Det är något av det finaste vi har inom kyrkan (som alltid tidigare så pratar jag nu också om den katolska kyrkan självfallet, när jag skriver kyrkan) och det faktum att det är ett sakrament anser jag ger den dess rätta vördnad.
Därför blir jag väldigt besviken när jag hör talas om människor som helt har fått det om bakfoten vad biktens sakrament egentligen innebär. Dessa fördomar (protestantiska hörsägner kanske?) får i många populärkulturella fenomen fritt spelrum (se t.ex. serien "Desperate Housewives" på Kanal 5). Den kanske värsta fördomen är att det bara är att bikta sig om man syndat och sedan kan man gå ut och synda igen.
Till att börja med torde vilken människa som helst, av sitt sunda förnuft, förstå att det inte hänger ihop med hur Guds natur är.
Den kristna Guden är nämligen allvetande.
Det finns ingenting man kan gömma för Herren och ingenstans man kan gömma sig för Han.
I ljuset av detta borde man förstå att försöka ljuga för Herren, att om man inte ångrar sig för det man har felat, så kan man heller inte få syndernas förlåtelse.
Varför är det då viktigt att bekänna sina synder inför en präst?
Enligt den katolska tron har ju Jesus Kristus givit denna gåva, liksom bl.a. att kunna göra vin till Hans blod och bröd till Hans kropp, till sina apostlar. Därför är det enbart genom de som har välsignats med den kraft som Jesus Kristus gav vidare till kyrkan Han grundade, den Katolska Kyrkan, som har makten att kunna avlösa människorna ifrån deras skuld.
Detta sker dock inte villkorslöst, utan eftersom bikten är botens sakrament, så skall man också genomföra en bot som prästen ger en.
Innan man genomfört denna är inte heller ens synder förlåtna.Förresten vill jag bara tillägga att jag tror vi behöver återinföra korsförhören i kyrkan.
Man blir lite förskräckt när man stöter på vissa som kallar sig katoliker men som i allt väsentligt tar så stort avstamp ifrån den katolska tron och läran.
Tidskriften Populär Historia har skrivit ett svar om när bikten avskaffades, vilket svarar på en hel del andra frågor om det praktiska och biktens historia i Sverige.
Bibliskt stöd för bikten;
* Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld. (Ps. 32:5)
* Sedan andades Jesus på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.”
(Joh. 20:22–23)
PS. Man kanske skulle tycka som katolik att Eukaristin är det "bästa" sakramentet, men det är enligt mig personligen kanske snarare det "finare" sakramentet. DS.
6 kommentarer:
Jag håller med dig i mycket av vad du skriver. Själv har jag också blivit mycket förtjust i detta sakrament. Men målar ofta upp framför sig hur prästen skall stelna av fasa när man skall bekänna en viss sak man skäms för extra mycke. Men alla de gånger jag har gjort det har reaktionen från prästens sida varit lugn och utstrålat att han har hört det, och värre, förut:-)
Bikten och Eukaristin är lika viktiga. Som du sa är Eukaristin det "finaste" sakramentet - det allraheligaste. Det är ju mot detta sakrament alla andra sakrament riktar sig.
Däremot så är man befriad från alla sina synder redan innan man gjort sin botgöring. Vår diakon, som lett introduktionskursen i katolsk tro, har ofta påpekat att när man kommer därifrån är man helt vit.
Katekesen säger följande:
"...Avlösningen tar bort synden, men den rättar inte till alla störningar som synden har åstadkommit..."
Det är alltså när prästen löser än från synderna man också får full förlåtelse för dem. Därmed kan man också, om man finner att det av olika skäl är lämpligast att utföra botgöringen hemma, (det kan ju rent av vara en botgöring som förutsätter att man är hemma) motta kommunionen innan.
Botgöringen ger inte syndernas förlåtelse, utan rättar till det skadade. Därför skall man, så fort ett lämpligt tillfälle ges, utföra sin botgöring.
Man kan väl säga att botgöringen är som en medicin?
kristina: jo, jag uttryckte mig lite konstigt kanske. Jag menade ju dock, självfallet, att man är syndfri om man utfört bikten på ett korrekt sätt. Däremot, om man inte gör sin bot och inte heller hade intentionen att göra det, så har man inte fullföljt biktens sakrament, och därmed så är man inte heller förlåten.
simon: precis!
Nej förlåtelsen får man ju i själva avlösningen, och då kan man knappast ha hunnit göra sin bot :P däremot känns bikten rätt meningslös om man inte tar sin medicin så att säga!
Ja precis. Förlåtelsen får man vid avlösningen, när prästen löser en från ens synder. Om någon sedan, av någon anledning, inte skulle göra sin botgöring, tas alltså förlåtelsen från synderna inte tillbaka, för i och med avlösningen är dem helt enkelt raderade.
Däremot är utförandet av boten en nödvändigthet för att göra en god bikt och ett resultat av att man ångrar sig. Den som alltså struntar i att göra botgöringen och även tänkte strunta i det under själa bikten kan alltså inte ha uppfyllt det krav som att ångra sig innebär. Då kan man heller inte räkna med någon förlåtelse, och Kyrkan förklarar att man heller inte har gjort någon god bikt.
Vad som händer om jag inte gör min bot, är att jag inte lär mig hur jag ska gå tillväga för att inte göra om synden.
Skicka en kommentar