måndag 10 mars 2008

Bikten.

Något av det som jag verkligen får mig att längta till att bli fullvärdig medlem i Kyrkan är, tro det eller ej, Biktens sakrament. Bikten är försoningens sakrament, då man fullständigt utelämnar sig själv och ens synder, inför en Präst och då får motta vår Herres nåd, om vi verkligen ångrar de synder som vi har begått och bekänner. Det är både skrämmande och en längtan jag har av att få upptäcka detta underbara sakrament, som i mina ögon kanske uppfyller något av det mest kristna som finns, nämligen just erkännandet av vår synd och skuld inför den allsmäktige och allvetande Herren.

Ty även om Han är fullt medveten om alla våra synder så är just bikten av vikt för, som jag kan se det, att verkligen erkänna sina synder i den världsliga dimensionen, och genom detta erkännande fullt ut förstå vidden av vår syndfulla natur och få en ökad förståelse för hur mycket vi behöver Jesus Kristus just i mitt och allas våra liv, och hur mycket Han kan hjälpa oss här och nu och vidare in i Evigheten, och att vi verkligen alla är syndare.

Det som är skrämmande är ju att det faktiskt är för en annan människa man bekänner sin synder, synder som man kanske bara vill glömma och som man tror gör en till världens hemskaste människa som går på denna jord. Men biktens sakrament är under ett absolut tystnadslöfte. Prästen ifråga får inte föra vidare vad som sagts under bikten oavsett vilka konsekvenser denna tystnadsplikt kan innebära.

Till skillnad från vad många kanske tror så är inte förlåtelsen ovillkorlig, ty man får ett förslag ifrån Prästen ifråga på bot. Om detta ignoreras så är Botens sakrament ej fullbordat.

Minst en gång om året är man som katolik förpliktigad att gå till bikt, Botens sakrament, men man uppmuntras att göra det oftare än så, eftersom man om man begått en dödssynd som man ej har biktat sig för inte kan ta emot eukaristin.

Igår kunde man dock läsa på Dagen.se att Präster i Kyrkan ska lära sig aggressionshantering, eftersom det har varit alltför många som reagerat på Prästernas oförmåga att sätta sig in problematiken, och artikeln nämner vidare att 30% av medlemmarna i Kyrkan anser att de inte nödvändigtvis måste vända sig till en Präst för att bikta sig (undrar som vanligt var denna siffra kommer ifrån). Det är självfallet väldigt tråkigt att höra, och jag kan inte annat än att hoppas (och be) att detta bara gäller en ytterst liten minoritet av Kyrkans Präster, och att biktens sakrament kan få ett uppsving igen.

Mer läsning;
Bikt - botens sakrament

9 kommentarer:

Z sa...

Nämen, är det "Råbban Di Mero" som präst på bilden? Den filmen har jag missat.

Gillar olika biktfäder. De ser saker från olika synvinkel och ger sina tips på hur man kan undvika att upprepa denna synd.

Johanna sa...

Z:
...inte för att få flera olika "boter" så att du kan välja den lättaste då?! (Förlåt! En protestants dåliga humor, om du inte förstod det så var det menat som ett skämt.)

/Johanna G

Kristina sa...

Håller med dig i mycket, Minutz, och känner så själv. Förmodligen kommer jag för första gången att få mottaga detta sakrament på måndag nästa vecka (är också väldigt nervös).

Robert de diro spelar präst i någon film visste jag. Namnet kommer jag dock inte på, och har själv inte hunnit se den. Tur att en sådan snygging inte är präst på riktigt:P

Z sa...

Johanna ;) Det pinsamma är ju när de upptäcker ett nytt fel som jag inte sett själv.

Z sa...

Apropå ingenting, eller egentligen någonting: den senaste tidens debatter,

frågar jag mina läsare vad de tycker om ordet/begreppet 'dogm'.
Varför har det fått en så negativ klang?

Johanna sa...

Z:
Måste ju vara både på gott och ont. Fast frågan är väl om det är bättre att alls se sina fel (och känna sig misslyckad över det) eller att inte inse dem, och därmed inte heller kunna försöka förbättra dem?

minutz3 sa...

johanna g: som jag nämt tidigare, dina perspektiv är verkligen intressant, och det skulle vara jättekul om du började blogga!

On topic: självfallet är det viktigaste att se sina egna fel, vi måste inse dessa, och jag tror att bikten sakrament är ett alldeles utmärkt sätt att få tips och en tid för reflektion över det som man har misslyckats med i sin relation till Gud.

Johanna sa...

Minutz3:
Tackar ödmjukast. Men det är enklare att kommentera andras tankar än att formulera sina egna.

En helt annan fråga (eller ja, den egentliga frågan kanske?): Du/ni får alltså inte gå till bikt innan ni är upptagna i Katolska Kyrkan? Trodde bara det var eukaristin som de höll så hårt på...

Kristina sa...

Till bikt får man gå även innan upptagningen - om upptagningen är planerad att äga rum nära därefter.
Vid upptagningen får man för första gången ta emot kommunionen, och då skall man naturligtvis ha gjort sin generalbikt innan.

Annars finns där speciella undantag där icke-katoliker, som dock har en katolsk syn på bikten, får mottaga detta sakrament. Men det hör alltså till undantagen.