måndag 26 oktober 2009

Pengar

Tänkte för en gångs skull ta upp det ämne som alla kristna tycks sky som pesten (eller som jag inbillar mig och har hört att så är fallet) - det om pengar. För det är inget "roligt" budskap Jesus har att komma till oss som har med än vad vi klarar oss på. I tre evangelier (Matteusevangeliet 19:24, Markusevangeliet 10:25 och Lukasevangeliet 18:25) nämns exakt samma ord från Jesus Kristus: "Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike."

Hela Pingsten skriver: "Men faktum är att Bibeln är väldigt tydlig med att positivt användande av pengar är att bara nöja sig med det nödvändigaste, sälja alla onöädiga ägodelar och dela ut pengarna till de fattiga. Negativt användande av pengar är att köpa lyx, underhållning och onödigheter, dvs. egoistisk konsumtion. Sådan sker för att man älskar pengar istället för de fattiga, man lägger sina slantar på saker man inte behöver istället för på saker de fattiga behöver.

Sådan här undervisning var urkyrkan full av - där sålde alla allt och levde i egendomsgemenskap. Det är ett faktum medelsvensson är mycket rädd för att acceptera – man vill ju inte förlora sina kära egendomar. "

Bloggen Hela Pingsten hänvisar även till kyrkofäderna som menar på att allt i princip (förutom hustrurna) skulle ägas gemensamt.

Som kristen tycks det mig i alla fall tydligt genom hela Bibeln att man - åtminstone - bör ge tionde till Kyrkan om man har så att man klarar sig och inga andra hinder föreligger. Det är förstås saligare att ge ännu mera, som vi kan se handlar det ur Guds synvinkel inte hur mycket vi ger utan hur stor del av det vi har som vi avstår från för Guds skulle (tänker på den fattige damen Jesus hänvisade till som gav så mycket mera än alla andra, om man ser till hur lite hon hade).

Frågan är ju hur man som kristen ska förhålla sig till rikedom. Vissa menar ju på att man verkligen ska sälja allt man äger. Problemet blir ju att man då lever utanför det vanliga samhället. Problemet med detta är att man exempelvis kanske inte kan få ett arbete utan istället är till belastning för samhället istället för en hjälpande kraft till andra. Dagen har en intressant artikel i ämnet, "Dagen: Pengar - i vägen för Gud?" men jag kan inte annat än att hålla med bloggen "Hela Pingsten" om att de de facto tycks inta en ganska ljummen inställning som passar den ljummet kristne medelklassvensken.

Samtidigt kanske det är i kollektiv vi bär leva, i kärlek till varandra.
Om man ser till de första kristna var det just i kärleken till varandra som hedningarna blev frälsta. Man såg hur de älskade varandra helt enkelt och därför ville man troligen var en del utav detta.
För vem vill inte vara en del i en kärleksfull gemenskap?

Stockholms katolska stift: Ansgarsgåvan
Stockholms katolska stifts karitativa arbete

Bild av Thomas Pusch

10 kommentarer:

Fisande sa...

Det är ett svårt ämne att diskutera. Men om vi ser till vad Kristus själv säger så bör vi ge bort allt vad vi äger, ta vårt kors och följa Honom. Men samtidigt kan man åstadkomma mycket bra med pengar. Problematiken ligger i hur de används, och att de inte flyttar fokus från Herren till mammon.

stenberg sa...

Det tycks mig som att svenska katoliker har en viss tradition av snålhet och egoism.

Att inte alla vill avge fattigdomslöfte så som ordensfolket är naturligtvis ok. Men vi som varken avger kyskhets- eller fattigdomslöften borde åtminstone som ett minimum hålla oss till tiondegivandet.

Jag har faktiskt svårt att förstå hur man kan kalla sig lärjunge och samtidigt bygga på sina egna privata hus medan Guds Hus förfaller (för att använda Bibelns bild i Haggaj 1:4).

Några brukar framhålla att Stockholms stift består av mindre bemedlade medlemmar. Det är naturligtvis delvis sant och de som är arbetslösa, studenter, pensionärer etc ska inte behöva vara nettobidragsgivare.

Men med tanke på alla löntagare som är medlemmar så är det faktiskt ynkligt, för att inte säga okristligt, att tex vi i Uppsala bara får in 250.000 kr i kollekt varje år.

Simon sa...

Tänkvärt inlägg. Jag inte att vi behöver leva som Franciskus eller dela allting med varandra. Rätten till egendom är ju också en viktig del i katolsk sociallära. Men att leva i överflöd, det leder till att man börjar hålla sig för mycket till sina pengar och prylar istället för Gud. Eller som Tyler Durden säger i filmen Fight Club: "Things you own will end up owning you".

När Jesus säger till den rike yngligen att han ska sälja allt han äger och ge till de fattiga för att kunna följa honom tror jag inte att han menar att vi MÅSTE göra det. Det är bara så att vi måste vara beredda att offra ALLT ifall det behövs, för att följa Kristus. Detta var inte den rike unge mannen beredd att göra och det visste Jesus och därför sade han så.

minutz3 sa...

stenberg: jag kan inte annat än att hålla med och beklaga. Det är tyvärr alltför sant det du skriver. Jag kan också förstå mig på att mindre bemedlade inte har råd, men knappast är det så att alla katoliker är det.
Men som jag också skriver, i Guds ögon så är det faktiskt inte viktigt mängden vi ger (om man har en lön på säg 50 000 kr/mån och ger 100 kr i kollekten så är det dock ändå desto mera den som tjänar 15 000 kr/mån och ger 50 kronor i kollekten - för att inte tala om den med 15 000 kr/mån förmodligen lever på en betydligt lägre marginal - ger...) - utan faktiskt hur mycket vi avstår för Honom och Hans Kyrka.

Simon: problemet är vad man kallar överflöd också. Jag tror man bör försöka eftersträva efter att leva så enkelt som är möjligt, jag tror man blir lyckligare så också. Sakerna man äger bör också fylla en funktion, inte bara vara till för att visa andra hur rik man är. Det är ju då det blir till en avgudabild, den man (önskar att andra?) dyrkar är ju dock egentligen en själv - nu kommer vi farligt nära satanismen egentligen...

Johanna G sa...

Med risk för att låta väldigt medelklass-svensk så tror jag att du har både rätt och fel.

Rätt i att det talas antagligen alldeles för lite om pengar. Fel i kristna skyr ämnet som pesten (eller det kanske är annorlunda i katolska sammanhang?). De flesta tänker nog inte så mycket på frågan överhuvudtaget har jag en känsla av.

Visst finns det - framförallt inom frikyrkan - människor som säkerligen har upplevt "ekonomiska övergrepp" när församlingsledningen har "krävt" in pengar och hållit längre kollekttal än vad predikan har varit. Men ärligt talat, hur många har den typen av "sår" i bagaget?

Nej, jag tror helt enkelt att folk inte tänker på frågan för att ingen tar upp den med dem, inte för att de inte vill tänka på den.

Sen tror jag att det antagligen är de fattiga låginkomsttagarna som antagligen kommer lyssna bäst på alla uppmaningar om att ge tionde, snarare än de rika. Titta bara på vilka som ger pengar till amnesty, rädda barnen, osv. Ofta är det fattiga studenter. Människor som har en känsla för hur mycket en hundralapp faktiskt kan betyda!

Zeth Arkœ sa...

Håller helt med dig. Har själv sätt hur folk som suttit bredvid mig i Kyrkan gett bort hårsnoddar och undrar vad de tänkt. Samtidigt känns det inte som om jag som arbetslös gymnasieelev kan bidra med särskilt mycket på det planet. :-/

helapingsten sa...

Hejsan! Roligt att du hänvisade till mitt blogginlägg.

Jag förstår inte riktigt hur du menar att allt-säljande skulle göra att man hamnar utabför samhället. Vad det innebär att sälöja allt missförstås av många, pga. att man inte granskat Bibelns texter om vad det innebär tillräckligt noga (jag har skrivit om detta här: http://helapingsten.wordpress.com/2009/09/15/rik-del-7-allt/ ). Allt-säljandet är ingången inte till egendomslöshet utan egendomsgemenskap, att likt munkar och nunnor inte äga något privat utan sälja allt man har, ta pengarna och lägga dem i en gemensam pott som alla delar på (detta beskrivs i Apg 2 och 4). Som du har sett i min bloggpost var detta något som skedde i hela den tidiga kyrkan.

Men vad är det som gör att man hamnar utanför samhället? Du kanske tänker på traditionella munkar och nunnor, du är ju katolik, men även andra kristna lever i kommunitet - med sina familjer. Alla kristna är kallade till egendomsgemenskap, men den egendomsgemenskapen måste inte innebära celibat och medeltida kåpor, utan bara att man inte äger privata ägodelar. Man behöver inte isoleras från samhället för det.

minutz3 sa...

helapingsten: det jag främst menade på var att man t.ex. säljer sin kostym, och jobbet kräver detta, så om man då inte längre kommer till jobbet iklädd kostym så kanske man förlorar arbetet. Därmed står man utanför samhället på ett sätt menade jag.

Jag vänder mig inte emot att leva i kommunitet - tvärtom är jag seriöst intresserad av det hela. Sedan hoppas jag att jag missuppfattade dig, för det tycktes mig som att du skulle se celibat som någonting negativt (vilket är tvärtemot vad som står i Bibeln där vi kan läsa att celibatet är det högsta) :-P

Frid!

helapingsten sa...

Du missuppfattade mig. Lever själv i celibat. :)

minutz3 sa...

helapingsten: på vilket sätt missförstod jag dig? Har för mig att jag ordagrant läste att du skrev att man skulle sälja sin kostym exempelvis, men om detta innebär att man förlorar sitt arbete verkar det ju inte så genomtänkt...

Å andra sidan finns kanske en del som försöker rättfärdiga att de har en dyr luxuös bil för att de har ett särskilt jobb eller så. Samtidigt puttrar ju Ingvar Kamprad omkring i vad de flesta motorintresserade nog skulle klassa som en lådbil om jag inte minns fel. Så det är motsäger sig ju grovt.

Hur definierar du celibat förresten? Celibat innebär ju vanligtvis att man lovat Gud att man tills döden ska leva i avhållsamhet. Det skiljer sig därför väsentligt från kyskhet, som innebär att man kontrollerar sin sexuella drift. D.v.s. man har inte sex när det är olämpligt (d.v.s. innan man är gift eller dylikt). Skillnaden i praktiken är ju att den som lever i celibat aldrig ens skall vara öppen för ett förhållande som kan leda till något sexuellt även i den äktenskapliga kontexten.

Frid!