Fint och vackert (katolskt) sex

Egentligen bör jag, som är utan praktisk erfarenhet, som Tuve skrev, kanske egentligen inte uttala mig. Men jag inbillar mig faktiskt att det som man skulle kunna kalla "katolskt sex" är förmodligen det finaste och vackraste sättet på vilket som man kan hantera den mänskliga sexualiteten på.

I första hand bör ju en katolik hålla på sig, d.v.s. spara sig, antingen för dennes tilltänkta framtida bättre hälft eller för Guds större ära. Det är något romantiskt över det, skulle jag vilja påstå, att spara sig för sin bättre hälft eller annars helt enkelt inte utsätta sig för en sådan pass kränkning mot vår Skapare som sexuell synd (alla sexuella handlingar utanför äktenskapet) innebär. Visst, vi kan få förlåtelse för det vi felat mot vår Fader, men ärren försvinner inte, ärren från våra synder. Olika synder ger förstås olika djupa ärr, och just sexuell synd ger några av de värsta ärren i våra hjärtan som man kan tänka sig.

Det är faktiskt viktigt att befästa det faktum att Bibeln, Guds ord, just talar om celibatet som det högsta, Bibeln talar om det till och med som att göra det (leva i celibat) som att göra det för Himmelrikets skull (Matteusevangeliet 19:12: "Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta."").

Det är förstås ingen skam i att bilda familj. Tvärtom. Gud har sagt till oss att vi skall befolka Jorden. Familjelivet är också vad vi såsom människor är skapade för, det är det naturliga. Celibatet däremot är övernaturligt.

Det jag menar är så pass vackert och fint med det hela är att detta som Katolska Kyrkan förordar, att hålla på sig tills dess man gifter sig, är något ovärderligt.
Oavsett hur fattiga vi är materiellt finns det något som är ovärderligt som vi kan ge till vår bättre hälft. Att vi därutöver inte använder preventivmedel handlar just om det som står i Bibeln, att bli ett kött. För om vi skulle använda preventivmedel skulle vi i praktiken säga till vår bättre hälft "jag vill vara med dig, ha det trevligt och så, men inte ge mig själv fullt ut till dig". Därutöver innebär det ju förstås också att man går emot hela intentionen med sexualiteten, den blir inte den unifierande akt, den äktenskapliga akten, som är tanken, varken kropparna eller själarnas förenas i tillit till varandra helt och fullt.

Det jag menar på är fint och vackert är just att man väntar på den rätte, och delar sedan livet tills dess att döden skiljer en åt, i nöd och i lust.
Det jag talar om är en själarnas förälskelse - i motsats till köttets lust.

Vad är egentligen finare än att ge sin bättre hälft något som ingen annan kan få?