Det snurrar i min skalle

Familjen - Det snurrar i min skalle

"Jag, gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen"

Ja, ni trodde säkert att bloggen var "död och begraven" sedan länge då jag inte har postat något på en sisådär åtta månader. Men icke, liket sprattlar minsann.

Jag önskar jag kunde säga att jag har studerat mig in på allting i den katolskt kristna tron nu, men att påstå så vore att ljuga för mig själv och andra förstås.
Sanningen är den att jag inte känt något behov av att skriva, och när jag har känt så har jag gjort annat helt sonika. Men har till slut tagit mig till det som jag har hört från vissa, framförallt en präst som jag mötte för några månader sedan som frågade när jag skulle börja skriva igen (känner mig oerhört hedrad att han går in på min blogg trots det långa uppehållet, vad jag förstod dock mest för att kontrollera uppdateringar hos bloggarna jag länkar till ;-) ) och med den lustiga kommentaren "det snurrar och snurrar och snurrar" ungefär som att han undrade när det skulle sluta att snurra.

Men är inte livet rätt snurrigt egentligen?
Det finns liksom inte så mycket man kan göra åt det.
Världen snurrar vidare och man själv snurrar runt i livets karusell, ibland går det som man hade tänkt sig, ibland inte. Å andra sidan kan man se det som att man behöver ta sig ur livets karusell och istället ställa sig en bit borta från det hela och betrakta det istället för att hela tiden vara en del av det.

Det är kanske här kontemplation och bönelivet kommer in i bilden.
Om man bara fokuserar på handlingarna (vilket man ej ska underskatta - en tro utan gärningar är en död tro som det på ett ungefär står i Bibeln) blir det lätt att man hamnar i den karusell där det världsliga helt tar över ens sinne och förpestar det i jakten på "lycka" med lockelser om sådant som ska göra livet mer njutningsbart, lättare och "bättre" (nej, 3D-tv kommer knappast att revolutionera ditt liv, möjligtvis kommer det bli lite roligare att glutta på dumburken).

Denna jakt på tillfälliga kickar men samtidigt en bekvämlighet måste vara den kristna trons värsta fiende. Dessa kickar manifesterar sig ofta i en vilja att se ner på andra människor där man kan gotta sig åt att man minsann själv inte är lika dålig som de. Lägg därtill att många människor som jag har samtalat ser det som oerhört onödigt att lägga ned någon som helst tid på kontemplation. Detta är i sanning mycket konstigt i en tid då man ska "hitta sig själv".

Om man nu inte tror på Gud, vad gör det då att man ber en stilla bön under vilken man kanske bättre faktiskt kan hitta sig själv då man kan fundera över det som man behöver bli bättre på och vilka människor i ens närhet man kanske kan bete sig på ett bättre sätt gentemot?
Däremot går det tydligen bra att tuta i barnen att gå på flummiga yoga-klasser där man ska leka djur...

Hur vore det om man gav barnen något viktigare än att låtsas vara djur (som oftast gör vadhelst som faller de in närhelst det faller de in) som vad det faktiskt innebär att vara en människa, skapad och älskad av Herren vår Himmelske Fader?

PS. har ännu en gång funderingar på att antingen ta och ha en mera personlig blogg alternativt en evangeliserande blogg, ni får gärna skriva vad ni tycker och tänker kring detta i en kommentar till inlägget.