lördag 10 oktober 2009

Kontroversiellt

Det finns vissa saker som man egentligen helst inte bör ta upp i katolska sammanhang.
Det är väl framförallt tre till fem frågor, men de första tre är de absolut mest kontroversiella. Självklart talar jag om kyrkans syn på abort, homosexualitet och preventivmedel. De andra två jag tänkte på är självbefläckelse och prästinnor (kvinnliga präster).

För om man tar upp något av dessa ämnen (i katolska sammanhang förstås) kan man nästan garanterat veta att man kommer få en mycket infekterad diskussion. Personligen resonerar jag oftast som så att jag försvarar Kyrkan ståndpunkt oavsett om jag är helt med på noterna eller inte, för faktum är ju att jag inte blev katolik för att vara någon slags proffstyckare som tror mig stå över Kyrkans samlade kunskap genom tiderna och som enligt vår tro kontinuerligt leds av den Helige Ande.

Personligen har jag dock också haft svårt att acceptera en hel del av punkterna, och om sanningen ska fram finner jag ändå - på ett rent mänskligt plan - att Kyrkans lära angående att kvinnor inte kan bli präster och hur personer med homosexuella tendenser ska leva som svåra frågor, frågor där jag egentligen inte riktigt till fullo håller med i det Kyrkan lär. Däremot försvarar jag med näbbar och klor Kyrkans lära även på dessa punkter när det blåser kallt, eller när det inte blåser överhuvudtaget heller för den delen. Ty för mig är faktum att Kyrkan inte kan fela när det gäller tros- och lärofrågor (jag kan dock, som Joseph Ratzinger poängterat, ha en annan åsikt än Kyrkans biskopar eller till och med påven i många frågor, t.ex. rörande krig och dödsstraff).

Varför luftar jag dock inte mina tvivel?
Ja, faktum är väl att jag ser, likt Zoltan poängterat förut, Kyrkan som en familj. Man går inte utanför familjen och talar vitt och brett om sina problem till media/blogg/Internet direkt, utan kanske istället försöker lösa de. För mig sker detta helst i enskilda samtal med präster och genom fördjupning i Kyrkans lära för att bättre förstå varför saker och ting förhåller sig som de gör.

Men bryter jag inte nu mot min egen regel?
Det kan man ju tycka, men jag ansåg det viktigt att lufta hur jag ser på konflikter, när det handlar om en konflikt mellan min tanke och Kyrkans lära. Min förhoppning är kanske också att det hjälper andra som har svårt att acceptera Kyrkans lära, för faktum är, att även om jag har haft svårt ibland att förstå och acceptera Kyrkans lära så har faktiskt det mesta löst sig genom att sätta sig in i frågan istället för att klaga. Katolska Kyrkans Katekes har varit ett ovärderligt hjälpmedel i detta.

Jag vet inte, men gör det mig till en hycklare?

Bild från Catholic Cartoon Blog

12 kommentarer:

Simon sa...

Nej, det gör dig inte till någon hycklare. Ifall det är något man har svårt att förstå ska man ändå försvara det. För ifall jag tycker en sak och Kyrkans Tradition en annan, så är det Traditionen som har rätt och då är det bara att lyfta på hatten. Detta kan förstås jämföras med hur Katolsk Vision och liknande grupper intellektualiserar tron.

Sen måste du också komma ihåg att vara kristen är inte att tycka si eller så eller hålla med om det men inte det. Så tänkte jag när jag protestant och även när jag sökte den katolska tron. Då satt jag liksom och tänkte "Det håller jag med om, men inte det" och försökte brottas med frågorna en efter en. Men när jag släppte detta intellektualiserandet av tron och bara tog emot Kyrkans Tradition som den är, så föll alla bitar på plats. Så blir det när man låter Kristus, och särskilt i Eukaristin, vara i centrum för allt.

Zoltan sa...

Alla katoliker delar inte vår kyrkas morallära på alla punkter.

Personligen har jag därför svårt att argumentera för de delar jag inte tillfullo begriper.

Men, jag argumenterar heller inte emot något jag inte tillfullo begriper.

Inte heller är det mycket värt att argumentera emot kyrkan i något jag tror mig begripa. Det vore hyckleri!

Då är det bättre att låta kyrkans samlade vishet få utgöra ett stöd, något att studera och reflektera över.

Jag känner tacksamhet för att vår kyrka ändå är tydlig i olika frågor, även om jag omedelbart kanske inte håller med.

Och vi kan vara oerhört tacksamma över att vår kyrka på detta sätt inbjuder oss alla att utveckla och fördjupa vår tro - genom att lysa klart i den dimma som vår samtid famlar i.

Bitte sa...

Vilket insiktsfullt och ödmjukt inlägg! Mycket tänkvärt alltsammans - och även kommentarerna. Det är väldigt fint av dig att dela med dig av de här tankarna och funderingarna. Jag tycker dessutom du har rätt. De flesta svåra livsfrågor brukar lösa sig när man väl sätter Kristus och Eukaristin i fokus, och låter sig absorberas av den ljuvliga sanning som Kristus uppenbarat för oss.

När jag först började dra mig mot den katolska tron och läran fanns det enormt många bitar som kändes fullkomligt fel. Jag var fyrtio år, och hade levt lika länge med en ateistisk världsbild - klart det var problematiskt att anamma den katolska (kristna) synen på abort, preventivmedel, och homosexualitet!

Men precis som du (och Zoltan och Simon) säger så föll det mesta på plats när jag väl börja sätta mig in i katekesen, och läran.

Z. Zeth sa...

Förstår inte varför du inte tvivlar på Kyrkans läror just när det gäller just homosexuella och prästinnor. Har alltid tyckt att den förstämda av de här företeelserna är uppenbart onaturlig och pervers och den andra är både logiskt och känslomässigt helt enkelt fel.

Någon hycklare är du inte. Naturligtvis måste man få ställa sådana frågor, annars skulle ju vi alla gå inne med våra tvivel och lida. Har själv ibland inte riktigt förstått allt, som te.x. det här med prästernas celibat. Men jag måste buga mig för Kyrkans visdom som är större än oss.

Infekterade diskussioner kan vara bra att ta ibland, det knäcker lätt våra motståndare då dessa oftast efter ett tag förlorar och börjar med så kallade "kännsloargument". ("du kränker min tro" osv.) Folk som ser oss vinna sådana diskussioner ser att vi inte är några inskränkta fanatiker.

Bra skrivet, och bra att du tog upp ämnet! :)

Den Förlorade Sonen sa...

En sak som kan vara viktig att tänka på är att Traditionen kommer inte från några gamla gubbar i Rom, som vill göra livet surt för andra, utan faktiskt från Jesus själv.
Samme Jesus som ger oss nåd att efterleva buden och samme Jesus som förlåter oss i botens sakrament då vi fallit.
Att lita på Kyrkan är att lita på Jesus.
Viva il papa!

minutz3 sa...

Tack alla för alla kommentarer!

Simon: saken är den att jag accepterar även de frågorna jag menar på att jag har svårt för på ett logiskt plan, alltså att Kyrkan har förstås rätt när det gäller det teologiska men också det objektivt logiska. Det jag har svårt för är bara det rent mänskliga, i avseende till kvinnor som kanske känner att de är kallad till prästerskapet eller personer som har homosexuella känslor.

Zoltan: jag håller med i mycket i vad du skriver. Däremot tror jag ju att man på ett plan för ödmjuka sig inför Kyrkan, medan man på ett inre plan kanske ändå kan vara lite skeptisk eller fundersam.

Bitte: tack, har funderat på detta en längre tid, men fick kanske lite bättre ord på det hela än tidigare, liksom hela tankeprocessen hoppas jag, så att folk inte inbillar sig att jag inte skulle vara Kyrkan trogen i dessa frågor :-P

Jag skulle väl vilja påstå att jag var en moralistisk ateist på ett visst plan innan konversion, så jag inbillar mig att jag inte haft lika långt att gå som en del andra. Det största problemet för mig har snarare bestått i det övernaturliga, för mig tycks det mesta i den katolskt kristna läran vara logiskt och i enlighet med hur naturen fungerar, vilket var den främsta anledningen till att jag blev katolik också. Att det var en logisk konsekvens alltså.

Z. Zeth: som jag förklarade är det mera på ett mänskligt plan, d.v.s. i direkt möte med människor som lider av detta vars utlevande inte är i enlighet med tron som jag finner svårighet. Jag kan underbygga mitt stöd hur mycket som helst, men det faktum att kvinnan som tror sig ha en kallelse till prästerskapet eller personen som är förtjust i en person av samma kön inte kan leva ut detta, det är det som gör mig ledsen på ett rent mänskligt plan. Däremot är jag säker på att deras lidande inte är förgäves, och att de om de lever i enlighet med Guds vilja kommer ses som de främsta i Guds ögon.

Den Förlorade Sonen: problemet för många kristna idag är ju att Jesus inte uttalade sig precist i dessa frågor tyvärr. Det hade gjort saker och ting lite enklare för många tror jag, samtidigt är det förstås så att man måste ha sin tillit till Kyrkan, som Jesus själv grundade.

Johan J sa...

Inte lufta dina tvivel? Vad är det du gör här då?

Annars tycker jag du är på rätt väg. Du vill tro rätt. Det är bra.

Bed mycket så kommer du omfatta hela tron en dag. Det är jag helt övertygad om.

Det är mycket farligt att befinna sig där du verkar vara nu. Hela läran måste omfattas med hela din person annars ger du demonerna farligt inträde till din själ. Kanske Gud tillåter att du tvivlar och till och med faller så att du ska få större ödmjukhet? Gå mycket ofta till bikt (minst en gång i veckan), bed så ofta du kan och sök andlig vägledning!

Du kan räkna med mina böner! Misströsta inte! Gud kommer ge dig allt du ber honom om. Bed att få den fulla tron. Tvivla ej!

minutz3 sa...

Johan J: tja, det här var väl mitt test till att bryta mot regeln ;-)

Dessutom inbillar jag mig att jag förklarade att det jag ju främst motsätter mig är just kritik mot Kyrkans lära, inte tvivel. Det vill säga om man skulle säga och föra fram att "reformera" Kyrkan att ha kvinnopräster exempelvis..

Om man inte har tvivel är det ju knappast heller en tro man talar om egentligen...

Sedan tror jag väl aldrig helt att man kan "omfamna" tron helt och hållet, och jag finner det intressant på ett sätt eftersom jag då blir utmanad att läsa på om tron och fördjupa mig i den för att förstå bättre. Det är knappast så att jag skulle ge mig så lätt att jag skulle hoppa över till Svenska "kyrkan" till exempel ;-)

Bikt brukar jag gå nästan så ofta jag har möjlighet till även om jag inte skulle "behöva" bikta mig enligt vad jag förstått, men jag är mycket förtjust i det sakramentet, allvarligt talat mer förtjust i det än Mässan eller Eukaristin. Det gör mig förmodligen ganska så ovanlig i katolska sammanhang inbillar jag mig.

Är för övrigt på jakt efter en god andlig vägledare, som har tid att ta sig an mig och som vistas i norra delarna av Stockholms Län ibland vore perfekt, så om du eller någon annan har ett tips så tar jag gärna emot det, gärna per e-post (minutz3@gmail.com).

Tack Johan J!

Johan J sa...

Ett yngre jag kan känna igen mig i det du skrev. Därav mina ord.

Min bakgrund är dock inte densamma som din, om din var moralistisk så var min dekadent.

Du fick väldigt fina ord av de andra här. Vila i din tro. Tacka Gud för alla de gåvor du har fått. Jag är säker att de motsättningar du känner, som jag en gång delat, kommer så småningom med Guds hjälp helt försvinna. Var inte rädd för tvivlet - även om det kan finnas en fara i det - kanske sänder Gud det för att ödmjuka oss? Så brukar jag tänka när jag faller.

Vi vill ofta ha allt meddetsamma. Gud agerar dock inte på det viset. Vila, du har kommit långt!

Johanna G sa...

Innan de kristna började kallas kristna så berättar Apostlagärningarna att de kallades "de som följer Vägen" och "anhängare till Vägen" utifrån Jesu ord om att han är "vägen, sanningen och livet". Så att vara kristen handlar mycket om att vara på väg mot sanningen och det eviga livet.

Att kunna uttrycka tvivel är att erkänna att man ännu är på väg mot målet. Men genom att vara på väg är man samtidigt redan framme. En av kristendomens många paradoxer. Märklig, men underbar paradox.

Förvisso är det viktigt att kunna skilja på att våga lufta tvivel kontra att skrika ut tvivlen som officiell sanning till var och varannan människa man stöter på. Men om man aldrig vågar visa upp att man är en operfekt människa så blir det istället att man bara visar upp en falsk fasad. Och låter man det fortgå så visst kan man bli hycklare av det. Men där tror jag inte du är än.

Tomas sa...

Jo det gör dig en hycklare men ta det inte så hårt =) Om du tänker på Bibeln så finns där ett 100-tal författare med ganska olika uppfattningar om alla möjliga fenomen i livet. Där finns ingen katekes, ingen teologi eller religion i vår moderna mening. Istället finns ett enormt engagemang i livets frågor och människans villkor och olika koncept om Gud - den mest revolutionär den rena monoteismen. Du finner en rad olika genrer och skrivsätt, du finner en Jesus som använder anekdoter och liknelser på ett sätt som ingen troslära kan överträffa.

Jag brukar läsa Richard Wehners katekes - som naturligtvis är övergiven nu - för att se hur olika vi formulerar oss när vi talar om vår tro. Det är mycket intressant och givande. Ingen enda människa kan "grunda" en troslära eller en kyrka eller en katekes i sitt levande liv. Vi lever ett rikare liv än så.

pax
Tomas
http://tomasbroder88.blogsome.com/

minutz3 sa...

Hej Tomas och tack för din kommentar. Visst finns det ingen tydlig katekes inuti själva Bibeln, men en katekes på ett annat sätt i det som vi finner i hela Tanach (Gamla Testamentet) och i det Nya Testamentet.

Jag vet inte om jag missförstår dig, men det tycks som att du menar på att det inte finns en röd tråd genom hela Bibeln? Jag skulle vilja påstå motsatsen, att Gud är övertydlig med det Han vill och försöker att visa oss. Ännu tydligare blir det när Kyrkan har skrivit ned mera exakt inte bara i Katolska Kyrkans Katekes utan i andra kyrkliga dokument hur det förhåller sig i olika saker och ting som vi kan se och uppleva här i jordelivet. Men också i livet härefter förstås.

Du får gärna förklara lite vidare, kan ha missuppfattat något..