Min vittnesbörd

Till att börja med är jag lite ledsen för att jag inte skrivit något på två dagar nu, tror jag det är, men som kompensation så får ni min vittnesbörd här och nu, kan dock komma att revideras (bilden är förresten från i somras när jag fiskade under ett besök hos min vän Bob långt uppe i norr, ca två timmar med bil ifrån Luleå).

Vad kan man säga?

Jag har ju, som en hel del av er kanske vet, varit ateist i nästan hela mitt liv, tills jag började ifrågasätta min inställning på allvar.
Visserligen hade jag ju tidigare funderat på att gå med i Soka-Gakkai, eftersom jag fann att de verkade vara en trevlig organisation som tog ansvar för de svaga här i världen, och för att i Buddhismen så tror man ju faktiskt inte på Gud, så det var ju inte oförenligt med min ateism.
Hur uppkom Big-Bang?
Borde inte någon slags kraft ligga bakom det?
Borde det inte finnas någon mening med detta liv?

Det är självfallet inte lika enkelt som man först tror att bara ifrågasätta den tro som man haft en väldigt lång tid, på samma sätt som jag också har kommit att, till viss del på grund av min omvändelse, börjat ifrågasätta den ideologi som jag har inbillat mig vara rätt, socialismen.
(Numera är jag förtjust i konservativismen.)

Men denna omvändelse betydde ju inte automatiskt att jag fann Jesus Kristus och Hans Kyrka, utan snarare att jag började leta på alla möjliga och omöjliga håll efter vad som är Rätt.
Nu i efterhand bör jag väl erkänna att innan jag började leta så befann jag mig ju kanske inte i världens bästa startposition, i och med min inställning till livet, som i praktiken innebar att allt var okej, förutom att tro på sådant som inte var bevisat.

Men det bör ju förstås föda frågan hur bevisade många av dagens teorier från vetenskapen är.
Många av de kallas ju fortfarande just teorier, av de som är lite mer belästa, men då var jag ju som sagt ateist, liksom många andra, och kände att jag behövde svar på livets gåtor, varför jag framhöll att det ju var evolutions"läran", inte -teorin, vilket ju också är vad man hjärntvättas till att tro i skolan, och allt som lärs ut i skolan är väl sanning, eller hur?

Jag tänker på alla människor som föds hungriga, och som dör hungriga, vad är meningen med all lidelse i världen om inget liv efter detta finns?
De som föds i en värld full av övergrepp och våld, och dör i denna?
Har de inget alls att vänta sig efter detta liv?

Hur kan allt i denna värld vara så underbart men också så hemskt fasansfullt?
Borde det inte då finnas gott och ont, och kanske till och med någon/något som står för det Goda, och någon/något som står för det Onda?

Det var sådana frågeställningar som fick mig att börja tro, problemet var bara att jag inte visste inte var jag skulle finna vägledning till Sanningen.
Först prövade jag den för mig redan beprövade vägen, att försöka fördjupa mig inom Buddhismen, men jag fann bara att det egentligen var värdelöst att leva enligt den tron, och att Gud ju inte finns, enligt Buddhismen, och eftersom jag hade börjat tro på EN Gud så fungerade det helt enkelt inte.

Sedan funderade jag på Islam, som jag också funderat på lite från och till, och jag har ju också, förutom att läsa ungefär på vad Islam går ut på, också läst en hel del ur Koranen.
Problemet var att (som jag ser det) kärleksbudskapet inte finns i Islam.
Vad som är rätt är rätt och fel är fel, och den som har fel har inget i den här världen eller nästa att göra. Förutom detta verkar moralen som ett virrvarr av olika regler, alla beroende av vem du frågar. Vad jag förstod det som så har man ett antal "oskulder" som väntar på en i Himmelen, och flera fruar är okej, men inte i Sverige, eftersom lagen är som den är, men där det finns muslimsk lag är det ok. Nåväl, det var en hel hög med olika sådana här problem, när jag läste en sak i Koranen, och hörde en helt annan från företrädare av religionen, och läste en tredje sak på hemsidor om Islam, som jag bestämde mig för att även vidga mitt sökande till kristendomen.

Jag fann, kanske inte så förvånande, dock inte först till Kyrkan, utan jag bestämde mig för att pröva den mest "vanliga" vägen först, och började fundera på "Svenska Kyrkan", eftersom det ju är det mest "normala" så att man inte sticker ut i mängden så att säga.
Man vill ju helst inte vara "annorlunda" på något sätt.
Nåväl, jag fördjupade mig i "Svenska Kyrkan"s teologi genom deras hemsida, och det slog mig hur fullständigt konstiga svar man gav på hemsidan.
Enligt "Svenska Kyrkan"s hemsida är varken sex utanför äktenskapet, att leva ut "homosexualitet" eller abort en Synd. Jag reagerade förstås på de två första, då jag hade vaga minnen av att jag läst i Bibeln om att varken "homosexuella" eller äktenskapsbrytare är välkomna i Himmelriket. Det var förstås sant, enligt Bibeln, men ju mer jag grävt ner mig i "Svenska Kyrkan" desto mer har jag lagt märke till att antagligen är inte Bibeln vad som ligger till grund för hur "Svenska Kyrkan" väljer att ställa sig till olika saker och ting, vad som bestämmer det har jag tyvärr fortfarande ingen aning (politiker? populism? vem vet?).

I alla fall hade jag vid det här laget letat mig vidare till olika lite mer frireligiösa "kyrkor", då främst Mormonerna var det som intresserade mig (Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga) och jag bestämde mig för att följa deras råd att man skulle leva Guds budskap, det vill säga försöka att inte ens tänka hat gentemot andra människor, eller ens tänka på s-e-x eller annat som helt enkelt går emot Bibeln, och det var genom detta som min stora förändring inuti mig skedde.

Genom mormonernas råd så kände jag mig allt närmare Herren, Jesus Kristus, och genom detta så märkte jag, ju mer jag läste på om kristendomen, och ju mer jag läste i och om Bibeln, att den Romersk-Katolska Kyrkan är den Rättfärdiga, Enda, Sanna Kyrkan.
Pricken över i:et var förstås att Kyrkan inte förändrar grundsynen lite då och då, utan den är i praktiken bevarad från Jesus Kristus tid - som grundade Kyrkan, och som utsåg den förste Påven, Petrus.

Allting föll plötsligt på plats helt enkelt, och den "naturlag" som talar om att Bibeln visar hur man i enlighet med Guds "naturlag" ska leva känns korrekt också, och att man, till skillnad från frireligiösa samfund, inte menar på att Syndare på något sätt alltid kommer att vara Syndare, och att de (mer eller mindre) indirekt inte välkomnar människor som fallit för Synden.
Jag tror på Förlåtelsen, men självfallet får man inte gå så långt som att acceptera Synden eller vifta bort den som någonting som inte spelar någon roll, för det spelar verkligen roll, för ens Frälsning, och så gott det går ska man ju undvika Synden.

Det faktum att Kyrkan i praktiken varit intakt sedan Jesus Kristus grundade den är också en god anledning för min Tro. Att det är samma Kyrka oavsett om du åker till Kina, USA eller Island känns för mig väldigt tryggt, det känns som Sanningen, att man inte kompromisserar med Budskapet bara för att man är på en annan geografisk plats, på grund av kulturella skillnader eller dylikt.
Kyrkan, som inte viker sig för populismens vindar, känns Sann, för mig, och för många andra, (var sjätte person här på Jorden?) har jag förstått det som.

Jag tror därför på Fadern, Sonen och den Heliga Anden, och Kyrkan som grundades av Jesus Kristus själv, den Romersk-Katolska Kyrkan.