tisdag 26 maj 2009

Guds godhet

Teija (som har bloggen "Katolsk mamma på nätet") önskade ett inlägg om Guds godhet: "Jag vill gärna att du utvecklar dina tankar om Guds godhet mot dig personligen. Om det inte är för privat, förstås. Då kan du gärna skriva om Guds godhet i allmänhet. Att läsa vad andra skriver om Guds godhet gör mig mycket lycklig!"

Jag tänkte försöka mig på bådadera, både den personliga aspekten och den mer allmänna. Först och främst kan jag väl komma med en varning, jag kan inte helt till 100% säga att jag vet exakt vad som menas med "Guds godhet", men jag skall försöka mitt bästa att fundera i utgångspunkten ur detta.

Rent allmänt så inbillar jag mig att många sätter nästan likhetstecken mellan Guds godhet och Hans nåd. Så som jag uppfattar Guds godhet handlar det mera om att Han låter mig leva, allt som oftast, att Han ger mig friheten till mycket, men också de gåvor som Han har givit mig.

Det betyder förstås inte att Han låter mig leva precis som jag vill. Att hela tiden bara göra det som jag själv önskar skulle inte bara vara egoistiskt, det skulle vara självdestruktivt också. Det skulle dessutom i det längre perspektivet förstås leda till en tomhet. Meningen med livet är knappast att tillfredsställa sina lustar.
Inte utan sin rätta kontext i alla fall.

Det kanske inte ser mycket ut för världen de gåvor som jag har fått, och de kanske egentligen för de flesta inte ser ut att vara så speciella, men personligen är jag mycket tacksam över det jag har välsignats med. Varje kväll tackar jag Gud för allting Han har välsignat mig med.

Exempelvis min familj. Den må inte se mycket ut för världen - verkligen inte - men i alla fall har jag en familj. Det är mycket mer än många andra har här på vår jord. Det är ingen perfekt familj - långt därifrån. Det är snarare en mycket splittrad familj som jag har. Men det är en underbar familj jag har. Trots allt.

Jag kanske är barnslig när jag främst tänker på Guds godhet när jag får njuta av någonting (det må vara godis, glass, en god bok, en film eller vad som helst nästan) men det är då jag inbillar mig att det är på grund av Guds godhet. Visst är det så till viss del, ty Han tillåter ju allting, och det är ju knappast så att glass, godis, böcker eller filmer är någonting helt igenom ont. Verkligen inte. Tvärtom.

Däremot får man (jag) ibland dåligt samvete när man tänker på det faktum att man tillhör en ytterst utvald klick här i vår värld, medan de flesta andra får kämpa för varje dag som de vill leva, när man läser om afrikaner som haltar sig fram mil för att kunna delta i den Heliga Mässan (den katolska Gudstjänsten). Men samtidigt finns det ju många människor här i vår (min) närhet som utsätter sig själva för ondo, såsom droger (det må vara alkohol, narkotika eller vadhelst), våld och sexmissbruk.
Det blir ju plötsligt mera komplicerat då, än fallet i andra länder, här har vi ju människor som mer eller mindre väljer något utav ondo. Men Gud tillåter det.

Jag tackar Gud för Hans godhet att Han hjälper mig att motstå många frestelser, att Hans Ord, Herrens namn och Jesus Kristus fördriver många demoner från mitt sinne.
Jag tackar Gud för Hans godhet att Han hjälper mig att bära de kors jag fått att bära.
Jag tackar Gud för Hans godhet för de kors Han har givit mig att bära, som jag ännu inte själv förstår meningen med.

Men jag är trygg i förvissningen om att Gud min Fader har givit mig de kors jag har att bära utav en anledning. Ty allting har en mening i våra liv, såväl medgång såsom motgång.

Gud är ju som bekant allting som är gott. Men det är inte hela sanningen. Han är allting som är gott - i sin rätta kontext. Gud är inte alltid rätt - inte utan sin egen rätta kontext. Den kontexten finner vi i Katolska Kyrkan, som ju Jesus Kristus själv grundade, då vi inte bara har Bibeln, utan även Traditionen som Jesus Kristus startade (bland annat en så kallad "muntlig tradition" då det finns mycket mera än vad som skrev ned i Bibeln som är viktigt för den kristna tron...).

När jag också ser tillbaka på mitt liv, innan jag blev kristen och katolik, tackar jag Gud för hans godhet mot mig, att jag ändå välsignades med moral och etik till viss del, och att jag inte drabbats av den bild på sexualiteten som verkar vara rådande, eller fastnade i drogmissbruk eller helt enkelt tog livet av mig.
Jag tackar förstås också Gud att Han i sin godhet låtit mig leva, låtit mig klara så mycket att jag har kunnat i alla fall få ta del av den Eviga Sanningen.

Men kanske framförallt tackar jag Gud för Hans godhet att Han ger mig chansen att vittna. Att vittna om mitt liv, och det som är allra, allra viktigast i mitt liv, min relation med Gud och att jag är en del av Guds Kyrka, den Heliga Katolska Kyrkan som alltid och för evigt står för densamma eviga sanning.

Det är verkligen Guds godhet.
Att jag har chansen att vittna om Hans Rike, att kunna dela glädjen och längtan om närhet till Gud min Fader med andra, och att kunna stilla denna längtan i den Heliga Katolska Kyrkan.

5 kommentarer:

Teija sa...

Tack för dina fina tankar! Vem vet egentligen och kan svara exakt på vad Guds godhet är? Ingen, för Han anpassar sin godhet efter vars och ens behov. Han behandlar oss inte som en i mängden utan en helt unik människa. Han handlar med oss som om vi vore den enda och viktigaste människan i hela världen. Det som vi i ögonblicket tror är ett straff eller något negativt kan i längden visa sig vara den största nåd vi fått ta emot.
Det gläder mig att du kan tacka för dina kors. Jag lyckas med det ibland men allt som oftast knotar jag och klagar. När jag försöker göra som Jesus och böja min vilja under Faderns Vilja gör min natur motstånd, men jag är viss om att Han i sin godhet kommer att övervinna mitt motstånd, om inte nu så i dödsögonblicket. Han kommer aldrig att låta mig gå förlorad för Han har dött för mig på ett Kors.

Linn sa...

Kloka ord.
men vad var det som fick dig att bli kristen (eller katolik om du alltid varit kristen)? Och vad var det som fick dig att gå in så djupt i det?

minutz3 sa...

Tack för komplimangen :-)

Linn: det du efterfrågar kommer, har annars skrev jag för snart två år sedan "Min vittnesbörd" - men den är förstås lite tunn... och flera infallsvinklar har du berört som jag kanske bör ta in i en ny "version".

Seved Monke sa...

Hej!

Tänkte att det här länken skulle vara intressant för er.

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1590635/trygga-barn-hos-lesbiska-foraldrar

Mvh

Seved

minutz3 sa...

Seved Monke: jag har inte påstått att barn som växer upp med ett samkönat kvinnligt par skulle få psykiska problem. Däremot kan jag mycket väl tänka mig att det skapar förvirring hos barnen. Framförallt det faktum att det faktiskt krävs en kvinna och en man som förenas för att det skall kunna bli barn. Det är så det går till, och det är så naturen har skapat det hela. Därför är det också naturligt att man växer upp med en kvinna och en man, som man kallar mor och far (eller mamma och pappa heter det ju oftare i talspråk).

Det finns också ett talesätt som jag gillar starkt: "Det finns lögner, förbannade lögner och så finns det statistik". Det jag vill säga är att man kan påvisa i princip vad man vill med statistik om man formulerar frågorna eller urvalet eller annat variabel på "rätt" sätt för att få fram det man vill. Det är ingenting man direkt kan lite på.

Vad jag menar vi kan lite på är att se hur naturen är funtad, och det är övertydligt. Kvinnan är skapad för mannen, och vice-versa. Barn är en produkt av deras kärlek. Kvinnan och mannen passar inte bara ihop biologiskt, utan fysiskt har de sidor som kompletterar varandra, som är till hjälp för formandet av barnen.

Jag skulle kunna räkna upp hur mycket som helst som skiljer kvinnor och män, såväl psykiskt som fysiskt, men jag tror jag avhåller mig från detta för tillfället, framförallt i brist på tid. Kanske nästa vecka att jag har mera tid.

Poängen är i alla fall att barnen helt enkelt behöver en moders- och fadersgestalt.