guds Kyrka, den Heliga Katolska Kyrkan som alltid och för evigt står för densamma eviga sanning.
Det är verkligen Guds godhet.
Att jag har chansen att vittna om Hans Rike, att kunna dela glädjen och längtan om närhet till Gud min Fader med andra, och att kunna stilla denna längtan i den Heliga Katolska Kyrkan.
Jag tänkte försöka mig på bådadera, både den personliga aspekten och den mer allmänna. Först och främst kan jag väl komma med en varning, jag kan inte helt till 100% säga att jag vet exakt vad som menas med "Guds godhet", men jag skall försöka mitt bästa att fundera i utgångspunkten ur detta.
Rent allmänt så inbillar jag mig att många sätter nästan likhetstecken mellan Guds godhet och Hans nåd. Så som jag uppfattar Guds godhet handlar det mera om att Han låter mig leva, allt som oftast, att Han ger mig friheten till mycket, men också de gåvor som Han har givit mig.
Det betyder förstås inte att Han låter mig leva precis som jag vill. Att hela tiden bara göra det som jag själv önskar skulle inte bara vara egoistiskt, det skulle vara självdestruktivt också. Det skulle dessutom i det längre perspektivet förstås leda till en tomhet. Meningen med livet är knappast att tillfredsställa sina lustar.
Inte utan sin rätta kontext i alla fall.
Det kanske inte ser mycket ut för världen de gåvor som jag har fått, och de kanske egentligen för de flesta inte ser ut att vara så speciella, men personligen är jag mycket tacksam över det jag har välsignats med. Varje kväll tackar jag Gud för allting Han har välsignat mig med.
Exempelvis min familj. Den må inte se mycket ut för världen - verkligen inte - men i alla fall har jag en familj. Det är mycket mer än många andra har här på vår jord. Det är ingen perfekt familj - långt därifrån. Det är snarare en mycket splittrad familj som jag har. Men det är en underbar familj jag har. Trots allt.
Jag kanske är barnslig när jag främst tänker på Guds godhet när jag får njuta av någonting (det må vara godis, glass, en god bok, en film eller vad som helst nästan) men det är då jag inbillar mig att det är på grund av Guds godhet. Visst är det så till viss del, ty Han tillåter ju allting, och det är ju knappast så att glass, godis, böcker eller filmer är någonting helt igenom ont. Verkligen inte. Tvärtom.
Däremot får man (jag) ibland dåligt samvete när man tänker på det faktum att man tillhör en ytterst utvald klick här i vår värld, medan de flesta andra får kämpa för varje dag som de vill leva, när man läser om afrikaner som haltar sig fram mil för att kunna delta i den Heliga Mässan (den katolska Gudstjänsten). Men samtidigt finns det ju många människor här i vår (min) närhet som utsätter sig själva för ondo, såsom droger (det må vara alkohol, narkotika eller vadhelst), våld och sexmissbruk.
Det blir ju plötsligt mera komplicerat då, än fallet i andra länder, här har vi ju människor som mer eller mindre väljer något utav ondo. Men Gud tillåter det.
Jag tackar Gud för Hans godhet att Han hjälper mig att motstå många frestelser, att Hans Ord, Herrens namn och Jesus Kristus fördriver många demoner från mitt sinne.
Jag tackar Gud för Hans godhet att Han hjälper mig att bära de kors jag fått att bära.
Jag tackar Gud för Hans godhet för de kors Han har givit mig att bära, som jag ännu inte själv förstår meningen med.
Men jag är trygg i förvissningen om att Gud min Fader har givit mig de kors jag har att bära utav en anledning. Ty allting har en mening i våra liv, såväl medgång såsom motgång.
Gud är ju som bekant allting som är gott. Men det är inte hela sanningen. Han är allting som är gott - i sin rätta kontext. Gud är inte alltid rätt - inte utan sin egen rätta kontext. Den kontexten finner vi i Katolska Kyrkan, som ju Jesus Kristus själv grundade, då vi inte bara har Bibeln, utan även Traditionen som Jesus Kristus startade (bland annat en så kallad "muntlig tradition" då det finns mycket mera än vad som skrev ned i Bibeln som är viktigt för den kristna tron...).
När jag också ser tillbaka på mitt liv, innan jag blev kristen och katolik, tackar jag Gud för hans godhet mot mig, att jag ändå välsignades med moral och etik till viss del, och att jag inte drabbats av den bild på sexualiteten som verkar vara rådande, eller fastnade i drogmissbruk eller helt enkelt tog livet av mig.
Jag tackar förstås också Gud att Han i sin godhet låtit mig leva, låtit mig klara så mycket att jag har kunnat i alla fall få ta del av den Eviga Sanningen.
Men kanske framförallt tackar jag Gud för Hans godhet att Han ger mig chansen att vittna. Att vittna om mitt liv, och det som är allra, allra viktigast i mitt liv, min relation med Gud och att jag är en del av Guds Kyrka, den Heliga Katolska Kyrkan som alltid och för evigt står för densamma eviga sanning.
Det är verkligen Guds godhet.
Att jag har chansen att vittna om Hans Rike, att kunna dela glädjen och längtan om närhet till Gud min Fader med andra, och att kunna stilla denna längtan i den Heliga Katolska Kyrkan.
fredag 22 maj 2009
Treårsjubileum för "God katolik"-bloggen
Ja, idag, 22.5.2009, är det faktiskt tre år sedan jag publicerade det första blogginlägget på "God katolik"-bloggen. Jag har ju egentligen bara varit katolik "på riktigt" i lite över ett år, det vill säga i Katolska Kyrkans fulla gemenskap, däremot så har jag faktiskt i över tre år identifierat mig såsom katolik, och känt att det som Katolska Kyrkan faktiskt lär är Sanningen och att hon, Katolska Kyrkan, är Jesus Kristus egen Kyrka.
Detta är som jag säkerligen har vädrat tidigare inget man gör lättvindigt. Att acceptera Kyrkans lära ifråga om exempelvis abort, homosexuella handlingar och att enbart män kan bli präster är ingen lätt sak att göra i dagens Sverige. Särskilt inte om man som jag faktiskt varit delaktig i den rörelse som kanske mest propagerar för abort, för "homosexuellas rättigheter" och "kvinnors jämställdhet", d.v.s. Partiet, Socialdemokraterna och då mer specifikt SSU förstås.
Nåväl, namnet då? "God katolik"?
Ja, jag påstår inte att jag faktiskt alltid är en god katolik, och sanningen är ju den att jag förstås inte ens var katolik på riktigt när jag började skriva bloggen, däremot hade jag ju läst i exempelvis tidningar om detta med "goda katoliker". Det var så jag nappade på det hela. En god katolik är helt enkelt vad jag önskar bli och vara. Det skall absolut inte ses som att jag är "färdig", ty det tror jag aldrig att jag kommer bli, med tanke på hur mycket det finns att upptäcka i den katolskt kristna tron.
I alla fall, för att fira att "God katolik"-bloggen fyller tre år tänkte jag faktiskt sno Johanna G:s idé (med viss modifikation) och ge er läsare frihet att önska blogginlägg, det vill säga något ämne eller något specifikt som ni vill ha ett blogginlägg från mig om - ni får vara hur specifika eller ospecifika ni önskar - så kan jag se vad jag har tid att producera!
Uppdatering: jag missade förstås det uppenbara, bloggen "fyller" ju faktiskt bara två år, men faktum är att jag skrivit inlägg för den som sträcker sig över tre år...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
