jo, jag är mycket väl medveten om att det var på tok för länge sedan jag sist skrev någonting nu, men det har haft många olika bakgrunder, en del som rör skolan men mycket som har mellan min tro och familjen och den kollision som har skett därmed..
Nåväl, något som rör tron som jag har ägnat mig åt den senaste tiden är att diskutera på communityn ungdomar.se om tro och det som har med min tro att göra, och även försöka förstå hur olika personer ser på den tro som Kyrkan står för, men kanske också få ta till mig varför folk tror som de tror själva.
Det har varit intressanta diskussioner, men kanske inte särskilt givande, eftersom de flesta inte är öppna för nya insikter och heller inte vågar lägga sin stolthet åt sidan. Jag tror nog att jag ibland själv också råkar i denna fälla, men jag försöker så gott jag kan att inte hamna där.
Något som har slagit mig nyligen är behovet av ödmjukhet.
Det känns som att det är viktigt att lägga betoning på detta, men vad innebär det egentligen?
Enligt mitt lexikon, "Bonnier Lexikons ordbok" står det såhär; "ödmjuk aspråkslös, blygsam; vördnadsfull".
Hur kan man egentligen få in detta i relation till sitt eget liv är min fråga.
Jag har tyvärr inte kommit på något bra svar på detta själv, men samtidigt känns det svårt att kombinera med att vara trofast till Sanningen. Med det inte menat att det är omöjligt, men man bör nog vara försiktig också så att man inte ger upp den Eviga Lagen eller tummar på den, som vi finner i Bibeln.
Något som fick mig att se hela begreppet med ödmjukhet var en video från Opus Dei:s hemsida där den helige Josemaría Escrivás talar om att "Göra Jesus Kristus känd", att vi måste låta Jesus Kristus bota de sjuka, och inte stöta bort syndarna, eftersom vi alla är syndare, och likt Jesus Kristus som är läkaren och därför inte stöter bort patienterna måste också vi fullkomnas i Jesus Kristus och bli ödmjuka gentemot våra medmänniskor som också kämpar för att bära sina kors.
Nyligen skrev även Anders Arborelius, Kyrkan i Sveriges käre Biskop, om vikten av Caritas;
"Vi kommer alltid att längta tillbaka till vårt ursprung. Något inom oss, som vi ibland frestas att förtränga eller dölja, kommer alltid att dra oss tillbaka till Gud. Hur mycket människan än försöker sträva i motsatt riktning, finns det en magnetisk kraft som drar henne hem, hem till caritas. Visst kan man göra motstånd och förneka, men ju mer man kämpar emot bekräftar man faktiskt av vilket stoff man är gjord. Man kan också försöka förminska, förvränga eller förvanska caritas, men också det är ett tydligt vittnesbörd om vilken kraft som finns där."
Caritas är förresten latin och betyder kärlek.
I förrgår kunde man också på Dagen.se läsa att (Romersk-Katolska) Kyrkan växer i USA, trots att det redan är det i särklass största samfundet i landet i väster.Kul är att det verkar gå att samma håll även här i Sverige, kanske dock inte lika snabbt, men sakteligen så blir fler och fler medvetna om Kyrkans glada budskap.
Till sist vill jag bara önska alla läsare fortsatt lycka till i sin fasta!
